Bild
Nästa artikel

Inget är som väntans tider

REDAKTIONSBLOGGEN
Inget blir som man tänkt sig och resan förblir målet. Men ärligt sagt så föredrar jag en resa utan avbrott. Även om just Vättern visade sig osedvanligt vacker i denna sena timme.

Vid elva igår rusade jag med andan i halsen in på redaktionen. Paniken var nära när mitt arbetsredskap, datorn, inte ville som jag ville. Sådant går inte för sig, inte samma dag som Elmia öppnade sina portar lite försiktigt för branchfolk och VIP-gäster. Det skulle visa sig att det inte alls gick för sig. Inte på långa vägar.

Datorn behövde nämligen lite handpåläggning från vår IT-avdelning. Mycket mer än någon kunde ana i förväg, faktiskt. Vår skäggige datordoktor såg först riktigt snäll ut. Men det var innan han visste vad handpåläggningen skulle kräva av honom. Han bestämde sig snabbt för en operation. Vi byter hjärna sa han käckt. Jo, men inte mellan honom och mig så jag kunde andas ut för ett ögonblick. Han plockade kvickt fram de kirurgiska verktygen som bestod av instrumentmejslarna och skruvade ur de där där extra små skruvarna under datorn som är dödskallemärkta. För oss som inte är datakirurger förstås. Jag tvingas åse hur mitt alteregominne datorn faller isär. Jag sväljer djupt.

Det är straxt klart hör jag som ur ett dunkelt töcken. Jag sväljer igen. Det visar sig att ordet strax har mycket olika betydelse för olika individer. Vad den mest berörde, datorn, hade att säga vet jag inte. Den var otroligt tyst. Jag skulle vilja säga att den var helt död.

Den blir till liv igen om tre timmar hörde jag. Jag andades ut för ett ögonblick och gick för att ordna sådant som annars inte skulle ha blivit gjort. Penna, papper och andra ålderdomliga redskap plockades fram. Allt medan klockan gick och det magiska ögonblicket då datorn skulle väckas upp ur de dödas värld närmade sig. Ögonblicket kom och gick medan doktorn hade fullt upp. Vad jag som närmast anhörig tyckte var inte längre viktigt. Inte för doktorn i varje fall. Det tar nog lite längre tid var det kortfattade svaret.

Jag vankade fram och tillbaka. Jag bestämde mig för att kontakta övriga anhöriga. De lade pannan i djupa veck och föreslog att jag skulle fortsätta att vaka. Det kanske skulle lösa sig. Under har ju inträffat tidigare. Sägs det.

Klockan går och snart är doktorns arbetspass till ända. Jag stirrar med tom blick mot horisonten. Tänk om mitt alteregominne inte kommer att följa mig till Elmia. Hemska tanke. Jag slår den ifrån mig men börjar planera för det värsta.

Bilen står och frustar i garaget. Känner sig ruskigt övergiven. Jag hade ju lovat en lite längre rastning. Jag tröstade den med att bära ner väskan med byteskläder och annat spännande som behövs under de dagar mässan pågår. Men det viktigaste saknas, det inser även bilen. Datorn ligger fortfarande på operationsbordet.

Tidsperspektiven flyttas successivt fram. En halvtimme nu, strax nog en halvtimme till. Min mage börjar kurra och kräver påfyllning. Mitt i måltiden plingar det till i telefonen och hjärtat far upp i halsgropen. I töcknet ser jag några nyckelord. Klar, hämta. Jag hastar i mig de sista tuggorna. När jag flåsande kommer in till operationsavdelningen blir jag varse om att det var ett gammalt mail som doktorn sänt igen. Jag lommar iväg.

Men det skulle komma ett mail till. Nu har jag övergivit din dator men det går nog bra ändå får jag veta av IT-doktorn och att han rusat iväg till sitt tåg. Jag tror han ville undvika mina frågor. Ta din dator och stick, skulle jag kunna översätta det hela med. Jag rusar dit, tar datorn under armen och försöker behandla den varsamt. Bilen brummar välkomnande och vi far mot Jönköping. Klocka var dock inte alls nöjd. Den klagade högljutt att den varit alldeles, alldeles för övergiven under alldeles för lång tid.

Vid Vättern hade den blivit så uppgiven att den lät solen gå ner i en blodröd himmel. Alldeles vid Brahehus. Jag struntade i klockan och stannade för att beundra Vättern. Samtidigt började de anhöriga ringa och undra hur det hade gått. För klockan alltså. Datorn hade de tydligen förpassat till en passerad tidsålder. De anhöriga meddelade att de slutat arbeta för dagen och såg fram emot en avkopplande kväll över en bit mat. Jag såg istället fram över en allt mörkare motorväg på min väg mot Elmia.

När jag kommer till hotellet hade försynen utrustat ögonblicket med en medtrafikant som står med tända backlysen precis när jag glider in på parkeringen. Jag avvaktar och bilen tvekar. En p-plats alldeles vid entrén sent en kväll på det fullbelagda hotellet? Jodå, han backar ut och jag knör mig in i det trånga utrymmet. Lyckan börjar återvända.

Vid receptionen försvinner den dock snabbt. Checka in? Nu? Hmmm, reservationen släppte vi till hugade spekulanter eftersom du aldrig dök upp. Jag kämpar med att hålla ansiktsfärgen på en mindre röd nyans än solnedgångens. Det är svårt. Mycket svårt till och med.

Det får bli en liten förrätt och en minimal efterrätt medan tiden återigen går och jag börjar undra vad jag gjort för ont för att förarga värden just idag, den idag som nu blivit igår. Efter dagens andra olidliga väntan får jag reda på att hotellet löst det hela temporärt med en tältsäng. Jag nöjer mig med det och skriver en blogg istället.

Möjligen var det värt det, datorn börjar så sakteliga återvända till livet men med en stukad ägare. Hur som så fick jag uppleva en riktigt vacker solnedgång över Vättern. Just vid Brahehus och Visingsö. Hade inte klockan gett upp så hade jag adrig fått se den. Det hade nog varit en ännu större förlust. Jag har tröstat datorn med den som ny bakgrundsbild. Hoppas den är nöjd så.

Senare idag ska jag meddela doktorn det lyckade resultatet med klockan. Datorn behöver dock ytterligare en handpåläggning verkar det som. Men om det får ske undrar jag. Jag är nog lite tveksam till fortsatta operationer. Även om doktorn i grund och botten är snäll, åtminstone mot datorer. Den är nog ganska nöjd med operationen trots allt. Den är ju vid liv igen.