Ja, jag är absolut för irrfärder. Inte för att det skulle vara omöjligt ens för mig att läras upp om hur en GPS fungerar, att döma av utbudet är det riktigt många som behärskar dessa tingestar. Men jag vill inte. Lite som att man kan leda en häst till vattnet men inte tvinga den att dricka. I värsta fall kör jag fel och får då uppleva något jag annars inte skulle fått se och det har jag inga problem med. Dessutom är jag inte så skraj av mig så jag oroar mig för hur jag ska hitta hem, det har ju löst sig hittills.
Irrfärder förresten. Kanske skulle jag använt något annat ord. Nyfikenhet kanske passar bättre. När man glider fram i makligt tempo och ser den där fantastiskt vackra skirt vårgrönskande vägen med en häst mumsande på vårfräscht gräs i en hage. Kanske några gamla knotiga äppelträd vid ett gammalt rött torp med vita knutar. Syrenbuskar som inte hunnit sätta blom men möjligen tidigt vårgul forsytia. Eller en vitsippsbacke under inte fullt utslagna björkar. Finns det en sådan väg kör jag gärna fel för vägar av den typen väcker min nyfikenhet.
Så var det det där med ordvalet igen. Får nog än en gång be om ursäkt. Jag kör inte fel. Jag väljer den okända vägen som jag inte vet var den leder mycket hellre än någon välkänd stor bullrig och stressig väg fylld med brutal charmlöshet. Inte en människa så långt ögat når utom de som sitter i sina bilar. När man sitter lite högre som i en husbil ser man lättare hur många som inte kan låta bli att Facebooka. För visst heter det väl så? Sådant har inte jag tid med när jag susar fram i en hastighet som man kan likna vid den i de trafikstockningar som ideligen stressar folk till vansinne på den snabba vägen. Skillnaden är att jag i fulla drag njuter av fågelkvittret och det frånvarande bullret. Gärna med nervevade sidorutor. Stannar till någonstans där det är extra vackert och bara njuter. Unnar mig att bara vara. Då kan jag även njuta av den vårfräscha luften, vem vill veva ner rutorna på den stora fina vägen ens i köerna?
Och jag ska erkänna. Jag har fått vägen mellan Stockholm och Skåne att väl passera hundra mil. Låtit resan ta tid. Passerat härliga platser bara sådär. Sankt Annas skärgård. Färja. Njutit av kaffe och färska bullar medan färjan lämnar kaj. Det går ju faktiskt en tur till om ett tag. Vandrat runt i Söderköping och kört genom härlig natur en bit söder därom. Sett Skånes inland på väg mot Malmö och vidare äventyr. Hunnit stanna där jag upptäckt något extra vackert bara för att få njuta. Vågat fråga lokalbefolkningen om vilken väg i deras omgivning de anser som vackrast när de säkert förväntat sig en fråga om närmaste väg till stora staden. De trodde nog att man befann sig där för att man irrat bort sig totalt, inte av någon form av fri vilja. Men vem vågar skryta med sådant? Låter ju mycket mer imponerande att man lyckats klämma distansen på kortast möjliga tid. Svårt att Facebooka irrfärdskänslor.
Makligt tempo får gärna vara i snigelfart, i varje fall så länge jag inte hindrar annan trafik. Men inga av de här vägarna brukar bjuda på storstadsträngsel. Kör jag långsamt hinner jag både njuta av omgivningen och hålla koll bakåt. Som när jag körde Vallevägen som föreningen som driver den beskriver som världens vackraste. Man ska vara försiktig med orden och inte missbruka uttryck. Efter ett tag har man i så fall inga uttryck kvar när det unika dyker upp men Vallevägens förening har inte missbrukat något så vitt jag känner till. Den ska köras när äppelträden står i blom. Då kan nog få vägar bjuda på samma vårliga charm. Man kan till och med stanna till någonstans vid ett fik och njuta av en färsk kopp kaffe som serveras av någon, kanske även njuta av något bakverk. Hittar man inget fik får man finna sig i att fixa det själv. Men vad gör det om man inte har satt upp någon fånig tidtabell som bara orsakar stress.
Själv har jag lagt klockan på hyllan, det finns ändå en i bilen och på de flesta ställen man besöker. Annars får man hålla koll på hur solen står. Telefonen låter jag gärna vara när jag hittar sådana här vägar. Skulle vara mycket irriterande om den ringde mitt i den vackra naturen. Skulle absolut inte passa sig och något Facebookande känns inte heller aktuellt. Möjligen kan jag tänka mig att ta någon bild som jag skickar till nära och kära. Bara för att visa vad de missat. Sedan får de skicka mig hur många bilder som helst på fantastiska maträtter, det bekommer mig inte. Jag kunde skickat en bild på min picnic-lunch med lax och potatissallad. Deras omgivning slår ändå inte min lunchplats. En sådan som "stadsbon" Lena Nyman i en revy beskrev som "vilken juste design".
Åker jag på en lördag och solen skiner från den där försommarhärligt klarblå molnfria himlen och jag hittar någon ensligt belägen spegelblank sjö kanske det blir ett glas vitt vin, ni vet ett sådant där som immar glaset och svalkar i försommarvärmen. Jag kan ju fortsätta dagen därpå, sängen har ju följt med hela vägen. Har jag tur blir det dessutom en härligt vacker solnedgång med speglingar i sjön. Kanske till och med ett tidigt svanpar som glider fram utan ett ljud. Så graciöst som bara svanar kan.
Så nej. Jag skulle nog inte vilja kalla det en irrfärd. Kanske välfärd, men det ordet är ju upptaget för något som inte alls har med färd att göra. Men visst skulle det passa sig att säga att man varit ute på en välfärd. En upplevelse att minnas även om det är hemmavid. Det finns så mycket att uppleva, missa inte det småttiga. Att bara vara är en stor upplevelse.