Dieseln är död. Det har vi snart hört till leda och kanske blir det så när euro 7 introduceras inom EU år 2025. 2025, det är om bara tre-fyra år och än så länge lyser alternativen för husbilar med sin frånvaro.

Vad är då euro 7? Euro-normen reglerar som nog de flesta känner till bilars avgasutsläpp av många ämnen men mest känt är nog koldioxiden och kväveoxiderna. Speciellt de senare gör att dieseln lever på lånad tid och allt fler städer inför miljözoner som utestänger äldre dieseldrivna fordon. I Stockholm behövs en med som lägst euro 5, den 1 juli 2022 kommer kraven att skärpas så att dieselbilarna måste uppfylla euro 6 för att få köras där. Euro 6 blev krav den 1 september 2014 men med den övergångstid mellan normerna som tilläts kan man med fog hävda att det snarare är 2017.

Nu är det inte riktigt så enkelt, euro 6 blev euro 6 c år 2017, 2019 var det dags för euro 6 d temp, 2020 kom euro 6d och däremellan lyckades man klämma in både RDE (real drive emission) och en ny testmetod som kallas WLTP. Som sagt, det är inte lätt att hänga med i svängarna.

Euro 7 ska säkerställa att samtliga fordon är så rena som möjligt över hela sin livslängd. Det låter ju bra men många tillverkare undrar om kravnivån ens är möjlig. Visserligen tillverkar inte Audi några husbilschassin men det är ändå intressant att notera att de har sagt att de ska sluta sälja fossildrivna bilar inom EU 2026. Det är om bara fem år.

Euro 7 är tuff. Då ska bilen via en planerad liveuppkoppling mellan bilen och myndigheterna tala om de aktuella förbruknings- och utsläppsvärdena. Längre fram planerar man dessutom för dataöverföringar av broms- och däckslitage, men än så länge saknas en lämplig mätprocess. En fråga som en del ställt sig är om EU-kommissionens plan är för överambitiös och ett indirekt förbud mot fossila drivlinor eller ett genomtänkt och realistiskt försök att minska utsläppen?

Nåväl, det är dagens situation och i det segment som utgör basfordon för husbilar så finns i praktiken bara dieseldrift. Orsaken skrivs som lastförmåga kontra räckvidd. Elbilar har tunga batterier och ska man få räckvidd blir lastvikten lidande. Det är inte alls bra och ledde fram till en regeländring för B-körkort. Kör man en transportbil tillåter numer EU att länderna tillåter upp till 4 250 kilo för det som definieras som nollutsläppsfordon. Nu, när det nya körkortsdirektivet diskuteras, är avsikten att genomföra denna höjning generellt för B-kort men ta bort rätten att dra ett släp på max 750 kilo.

Möjligen skulle det möjliggöra normalstora husbilar med eldrift med rimlig räckvidd och lastförmåga. Möjligen. Den i praktiken enda eldrivna husbilen med enbart batterier verkar i dagsläget leva ett mycket stillsamt liv. Uppgifter gör gällande att den i sammanhanget dubbelt så dyra husbilen bara funnit en privat köpare. En.

Hybriddrift verkar inte heller vara populärt hos myndigheterna. Här diskuteras numer uteblivna skattefördelar så kanske är även den vägen stängd.

Gasdrift, skulle inte det kunna vara ett alternativ? Kanske, men även här är myndigheterna njugga. Med flera fabrikanter av personbilar som dragit i nödbromsen och redan skrotat pågående projekt verkar även denna väg vara stängd. Ändå presenterade Bürstner en gasdriven husbil för bara några veckor sedan. Tekniskt är det inte några problem men gas är ett fossilt bränsle även om det ger väsentlig renare avgaser.

En väg som nog ser ut att kunna vara framkomlig är bränsleceller eller annorlunda uttryckt, vätgasbilar. Mercedes tog fram en Sprinter redan för ett par år sedan men trots att det var ett färdigt koncept har den aldrig börjat produceras och Opel lanserade en vätgashybrid så sent som i maj i år. Nu diskuteras tekniken för tyngre lastbilar och då kanske den bristfälliga infrastrukturen skulle kunna byggas ut. Det blir lite som historian om hönan och ägget, här med bränslet som grund. Ingen infrastruktur, inga bilar - inga bilar, ingen infrastruktur. Bedömningar nu gör gällande att det skulle kunna finnas tusen mackar i hela Europa men först år 2030. Tusen mackar låter ju inte så imponerande om de ska användas av en halv miljard människor.

