29° varmt och åska i Belgien.
En sval natt i Eifelbergen på ställplats.
Solgassig Autobahn A1 åt nordost.
Vägbyggen men inga köer trots intensiv helgtrafik. Lastbilsfritt.
På klassiska ställplatsen i Heiligenhafen, där A1 slutar numera, håller påskfirande husbilister på att bryta upp efter en vacker helg med sommarvärme. Ställplatsens alla rutor och ytterligare några improviserade fylldes snabbt.
Heiligenhafens alla restauranger var också överfulla. Kvällsbrisen från den iskalla Östersjön var sval och det gick knappast att sitta ute.
Men jag fick min schnitzel och min portion sparris. Med hollandaisesås.
På ställplatsen kom jag i samspråk med lantbrukarparet Gunnel och Jan-Börje Gustafson från Tibro. De berättade om en fin helgutflykt till norra Tyskland. De är ju dessutom prenumeranter på vår tidning, så de platsar förstås på en bild i min blogg.
Hörde också att det nu pågår namninsamlingar på Heiligenhafens ställplats för att förmå kommunen att hitta ett bra alternativ  till nästa säsong. Då stängs ju den nuvarande ställplatsen. Till sorg för många trogna besökare, inte minst bland svenska husbilister.
Men under 2011 finns ställplatsen alltså kvar, kanske med något färre platser framöver. Så passa på...
På hemväg efter en fin tripp. Återkommer med en utförligare rapport i tidningens majnummer, framförallt från England.

Det blev under engelska kanalen, inte över.
Efter åtskilligt funderande och många jämförelser av priserna så bestämde jag mig för att åka i tunneln under engelska kanalen på vägen hem.
Först om priserna.
Både färjerederierna och tunnelbolaget tillämpar förstås de så kallade flytande priserna numera. Vilket betyder att det inte går att få något pris klart för sig förrän du antingen gör en bindande bokning eller står vid biljettluckan.
Jag fick tipset att göra en bindande bokning dagen före den planerade resan. Annars kunde priset bli bortåt det dubbla.
Min bokade biljett kostade 88 pund, ca 900 kr. Om jag köpt motsvarande biljett direkt i luckan hade den kostat 183 pund! Alltså mer än det dubbla.
Som jämförelse skulle en bokad biljett med PO-färjan Dover-Calais ha kostat 63 pund.
Med bokad biljett betalade jag alltså 25 pund mer via tunneln, men vad gör man inte som undersökande reporter!?
En annan fråga som inte gick att klargöra riktigt i förväg var vilka regler som gäller för de gasflaskor vi har med oss i campingfordon.
Detta visade sig dock inte vara något problem. Jag fick öppna luckan och visa att ventilerna var stängda. Fick en röd lapp att sätta på biljetten och sedan var det bara att köra ner i tunneln. Eller snarare ombord på det tåg som transporterade mig och ett par husbilar till de fem milen genom kalkstenstunneln under kanalens vatten.
På den franska sidan var det bara att styra ut på motorvägarna, pass- och gränskontrollen klarades av i Folkestone i England.

Engelsmännen har ju alltid inbillat sig att deras blåsiga ö ligger vid Medelhavet. Därför bygger dom husen med enkla fönster och med avloppsledningarna på utsidan. Det är därför de har uppfunnit de tjocka tweedkavajerna, öppna spisarna och varmvattensflaskor i sängarna.
Dessutom regnar det ju nästan alltid.
Därför känns det på sin plats att rapportera att åtminstone vädret knappast är sig likt. Högsommarvärme under påsken med 25 grader på sydkusten. Inte en regndroppe hittills.
Däremot har alla här tagit ledigt, tagit familjen i bilen, och dragit ut på vägarna. Där man alltså sitter i bilkö i värmen, på väg till kusten eller lantliga miljöer.
Jag kan också berätta att jag hittat en bit regnskog här. Visserligen i växthus, men ändå en fantastisk upplevelse.
Eden Projekt i sydöstra hörnet av England är ett pedagogiskt projekt som kostat minst en halv miljard att förverkliga. Det invigdes för tio år sedan och har sedan dess haft sammanlagt bortåt tio miljoner besökare.
I en gammal lergruva har ett antal fantasieggande växthus i plast byggts. I en del av komplexet upplever vi regnskogen som den ter sig i tropikerna. En annan del visar Medelhavsländernas flora och klimat.
Alltihop är mycket besökarvänligt, lärorikt och ger eftertanke, inte minst alla barn har massor att göra, massor att lära.
Jag hoppas kunna berätta mer om den här upplevelsen i en artikel i tidningen så småningom.
Nu har jag bara några dagar kvar på min englandstripp. Ska försöka åka Eurotunneln under engelska kanalen.
 

