Bruno Huhta vann en vecka med Home-Car

Höstveckoslut i Björkliden

Den 12 augusti 2005 åkte vi till Björkliden med våra bekanta från Skåne. Jag hade egentligen velat åka någon vecka tidigare, men våra gäster kunde inte komma tidigare.
När vi hade parkerat husbilen på campingen gick vi ut vid 18-tiden för att se oss omkring. Vi kom till en skylt som visade att det var cirka 2,5 kilometer till Rallarkyrkogården. Väderrapporten förutsade att det skulle bli regn nästa dag, så vi började gå mot Rallarkyrkogården. Själv hade jag åkt skidor från Rallarkyrkogården till Björkliden med ena skidskon avbruten, så jag tyckte inte det var så långt.
Hemma i Polcirkelland Övertorneå så kunde jag bli bländad av solen vid 22.30-tiden om jag låg i min säng, så jag hade inte den minsta tanke på att det skulle kunna bli becksvart på kvällen. Vi hade ju egentligen inte planerat att gå hela sträckan till Rallarkyrkogården, så vi hade inget vatten med oss. Vår Skåne-väninna var dessutom sjuklig, och behövde kissa ofta.
Jag gick lite före och tittade på alla vackra former som fjällträden hade. Vårt 7-årige barnbarn Filip började gråta och sakna Moffa när han inte såg mig.
När jag kom fram till Rallarkyrkogården så studerade jag alla gravar som fanns där. Snart kom de andra också fram dit.
Det började bli ganska mörkt och vi övervägde om vi skulle övernatta i kyrkan, men eftersom vi varken hade vatten eller annan dryck med oss tog vi beslutet att gå mot Tornehamn eftersom den stigen var kortare, och därefter på E10:an mot Kiruna och Björkliden.
Filip var trött och orkade inte gå, så jag lyfte upp honom på mina axlar och bar honom. När vi kom fram till E10:an så var det nästan kolsvart ute. Jag ringde 118 118 och frågade var närmaste taxi befann sig, den fanns i Kiruna 10 mil söderut.
Vid Tornehamns rastplats fanns flera familjer med bilar och husvagnar. Jag gick ner och frågade om någon kunde skjutsa vår sjuka vän till Björkliden, men tyvärr så hade alla jag frågade druckit alkohol så ingen kunde hjälpa oss.
Med Filip på axlarna gick jag mot Björkliden för att bädda åt honom i husbilen. Jag bäddade och han lade sig att sova på loftet. Klockan hade blivit mycket, ungefär 23.30. När Filip somnat gick jag ner mot E10:an för att möta Gunvor och våra vänner, men jag kunde inte se dem i backen. Jag tänkte att de måste ha gått en annan väg via Gammelgården och att de säkert var och duschade nu.
Jag gick tillbaka till husbilen och väntade. Klockan blev både 24 och 01. Efter cirka 1 timme ringde Gunvor och sa att jag måste komma och hämta dem, för vår vän var alldeles slut och håller kanske på att dö av utmattning och hennes sjukdom. Hennes man hade fuktat sina händer från daggen i gräset vid dikeskanten och baddat hennes panna.
Nu hade vi en ny markis monterad på husbilen och vi brukade vara två som rullade upp den. "Hur ska jag klara av att för första gången ensam kunna rulla in markisen i mörkret?", tänkte jag.
Jag fick ta trappan till loftet för att jag skulle nå upp och rulla in markisen och dra igen blixtlåsen. Som tur var gick det bra.
Nu sov ju Filip uppe på loftet, men eftersom det var en nödsituation så var jag tvungen att åka för att leta upp Gunvor och våra vänner. Nu var klockan omkring 2 på natten. När jag kom ner till E10:an visste jag inte åt vilket håll jag skulle åka. Jag åkte mot Abisko, kilometer efter kilometer och till slut så såg jag skuggan av tre personer vid vägkanten.
På grund av att natten var så helmörkt svart, så hade de inte sett avtagsvägen upp till Björkliden utan gått förbi infarten flera kilometer.
Vår sjuka vän var alldeles slut, så vi fick hjälpa henne in i husbilen. När hon fick vatten så repade hon sig, men hon sov nästan hela lördagen.
Väderrapporten hade ju förutspått regn på lördagen, och det regnade hela lördagen.

Som kompensation för den misslyckade höstresan till Björkliden, vill jag vinna husbilsveckan så våra Skåne-vänner kan få se Polcirkelland Sverige under bättre förhållanden i en ny husbil våren 2009.

Bruno Huhta, Övertorneå