Annars borde bränsleceller vara en framkomlig väg. Vätgas går att tanka ungefär som diesel vilket gör att räckviddsproblemet elimineras. Restprodukten, avgaserna, är vatten och produktionen kan ske med solceller på lokala "bensinstationer". I princip är ju tekniken eldrift även om Opel kombinerar den med batteridrift, mackarna är ju bara en handfull i Sverige.

Knepet är att få till en driftsäker teknik som kunderna kan acceptera och betala för. Även om ungefär hälften av Fiats produktion av Ducato används för husbilstillverkning är transportsektorns behov än mer styrande än våra egna önskemål. För finns det inga basfordon med nollutsläpp finns det inget alternativ, oavsett vilka skatter som höjs för att få bort dieseldriften för husbilar.

Just nu kan man nog krasst konstatera att det inte finns något självklart alternativ till dieseln, och eldrift med batterier är knappast något som är favorittippat.
 

Vi vet ju alla att det är strängt förbjudet att ha en gaslåga tänd ombord på färjor. Åtminstone har det alltid varit så. Det är inte så svårt att förstå varför med tanke på brandfaran. För oss med campingfordon har det mest handlat om att stänga av gaslågan till kylskåpet.
När jag i går körde ombord på Stena Hollandica i Hoek van Holland frågade jag därför besättningsmannen på däck om saken. Han hävdade att det inte spelade någon roll - jag kunde ha gasdriften igång om jag ville.
Men det ville jag inte utan frågade om han kunde erbjuda el. Det förekommer ju på en del långa färjerutter. Besättningsmannen skakade på huvudet och menade att han visst kunde erbjuda el, men med en spänning på 250 V. Kanske inte så bra för känslig elektronik, tycktes han anse.
Så jag stängde av gasen till kylen och hoppades att sju timmar till sjöss inte skulle skada innehållet.
Jag frågade dessutom personalen i skeppets informationsdisk om saken och de berättade också att spänningen ombord kunde vara lite högre än de 230 V som vi och vår elektronik är van vid.
- Men vi har inte hört att något skadats, fick jag veta.
När jag sedan kollade på ett eluttag intill stolen där jag satt en stor del av de sju timmarna så fanns där en skylt märkt 230 V...
Detta förtjänar kanske att kollas upp?
Jag har nånstans (i en hbk-tråd?) läst om en husbilsåkare som fått sin elutrustning skadad när han tackade ja till elanslutning på bildäck på en färja.
-
En annan reflektion.
När vi seglade från Hoek van Holland fick jag vid kajen syn på M/S Corragio med Palermo som hemmahamn. Hon hade Stenas namn och färg på skorstenen.
För ett par år sedan åkte jag med henne från Livorno i Toscana till Palermo på Sicilien. Då hette rederiet Grandi Navi Veloci och det var OK att campa på däck. Jag och andra i campingfordon fick alltså bo i vår fordon under den 18 timmar långa seglatsen över Medelhavet. Vi kopplades för övrigt till fartygets el. Och det funkade.
Att skeppet nu seglar under Stenas färger förklarar varför det försvunnit från Medelhavet.
-
Första rondellen i vänstertrafik avklarad. Och första puben. Med en camping på baksidan där jag betalat 14 pund för natten, inklusive el.
 

Han tar från de rika...
Nu äntligen i Sherwoodskogen!
Ganska turistiskt, som vid alla sådana turistfällor där trakten vill exploatera det man har.
Men de har ändå en rätt fin anläggning med information och utställningar. En promenadstig genom skogen, där man särskilt vårdar de enorma gamla halvdöda ekar som nästan är från Robins och lady Marions tid.
Annars är vänstertrafiken fortfarande lite spännande. Inte minst i rondellerna, engelsmännen verkar ha minst lika många som hemma.
Lite kul med alla udda mått också.
Miles i stället för kilometer, yards i stället för meter. Höjden på en viadukt är i fot och tum. Det behövdes snabb huvudräkning...
På puben äter man yorkshirepudding, rostbiff och grönsaker. Och dricker öl. Kollar på fotboll eller snackar om något kungligt bröllop framöver.
I morgon fredag ser jag med spänning fram emot stora campingmässan i Peterborough.