Det är inte särskilt svårt att hitta vandringsleder i England. Det vimlar av dem, liksom cykelleder.
Nu har jag hittat en särdeles fin  led, den heter South West Coast Path och går runt hela sydvästra England, alltså både Devon och Cornwall. Den är drygt 100 mil lång och på många ställen går den precis på kanten av de dramatiska klippbranterna vid kusten.
Så ser det ut längst ute på spetsen, alltså vid Lands End där England slutar. Jag har provgått en bit och det var fantastiskt. Inte minst utsikten ut över Atlanten och de breda sandstränder som finns vid ebb och som lockar massor av surfare även så här års.
Det är ju knappast säsong vare sig för vandring eller surfning, men även England glädjer sig åt fantastiskt väder nu och till påskhelgen. Inte en regndroppe utan mest sol och stilla vindar.
Precis som på många andra håll i Europa behöver den trötte vandraren inte vandra så länge innan det dyker upp ett vattenhål. I England handlar det om en pub. Där till och med brittiskt öl kan smaka riktigt bra efter par timmars svåra strapatser.
Den här vandringsleden har en egen hemsida: www.southwestcoastpath.com.
 

Mitt i Englands hjärta, mitt i Cotswold med ett böljande jordbrukslandskap och småstäder byggda i den typiska gul-röda stenen från trakten. Mitt i detta en liten campingplats, Winchcombe.
Hittills har jag betalat mellan 14 och 25 pund per natt på campingar och jag har gnällt över att här inte finns ställplatser. Nu modifierar jag mina åsikter lite.
Winchcombe är en av av cirka 100 campingplatser som ägs av en av de två stora brittiska klubbarna, Camping and Caravanning Club.
Företåndaren på Winchcombe frågar efter mitt CCI-kort. Alltså Camping Card International. Jag har ett sådant (beställs och förnyas årligen via Caravan Club i Sverige, kostar 50 kr).
Det visar sig då att CCI-kortet berättigar mig till ett temporärt medlemskap i den engelska klubben. Utan att jag behöver betala något extra för det.
Som medlem betalar jag 8.65 pund för en övernattning på Winchcombe.
Men inte nog med det!
Föreståndaren frågar om jag är över 55 år, vilket jag måste medge.
Då är jag berättigad till Members age concession rate.
Notan slutar alltså på sex pund, drygt 60 svenska kronor. Då har jag tillgång till campingens alla faciliteter. Om jag behöver el kostar det ytterligare tre pund. Men det behöver jag knappast just nu eftersom det nästan är sommar här. Det ska tilläggas att som icke-medlem hade jag, förutom 8.65 pund fått betala 7.10 pund extra. Alltså 15.75 pund.
Detta är första gången i mitt liv som jag får pensionärsrabatt. Vilket stämmer till lite eftertanke...
Hur som helst så har jag nu tillgång till CCCs campingar i hela landet och inte minst till många hundra Certified Sites. Alltså klubbens egna "ställplatser" på gårdar, pubar och liknande ställen.
Jag ska förstås försöka ta reda på om den konkurrerande klubben, The Caravan Club, kanske har motsvarande förmåner för oss tillfälliga besökare.
Dagens lärdom är alltså att skaffa ett CCI-kort när du ska ut.

