Bild
Nästa artikel

Innan publiken blev insläppt på Elmia

REDAKTIONSBLOGGEN
Det är de små, små detaljerna som gör det. Som när denna trumpetare som i en publikfri mässhall gav mig ett magiskt ögonblick.


Ibland händer det. Det där magiska ögonblicket som etsar sig fast i minnet trots att det inte var något märkvärdigt. Eller så var det mer märkvärdigt än jag förstår.

Klockan är en stund innan publikströmmen släpps in genom dörrarna. Jag tränger mig förbi alla förväntansfulla besökare som tålmodigt väntar på att klockan skall bli exakt. För det är exakt på minuten som insläppet sker. Jag visar upp mitt passerkort och glider förbi den bredbent stående bredaxlade vakten som har så barsk min.

Jag vet att det blir en hektisk dag igen. Så är det för oss som har mässan som en arbetsplats. Det är oerhört roligt att möta alla läsare men det är intensiva timmar. Intensiva timmar som få av oss i branschen vill vara utan.

Så jag är på väg till montern med raska steg. Ingenting hejdar mig. Så plötsligt fryser jag till is. Jag hör en klar trumpetstämma genom den tomma mässhallen. Nja, tom förresten. Inte helt tom förstås, han som blåser i trumpeten finns ju där tillsammans med åtskilliga andra som servar publiken som strax kommer som en tsunami. För publiken är som vanligt månghövdad. Och minst lika vänligt nyfiken och förväntansfull som månghövdad.

Stegen bytte riktning. Jag drogs mot trumpetaren för jag var ju också mer nyfiken än jag riktigt kunde hantera. Så stod jag där. Lite grand i bakgrunden. Som ett litet barn som blivit påkommet med fingrarna i syltburken. Jag, liksom personalen i montern, lyssnade andäktigt. På en trumpet som blåste fram "Stad i ljus".


Det var andaktigt tyst. Tyst på ett sätt som ingen mässbesökare någonsin upplevt. Inte ens jag som kommer in tidigare än nästan alla andra. Den klara trumpetstämman smekte runt hörnorna på varenda husbil och husvagn i närheten och fyllde mässhallen med detta ovanliga välljud. Jag kunde inte gå därifrån och varför skulle jag?

Jag var ju faktiskt på plats för att jag hade mitt passerkort. Så helt obehörig var jag ju inte. Trots allt. Men nu visste jag att jag skulle bli någon minut sen till min egen monter. Men det kunde inte hjälpas. Det magiska tog över. Och magiskt var det. Och kanske trots allt det starkaste minnet från Elmia 2014. Frågan är om jag någonsin kommer att glömma det här ögonblicket.

Helst skulle jag velat ge trumpetaren ett stort tack, men jag vet inte vad han heter. Jag skulle bara vilja tala om vad hans trumpetande på Elmia betytt för mig. Och hur obetydliga händelser kan ge så stora intryck. Så jag säger ett stort tack här i stället. Och säger att det var synd att inte alla fick förmånen att uppleva det.

Men vi som fick höra trumpeten var nog mer förberedda på mässbesökarna än någonsin tidigare.

Har du tid lyssnar du nu på stad i ljus medan du sluter ögonen och drömmer om en tom mässhall, sånär som på trumpetaren.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.