Det är inte särskilt svårt att hitta vandringsleder i England. Det vimlar av dem, liksom cykelleder.
Nu har jag hittat en särdeles fin  led, den heter South West Coast Path och går runt hela sydvästra England, alltså både Devon och Cornwall. Den är drygt 100 mil lång och på många ställen går den precis på kanten av de dramatiska klippbranterna vid kusten.
Så ser det ut längst ute på spetsen, alltså vid Lands End där England slutar. Jag har provgått en bit och det var fantastiskt. Inte minst utsikten ut över Atlanten och de breda sandstränder som finns vid ebb och som lockar massor av surfare även så här års.
Det är ju knappast säsong vare sig för vandring eller surfning, men även England glädjer sig åt fantastiskt väder nu och till påskhelgen. Inte en regndroppe utan mest sol och stilla vindar.
Precis som på många andra håll i Europa behöver den trötte vandraren inte vandra så länge innan det dyker upp ett vattenhål. I England handlar det om en pub. Där till och med brittiskt öl kan smaka riktigt bra efter par timmars svåra strapatser.
Den här vandringsleden har en egen hemsida: www.southwestcoastpath.com.
 

Det blev under engelska kanalen, inte över.
Efter åtskilligt funderande och många jämförelser av priserna så bestämde jag mig för att åka i tunneln under engelska kanalen på vägen hem.
Först om priserna.
Både färjerederierna och tunnelbolaget tillämpar förstås de så kallade flytande priserna numera. Vilket betyder att det inte går att få något pris klart för sig förrän du antingen gör en bindande bokning eller står vid biljettluckan.
Jag fick tipset att göra en bindande bokning dagen före den planerade resan. Annars kunde priset bli bortåt det dubbla.
Min bokade biljett kostade 88 pund, ca 900 kr. Om jag köpt motsvarande biljett direkt i luckan hade den kostat 183 pund! Alltså mer än det dubbla.
Som jämförelse skulle en bokad biljett med PO-färjan Dover-Calais ha kostat 63 pund.
Med bokad biljett betalade jag alltså 25 pund mer via tunneln, men vad gör man inte som undersökande reporter!?
En annan fråga som inte gick att klargöra riktigt i förväg var vilka regler som gäller för de gasflaskor vi har med oss i campingfordon.
Detta visade sig dock inte vara något problem. Jag fick öppna luckan och visa att ventilerna var stängda. Fick en röd lapp att sätta på biljetten och sedan var det bara att köra ner i tunneln. Eller snarare ombord på det tåg som transporterade mig och ett par husbilar till de fem milen genom kalkstenstunneln under kanalens vatten.
På den franska sidan var det bara att styra ut på motorvägarna, pass- och gränskontrollen klarades av i Folkestone i England.

Vaknar av att Sparmannen Hans-Jörgen drar sina varukartonger in i affären i Skotterup där vi parkerat över natten. Den lilla butiken på exklusiva Strandvejen håller hög nivå på sina varor. Örter och grönsaker är busfärskt och vi passar på att bunkra upp. Säkert är det dyraste mataffären i Danmark (det är svindyrt att bo längs med Strandvejen så några fattiglappar är det inte direkt vi möter bland kundkorgarna) och köper två flaskor bubbel. Innan vi rullar därifrån lovar Hans-Jörgen att vi får stå hemma hos honom på tomten nästa gång vi passerar. Trevligt!

Kör förbi Köpenhamn ner mot Rödby och gläds åt att solen tittar fram - vädret blir bättre ju längre söderut vi kommer. Från Puttgarden är det inte långt till målet för kvällen och Nyårsafton: ställplatsen i Heiligenhafen.

Förra året stod här cirka 90 bilar, varav de flesta från Sverige, och vi är nyfikna på hur många som ansluter i år. När vi rullar över bron och skymtar ställplatsen gapar den stora platsen delvis tom. Här står bara ett 20-tal bilar uppställda.

Vi hittar en perfekt plats nära elskåpet och har sagolik tur - ett uttag är ledigt. Men typiskt nog har vi inga euromynt att betala med. Som tur är träffar vi Odd från Vendelsö som står uppställd lite längre bort. han har varit förutseende och köpt ett helt rör med 2-euro mynt.

– Läste jag att man ska göra på HBK:s hemsida, säger han.

