Frågan om lämpligheten med att använda kommunikationsutrustning under bilkörning har stötts och blötts under ganska lång tid nu, inte bara här i Sverige. Flertalet länder har hunnit sätta ner foten och i stort sett alla har kommit fram till att det inte är lämpligt med telefonpratande. Spanien har till och med ett förbud mot att prata i handsfree.
Redan idag får inte föraren ägna sig åt aktiviteter som gör att man inte kan framföra sitt fordon på ett trafiksäkert sätt. Sådant borde, tycker nog de flesta, falla under "sunt förnuft". Problemet är att det inte är särskilt enkelt att definiera vad som är sunt förnuft lagtekniskt. Men en majoritet är för en skärpning så att det blir ett uttalat förbud mot handhållen mobil.
Att knappa in ett SMS när man kör kan nog de flest tycka är långt över gränsen för vad som är lämpligt. Riktas frågan om adressen i GPS:en blir svaren mer blandade. När det gäller de alltmer komplicerade mediaanläggningarna säger de flesta något i stil med "men det kan väl inte inverka på min körning". Och förståelsen för att föräldrar inte skulle få köra bil utan ytterligare en vuxen passagerare om det sitter småbarn i bilen får nog betraktas som nästan noll. Men ett samtal i telefonen får nog i vissa fall anses mindre uppmärksamhetsstörande än ett skrikande barn i baksätet och säg den förälder/förare som inte vänder sig om i det läget. Vad jag vill visa på är att frågan är komplicerad och det finns en rad saker som inverkar menligt på vår koncentration. För några år sedan hade man i Tyskland en talande reklamkampanj med en mobilpratande och lattedrickande förare samt texten "vem kör?". Enbart lattedrickandet kan nog i flera fall vara nog.
Nu får vi i Sverige en lag som säger att användandet av kommunikationsutrustningen inte får inverka menligt på körningen. Bra så. Men hur ska detta bedömas av konstapeln i busken?
Sannolikheten att konstapeln kan göra det troligt att det är telefonpratandet som orsakat den vådliga färden lär bli mycket knepig att fastställa. Har färden varit vinglig kan det möjligen bero på att föraren knappat in ett SMS, vilket enligt forskning ökar olycksrisken 23 gånger. Eller så beror den vingliga färden på en synskärpa som lämnar en del i övrigt att önska, 15 procent av förarna har detta problem. Kanske beror det i stället på trötthet men sådant lagförs knappt och fällande domar är ännu ovanligare trots att det är lika farligt som rattfylla.
Lagen lär bli mycket svår att hantera för domstolarna som kommer att få ägna sig åt juridiska hårklyverier som gör processen mycket slumpartad och rättsosäker. Att lagstifta bort dåliga förare eller dåligt föraromdöme lär bli nästan omöjligt. Men att just den här lagen skulle tillföra något väsentligt för att höja säkerheten känns som mycket osannolikt. Då hade det varit bättre att ha varit klar och tydlig, som exempelvis i Danmark. Där gäller att fordonsförare under färd ej får använda sig av handhållen mobiltelefon. Enkelt, tydligt men inte säkert säkrare än som det nu är i Sverige. För även med handsfree ska telefonnumret väljas och det finns som sagt fler koncentrationsstörande moment som inte omfattas av den nya lagen att ta tag i. Möjligen får vi vänta till 2016 för att hitta en lösning då enligt uppgift den första förarlösa bilen ska finnas till försäljning. Om nu inte det ger ännu fler knappar som det ska tryckas på.