Vad är det då alla väntar på? Jo, självklart nya numret av tidningen!
Medan alla väntar jobbar hela redaktionen i sitt anletes svett. Det ska slutfixas, korras och kontrolleras. Har vi nu missat något? För på tisdag när september blir oktober är det deadline. Då skall allt skickas till tryckeriet.
Jodå, jag upptäckte ett par korrmissar när jag tjuvläste tidningen som sitter uppsatt på väggen i ett lösbladssystem trots att vi försöker vara noggranna redan från början. Trots att det inte är jag som är korrläsare. Men den människa är inte född än som är helt felfri även om jag tycker felen kan samlas lite väl ofta hos mig.
Men det känns som vi har kunnat snickra ihop ett nummer som blir intressant. Igen skulle jag vilja tillägga eftersom jag är part i målet.
Samma månadsskifte kommer vår nye medarbetare redaktionschefen John att äntra kontoret som han bara kommer att få besöka någon enstaka dag. Och han kommer garanterat inte att få någon introduktion. För lämningen överskuggar allt, ingen tar sig tid med något annat och sådant som nyanställda får snällt vänta. Men var du på Elmiamässan kanske du redan har träffat John, han fanns på plats där och insöp atmosfären i vår monter och fick möjligheten att njuta av alla godbitar på mässan dessutom. Men jag tror nog att det var vår egen monter som han egentligen gillade mest.
Vårt kontor är dock snart ett minne blott. För vi har blivit tilldelade ett nytt, större och tjusigare. Fler medarbetare kräver mer utrymme och även jag kommer att få sitta i samma kontor som övriga redaktionen. Hittills har jag fått sitta alldeles ensam i detta nya kontor och fått känna mig helt övergiven. Inte en själ har brytt sig om mig och faktiskt har det varit ganska skönt. För inte ens klockan på väggen har gett mig någon vägledning, man skulle kunna säga att tiden är ur led. Jag har inte ens vetat när jag kan ta rast. Men att vi ska byta kontor i morgon? Nja, även här har lämningen högre prioritet.
Morgondagen bjuder dessutom på en ny teleoperatör. Mitt på dagen skall vi utbildas i hur att svara i telefon. Det skiljer sig säkert mycket från tidigare, för inte kan det väl vara så att telefonen fungerar ungefär likadant som tidigare? Frågan för oss på redaktionen kommer att vara vilket som är viktigast, lära oss svara i telefon eller lämna tidningen till tryck.
Jag tror att vi vet vilket, det är bättre att låta dig vänta på svar om du ringer än att plåga alla med en evig väntan på det nya numret av tidningen. Förresten, jag inte bara tror, jag är väldigt säker. Om vi nu inte får fikabröd för att vi lär oss att svara i telefon. Man vet ju aldrig. För hittills har det inte hänt att tryckeriet har skickat fikabröd för att vi ska lämna ifrån oss materialet.
Men vem har inte sagt att det just i morgon händer för första gången. Det är ju så mycket annat som händer i morgon.