Den brittiska campingsäsongen inleds med The National Motorhome Show I Peterborough 15-17 april.
Arrangör är Warners Group, det förlag som bland annat ger ut ett antal campingmagasin, exempelvis MMM: Motorcaravan Motorhome Monthly. Mässan i Peterborough är den första av sex liknande mässor som ordnas runt om i landet under säsongen. Det går att läsa mer om det här på sajten www.outandaboutlive.co.uk.
Mässorna är mest utomhus, lite vågat i det här regniga landet...
Ett antal återförsäljare av campingfordon fyller gräsmattorna med både nya och begagnade fordon som är till salu, totalt ett tusental. Och det säljer bra, intygar flera handlare. Priserna verkar för övrigt rätt förmånliga, med svenska mått mätt.
Mellan alla fordon är det presentation och försäljning av alla prylar som behövs. Förtält, möbler, köksutrustning och allt annat.
Runt mässområdet finns mässcampingen.Med bortåt 3000 campande ekipage, som ofta stannar hela helgen och som festar och umgås ungefär på samma sätt vi gör på Elmia i september.
Det finns mycket att berätta från mässan. Det mesta får du läsa i en artikel i majnumret av tidningen och kanske på den här sajten.
Men kort om engelska ställplatser.
Ett fenomen som ses med stor misstänksamhet av de flesta. Men som givetvis är på gång eftersom antalet husbilar ökar snabbt även här.
Ett annat fenomen i Storbritannien är CL och CS. Som hänger ihop med att där finns två jättelika, konkurrerande, klubbar. Caravan Club och Camping and Caravan Club. Båda påminner om CC hemma, äger en massa campingplatser, exempelvis.
Det finns också ett par nya klubbar/företag som erbjuder något som påminner om ställplatser.
Om mina bloggläsare är intresserade kan jag utveckla det här lite till. Om CL (Certified Locations) och CS (Certified Sites), exempelvis. Annars kommer det i tidningen.
På bilden en spännande lösning av hur man får med en liten personbil. Man hänger den helt enkelt på husbilens dragkrok! Vad tycker Transportstyrelsen?
Nu drar jag sakta genom the Hearth of England mot Devon och Cornwall.
 

Han tar från de rika...
Nu äntligen i Sherwoodskogen!
Ganska turistiskt, som vid alla sådana turistfällor där trakten vill exploatera det man har.
Men de har ändå en rätt fin anläggning med information och utställningar. En promenadstig genom skogen, där man särskilt vårdar de enorma gamla halvdöda ekar som nästan är från Robins och lady Marions tid.
Annars är vänstertrafiken fortfarande lite spännande. Inte minst i rondellerna, engelsmännen verkar ha minst lika många som hemma.
Lite kul med alla udda mått också.
Miles i stället för kilometer, yards i stället för meter. Höjden på en viadukt är i fot och tum. Det behövdes snabb huvudräkning...
På puben äter man yorkshirepudding, rostbiff och grönsaker. Och dricker öl. Kollar på fotboll eller snackar om något kungligt bröllop framöver.
I morgon fredag ser jag med spänning fram emot stora campingmässan i Peterborough.

Vi vet ju alla att det är strängt förbjudet att ha en gaslåga tänd ombord på färjor. Åtminstone har det alltid varit så. Det är inte så svårt att förstå varför med tanke på brandfaran. För oss med campingfordon har det mest handlat om att stänga av gaslågan till kylskåpet.
När jag i går körde ombord på Stena Hollandica i Hoek van Holland frågade jag därför besättningsmannen på däck om saken. Han hävdade att det inte spelade någon roll - jag kunde ha gasdriften igång om jag ville.
Men det ville jag inte utan frågade om han kunde erbjuda el. Det förekommer ju på en del långa färjerutter. Besättningsmannen skakade på huvudet och menade att han visst kunde erbjuda el, men med en spänning på 250 V. Kanske inte så bra för känslig elektronik, tycktes han anse.
Så jag stängde av gasen till kylen och hoppades att sju timmar till sjöss inte skulle skada innehållet.
Jag frågade dessutom personalen i skeppets informationsdisk om saken och de berättade också att spänningen ombord kunde vara lite högre än de 230 V som vi och vår elektronik är van vid.
- Men vi har inte hört att något skadats, fick jag veta.
När jag sedan kollade på ett eluttag intill stolen där jag satt en stor del av de sju timmarna så fanns där en skylt märkt 230 V...
Detta förtjänar kanske att kollas upp?
Jag har nånstans (i en hbk-tråd?) läst om en husbilsåkare som fått sin elutrustning skadad när han tackade ja till elanslutning på bildäck på en färja.
-
En annan reflektion.
När vi seglade från Hoek van Holland fick jag vid kajen syn på M/S Corragio med Palermo som hemmahamn. Hon hade Stenas namn och färg på skorstenen.
För ett par år sedan åkte jag med henne från Livorno i Toscana till Palermo på Sicilien. Då hette rederiet Grandi Navi Veloci och det var OK att campa på däck. Jag och andra i campingfordon fick alltså bo i vår fordon under den 18 timmar långa seglatsen över Medelhavet. Vi kopplades för övrigt till fartygets el. Och det funkade.
Att skeppet nu seglar under Stenas färger förklarar varför det försvunnit från Medelhavet.
-
Första rondellen i vänstertrafik avklarad. Och första puben. Med en camping på baksidan där jag betalat 14 pund för natten, inklusive el.
 