När bussen är uppkopplad tar vi en promenad in mot stan. Bageriet är fortfarande öppet trots att aftonen börjar lida mot sitt slut. På torget finns en öppen bierstube och härinne är det full rulle. Skön stämning med folk som tar en spontan svängom och när jag beställer Irish Coffee i baren är servitrisen väldigt glad i hatten.

Tillbaka på ställplatsen snackar vi lite med våra svenska grannar: Renée Eide och Janne Wellbo samt Kaj och Ulla Håkansson. De har bokat bord på ett ställe inne i stan som heter Nordpolen. Vi har bord på Seestern där jag varit tidigare och ätit god fisk.

Snabb makeover inne i bilen; jag lockar håret och bättrar på sminket. Sen en uppfriskande (läs Blåsigt) promenad till restaurangen som har pyntat lite extra kvällen till ära. Men ingen speciell nyårsmeny vilket är en besvikelse. Och ingen extra underhållning. Dessutom visar sig min huvudrätt vara översållad med små konstiga räkor som inte är helt aptitliga. Synd!

Klockan närmar sig tolv och vi är flera stycken som börjar röra oss mot strandpromenaden bakom ställplatsen. Alla med skumpan i högsta hugg. Det blåser svinkallt och att pilla upp champagnekorken är ett helsike. Men vi är ett tappert gäng glada svenskar som firar tillsammans när klockan slår tolv. Och utsikten mot andra sidan där fyrverkerierna är magnifika, är toppen!

Snackar med Ursula och Krister som har medlemsnummer 18 i husbilsklubben och avslutar nyårsaftonen hemma hos dem i deras trevliga Carthago. Traskar hem till vår Hymer runt halv tre på natten.

Nu sitter vi på möte om webben och allt som behöver göras. Full koncentration råder men bryts ibland av våra egna gapskratt... är det måndag så är det!

// Jimmie

Var befinner vi oss? Plats och stad?

Inga vinster utlovas men väl ära :)

/Jimmie

Ledtrådar:
Ledtråd 1: Många av våra läsare har åkt igenom grinden.
Ledtråd 2: En gång om året är husbil - och husvagnskön kilometer lång.

RÄTT SVAR: Rätt svar kom från Christer S! Bilden är från Elmia i Jönköping!

Idag fyller undertecknad (Layout-Maria) år och på söndag är det dags för Webb-Therese. Det måste firas tyckte vi och ställde fram skålar med lösgodis.
Godis i all ära, men jag erkänner att jag ser mer fram emot bastu, bira och biljard ikväll.

Idag är det ett år sedan jag passerade det magiska 30-strecket och jag förundras över hur mycket klokare jag har blivit, all kunskap jag har förskaffat mig och vilka talanger jag har utvecklat.
Eller inte. :) Ibland förvånas man mer över hur mycket tid som kan förflyta medan livet känns ganska så lika. Men det är klart, min egen utmaning att lära mig spela gitarr har jag klarat av. Nu är det dags för nästa: att börja skapa egen musik. Jag gillar att ha små privata mål som jag vet gör mig glad.

Vad gör du för dig själv som gör dig glad?

Det här med resetips är något som jag vurmar för. Den här gången for jag iväg till en del av Tyskland som jag inte sett så mycket av, det har helt enkelt inte fallit sig så att jag åkt där lika mycket som i övriga Tyskland.

Jag tror att det kan vara samma för många av oss men det finns mycket som är intressant att stanna till vid och så ligger det inte så långt bort. Allt eftersom kommer jag att ge dig pärlor här och där och jag kommer att sammanställa dem så du har lätt att gå in och kolla på sådant som jag tyckt varit lite extra när du kanske ändå passerar. Du kanske till och med vill styra ditt resande åt det som jag uppskattat. 

Skam att säga men jag hade faktiskt inte greppat att det finns en vacker väg, Deutsche alleenstrasse, som går hela vägen från Östersjökusten till södra Tyskland och är, precis som namnet antyder, en alléväg. Bitvis mycket vacker där den i lugn och ro böljar fram under trädkronorna genom det tyska kulturlandskapet. För mig som inte uppskattar Autobahn så mycket har sådana vägval blivit en naturlig del av mitt resande, ger mig ro i själen och så finns det som sagt så många spännande platser att uppleva längs vägen.

