Eftersom den karta jag brukar använda är tung som en bok beslöt jag mig efter en konsultation med den att den nog inte behövdes för att ta mig till Bad Waldsee där Hymermuseet är beläget. Glad i hågen knappade jag i stället in adressen på bilens fina GPS och den talade genast om för mig att börja köra. Framåt, sväng vänster, titta efter den här skylten och vilken hastighet som är tillåten som om jag inte kunde se det på de för ändamålet uppsatta skyltarna.
Jag lotsades av Autobahn tämligen omgående och njöt av den tyska sommargrönskan i den sommarvarma luften. Nja förresten, den utmärkta klimatanläggningen såg till att den sommarvarma luften stängdes ute så jag fick lite vårkyla istället. Men jag var riktigt nöjd med att GPS:en och jag var överens om att motorväg inte var min grej.
Efter ungefär tjugo mil dök så skyltarna med Bad Waldsee upp i levande livet. Jag kom längre och längre in i den pittoreska orten eftersom hotellet låg mitt inne i staden. Och då menar jag mitt i staden. Jag tyckte nog att fotgängarna började titta lite konstigt på mig när avspärrningarna för gågatan dök upp framför kylaren men det var faktiskt tillåtet att köra där. Kanske inte så lämpligt men det brydde sig inte GPS:en om. Men jag kom fram till rätt plats och där fanns till och med en parkeringsplats under ett träd som spred sav.
När dagen därpå anlänt blev det en promenad till Hymers anläggning som befann sig på lagom gångavstånd.
Så blev det då dags att åka tillbaka till flygplatsen för att på ett snabbt sätt komma hem igen. GPS:en frågade vart jag skulle och det fanns en händig knapp som på tyska föreslog tillbaka till utgångspunkten. Det lät utmärkt för en GPS-amatör som mig så jag tryckte på den och fick genast en uppmaning att börja köra. Så blev det även om jag avstod från GPS:en förslag genom gångzonen. Eller ska jag säga, jag lät den aldrig försöka ta mig i den riktningen. Genast fick jag uppfordrande veta att jag lämnat färdvägen. Men jag kunde leva med det.
Nu tyckte dock GPS:en att motorvägen var det bästa alternativet och jag gav med mig. Väl i Münchens oändliga motorvägssystem närmade jag mig flygplatsen när GPS:en uppfordrande talade om för mig att jag skulle svänga av. Jag lydde eftersom den borde veta bäst. Jag hamnade i ett industriområde. Rätt plats var det i varje fall inte och där stod jag som ett frågetecken och försökte räta ut det med frågor till de förbipasserande. De tittade lika frågande på mig som jag på GPS:en.
Nej, flygplatsen har ingen för mig känd gatuadress och den var väldigt envis med att försöka övertyga mig om att det inte går att knappa in Flughafen. Kartan låg hemma så det blev att lista ut var jag var och ta mig mot flygplatsen. Nu hade jag stängt av GPS:en och tänka sig, det gick alldeles utmärkt ändå även om jag nog förlorade en timme i restid.
Och jag lovade mig själv. Jag ska aldrig mer synda och köra med en GPS. Utan GPS vet jag i varje fall var jag är.