För husbilsåkaren finns få ställplatser i Holland. Däremot massor av campingplatser, till största delen befolkade av året-runt-boende. Rätt typisk är den jag står på när detta skrivs, den heter Jagtwald och ligger några minuters bilfärd från färjeläget i Hoek van Holland. Därifrån ska superfärjan Stena Hollandica ta mig till England i eftermiddag.
Annars är det egentligen förbjudet att fricampa, dvs övernatta på andra ställen än på campingplatser. Men de som varit med förr menar att det är OK att exempelvis sova över på de stora rastplatserna längs motorvägarna.
Jag hittade dock en av de få ställplatserna. En med husbilsskylt markerad p-plats i den lilla staden Bredevoort inte långt från tyska gränsen och inte långt från Winterswijk. Där hittar du ett gigantiskt varuhus för fritidsgrejor. Inte minst för oss i campingfordon, men även ett stort sortiment med tält. Kolla på www.obelink.nl.
De två bilderna visar kontrasternas Holland. Den idylliska ställplatsen i landsbygdsstaden och de jättelika vägsystemen på väg mot Hoek van Holland. Däremellan gröna ängar med betande kossor, tulpanodlingar och växthus, mil efter mil.

Heiligenhafen, en trygg hamn för fartyg både till sjöss och lands. Inte minst har den stora ställplatsen där blivit allt populärare bland svenska husbilsåkare. När jag la till där 8 april stod där minst tio S-märkta husbilar. Några på väg hem från soliga månader i söder.  Andra på väg ut till äventyren.
I vinter har det ryktats att den populära ställplatsen skulle stängas. Men Husbil & Husvagns utsände kan dementera detta. Den kommer att vara öppen hela säsongen 2011, kanske med något färre platser.
På hamnkontoret, som sköter både ställplatsen och den enorma gästhamnen, berättas att ett jättelikt byggprojekt med en "Seebrügge" ska förverkligas. Bilden intill visar hur det ska bli, enligt en stor skylt vid ställplatsen.
Bygget kommer att använda ytorna vid nuvarande ställplatsen. Under 2011 kommer de flesta av platserna dock att vara kvar för att stängas helt 2012.
Vi hoppas att vi då kan erbjuda en ställplats på annat håll i Heiligenhafen eller dess närhet, berättar de på hamnkontoret. Men det är ännu osäkert var och hur det blir. Vi inser hur populärt det är, inte minst bland svenska husbilsåkare.
I avvaktan på den nya ställplatsen hänvisas vi till närliggande  Binnensee.

Min englandsresa börjar i duggregn och vid lunchpausen i Värnamo kan jag välja mellan en restaurang och tre olika hamburgerkedjor.
Där finns dessutom några öppna nätverk, det som kallas wifi och bland wlan. Med hjälp av en egen wifiantenn hittar jag åtminstone tre nät som inte kräver lösenord och jag provar med framgång Burger King.
Det är alltså därifrån denna första bloggrapport kommer.
Nu återstår en del bilkörning innan jag bordar färjan i Hoek van Holland om några dagar. Kanske kommer det någon rapport från vägkanten, annars är det från England.

Anders Witt