Att tjata om hela resan i en blogg känns inte bra och skulle förmodligen skrämma bort många från att läsa klart och därför börjar jag bara med att berätta om att jag varit där vilket gick ut över uppdateringarna på hemsidan. Men om jag ska ha något intressant att förmedla till dig så kan det bli så någon enstaka gång.

Snart är det Elmia och då kommer jag naturligtvis att fokusera på nyheterna inför 2014 även om det nya bara är en liten del av vad som finns på vägarna nästa säsong. Lite begagnat skall också till, inte minst vad som kan vara värt att tänka på vid köp. Det kommer ju hela tiden till nya kolleger i vår mobila värld och alla kanske inte har din detaljerade kunskap.

Jag ser fram emot dina tips om vad du tycker jag ska ta upp på hemsidan och hoppas du ursäktar avbrottet i uppdateringarna.

Ha en skön mobil höst och njut av den fantastiskt färgsprakande natur som snart är på gång!

Pelle Kjörling

För som du säkert märkt är även hemsidan ny och även den kan konster som den gamla inte kunde. Nu när det dessutom har gått ett par dagar sedan lanseringen har det blivit tid över att sätta sig ned och begrunda verket, se om vi verkligen lyft fram det vi vill.
Till kaffet njuter jag, förutom av tvenne ljus, av pepparkakor och lussebullar. Visserligen har jag lärt mig genom frågesportskapandet att de finns en dödlig dos av lussebullar, då saffran både är giftigt och själva poängen med lussebullen, men med tanke på den förhållandevis lilla dosen i varje bulle är jag inte man att sätta i mig tillräckligt många på så kort tid som krävs. Så jag mumsar på utan att bry mig vidare. Pepparkakorna sägs ju göra en snäll men jag har inte lust att bli menlös så där gäller det att begränsa sig.
Jag hoppas att du börjar känna dig hemtam med nya sidan redan nu, har lärt dig hitta i menyerna och utnyttjar bläddringsfunktionerna i de boxar som hanterar detta. Det man är van vid är ju så mycket enklare än det nya men det nya blir ju snabbt hemtamt det med.
En ny funktion är också relaterade artiklar där du får förslag på likartade artikar. Det visade sig att en av dessa funktioner kunde varit bättre, och det är evenemangsförslagen. Visserligen är förslagen på andra evenemang som sådana relevanta men datumen mina vänner. Vår tanke var inte att du för ett år sedan skulle ha åkt på något likartat, så vi kommer så småningom att göra något åt den funktionen så den blir ännu bättre.
Som oftast tiger hälsan still, ingen har öst elaka mail över mig så jag får utgå från att de flesta är hyggligt nöjda. Har du några synpunkter så hör av dig!
Ja, just det. Vår kaffemaskin är inte fullt så duktig som bilden antyder. Men skam den som ger sig. Vid nästa byte ska vi ha en som klarar uppgiften. Jag ska tjata på vår chefredaktör nu när jag vet att det går att få till det så bra. Det skulle annars passat bra som julklapp, eller hur?
Ha nu en trevlig början på julen som kryper allt närmre, kryp upp i fåtöljen och njut av tidningen eller sajten! Men ät inte för många lussebullar...

Lagom till påsken gör sig våren påmind igen. Det är nästan så man förleds att tro att det är sommar och campingarna fylls ovanligt snabbt av nyss uppvaknade husvagnar. Och visst är det härligt med denna tidiga vår.

I Stockholm har jag hållit mig till stadens begivenheter efter min vårkänning för ett par veckor sedan i Mosel och Holland. Och förvisso, för tre veckor sedan var det 23 grader vid Mosel. Även om vi inte riktigt hunnit dit än så blommar körsbärsträden intensivt här i Stockholm och Kungsträdgården fylls av vårlängtande flanörer som svalkar sig med en glass, häggen har precis slagit ut och påskliljorna för en vissnande tillvaro. Gårdagen bjöd till och med på gullvivor i en gräsmatta. Men inget doftar som häggen i den ljumma luften där fåglarna håller konsert.

Men som den lediga helg påsken är för de flesta så är det den riktiga premiärhelgen för campandet. De som gillar permant campingboende har börjat lägga ut sina altanplattor och sätta upp förtält, vi andra kuskar runt i jakt på den perfekta utsikten och de som var lite vågade har tagit premiärdoppet vid Varbergs kallbadhus. Sådana övningar är inget för en badkruka som jag men många nog dök upp i Varberg.

Många förknippar ju säsongsstarten med konstrundorna i Skåne och dessa pågår just nu, men varför inte åka runt i Skånes skira grönska. Forsakar är som vackrast nu i bokskogslövningen och har du ännu inte hunnit se den och har några dagar över ska du naturligtvis inte missa den, det känns lite som att missa körsbärsblomningen i Kungsträdgården eller att njuta av påsken från campingstolen.

Bättre säsongstart än så här kan man knappast önska sig!

Eftersom den karta jag brukar använda är tung som en bok beslöt jag mig efter en konsultation med den att den nog inte behövdes för att ta mig till Bad Waldsee där Hymermuseet är beläget. Glad i hågen knappade jag i stället in adressen på bilens fina GPS och den talade genast om för mig att börja köra. Framåt, sväng vänster, titta efter den här skylten och vilken hastighet som är tillåten som om jag inte kunde se det på de för ändamålet uppsatta skyltarna.

Jag lotsades av Autobahn tämligen omgående och njöt av den tyska sommargrönskan i den sommarvarma luften. Nja förresten, den utmärkta klimatanläggningen såg till att den sommarvarma luften stängdes ute så jag fick lite vårkyla istället. Men jag var riktigt nöjd med att GPS:en och jag var överens om att motorväg inte var min grej.

Efter ungefär tjugo mil dök så skyltarna med Bad Waldsee upp i levande livet. Jag kom längre och längre in i den pittoreska orten eftersom hotellet låg mitt inne i staden. Och då menar jag mitt i staden. Jag tyckte nog att fotgängarna började titta lite konstigt på mig när avspärrningarna för gågatan dök upp framför kylaren men det var faktiskt tillåtet att köra där. Kanske inte så lämpligt men det brydde sig inte GPS:en om. Men jag kom fram till rätt plats och där fanns till och med en parkeringsplats under ett träd som spred sav.

När dagen därpå anlänt blev det en promenad till Hymers anläggning som befann sig på lagom gångavstånd.

Så blev det då dags att åka tillbaka till flygplatsen för att på ett snabbt sätt komma hem igen. GPS:en frågade vart jag skulle och det fanns en händig knapp som på tyska föreslog tillbaka till utgångspunkten. Det lät utmärkt för en GPS-amatör som mig så jag tryckte på den och fick genast en uppmaning att börja köra. Så blev det även om jag avstod från GPS:en förslag genom gångzonen. Eller ska jag säga, jag lät den aldrig försöka ta mig i den riktningen. Genast fick jag uppfordrande veta att jag lämnat färdvägen. Men jag kunde leva med det.

Nu tyckte dock GPS:en att motorvägen var det bästa alternativet och jag gav med mig. Väl i Münchens oändliga motorvägssystem närmade jag mig flygplatsen när GPS:en uppfordrande talade om för mig att jag skulle svänga av. Jag lydde eftersom den borde veta bäst. Jag hamnade i ett industriområde. Rätt plats var det i varje fall inte och där stod jag som ett frågetecken och försökte räta ut det med frågor till de förbipasserande. De tittade lika frågande på mig som jag på GPS:en.

Nej, flygplatsen har ingen för mig känd gatuadress och den var väldigt envis med att försöka övertyga mig om att det inte går att knappa in Flughafen. Kartan låg hemma så det blev att lista ut var jag var och ta mig mot flygplatsen. Nu hade jag stängt av GPS:en och tänka sig, det gick alldeles utmärkt ändå även om jag nog förlorade en timme i restid.

Och jag lovade mig själv. Jag ska aldrig mer synda och köra med en GPS. Utan GPS vet jag i varje fall var jag är.

Men jag ska inte sticka under stol med att det är ganska roligt att jobba med webreportagen! Lite kvickare, lite kortare och helt utan de utrymmesbegräsningar som gäller i den tryckta tidningsvärlden.

Gensvaret har varit enormt, vilket märks på att ni läsare blivit betydligt fler och det slagits många nya besöksrekord på sajten. Naturligtvis känns det extra sporrande då att hitta ännu fler spännande nyheter. Trots det är det ändå skönt med lite ledighet! Om jag verkligen sätter mig vid lägerelden är en annan fråga...

Så nu får ni som följer hemsida och Facebook lära känna våra övriga redaktionsmedlemmar ett tag medan jag lutar mig tillbaka och bara njuter!

På återseende alla trogna webbläsare!