Solifer Jet X-Go 673

För att komma in i bilen krävs det två nycklar. Båda ytterdörrarna har nämligen dubbla lås; ett av vanlig husbilsstandard och dessutom ett extra patentlås som kör in en kraftig kolv i dörrkarmen.

Jag klättrar upp i förarsätet och konstaterar att det är utrustat med inställbara armstöd på båda sidor – en nödvändighet för att vid behov kunna vila i varje fall vänsterarmen, eftersom förarhytten är så pass bred att det inte finns en chans att lägga armbågen mot fönsterkarmen. Ratten är ställbar i längdled och båda framstolarna kan skjutas och vickas, så det är ganska enkelt att hitta en bekväm körställning. AC är standard framme i bilen.

När varningslamporna på instrumentbrädan har slocknat är det bara att vrida om nyckeln och köra i gång. Hela motorpaketet inklusive framvagn och instrumentbräda är tagna från Fiat, och den 157 hk starka dieseln gör god fart med den för ögonblicket tomma husbilen. Motorn räcker väl till att hålla svenska fartgränser och ekipagets sidvindskänslighet är inte direkt besvärande trots busväder utomhus.

I Solifers reklamblad har 673:an bara 130 hästkrafter, men prisskillnaden mellan de båda motorerna var så liten att importören för 2009 beslöt att bara välja den starkare. Växellådan är manuell med sex växlar men det finns en automat att få som extra utrustning. All manövrering sker lätt med behaglig funktion i ratt, spak och pedaler. Farthållare ingår som standard.

Så länge vägbeläggningen är slät är ljudnivån vid förarplatsen ganska låg, men den stiger avsevärt när vi kommer ut på en sträcka av svensk sprängstensasfalt. På grund av tekniska problem har vi inte kunnat mäta bullret vid förarplatsen.

Sikten från förarplatsen är bra utom snett framåt till vänster där den stora elektriskt ställbara backspegeln skymmer lite i svängarna. Tre vindrutetorkare med inbyggd spolning sköter rengöringen av den stora framrutan.

Framsätespassageraren får snällt finna sig i att använda bilens huvudingång på höger sida eftersom det saknas dörr vid passagerarplatsen. Det går väl an i vanliga fall men kan bli fatalt vid en olycka eller till exempel brand i bilen då det gäller att snabbt ta sig ut. Framsätesplatserna är försedda med var sin airbag.

Testbilen är i rent standardutförande och saknar till och med bilradio, men högtalare är monterade vid sidan av förare och passagerare. Dessutom finns två högtalare kryptiskt placerade med en halv meters mellanrum under en hylla i sittgruppen. De är riktade neråt så den enda i sittgruppen som kan njuta av stereomusik är den som sitter rakt under högtalarna.

Att den här husbilen inte är avsedd för utomeuropeiska marknader visas bäst av avsaknaden av mugghållare kring framsätet. I tvingande fall kan emellertid urgröpningen för den löstagbara askkoppen dubblera som hållare för en liten mugg. Nedanför den löstagbara askkoppen finns cigarrettändare och ett extra eluttag för 12 volt. Backkamera är extrautrustning, men det finns en sladd framdragen för det ändamålet i den bakre garderoben.

Längst bak har vi ett stort lastutrymme med måtten 2,1 x 1,18 x 0,9 meter, som ger gott om plats för både cyklar och annat viktigt. Fordonets maximala lastvikt är 380 kg vilket betyder att med tre normalvägande 75 kilos passagerare ombord kan man bara lasta ytterligare 155 kg. Hänger du sedan på en markis och ett cykelställ så har du bara 100 kg kvar. Utrymmet är försett med kraftiga flyttbara öglor att säkra lasten med.

Reservhjul saknas och är ersatt av en reparationssats och en luftpump – något som kan fungera vid en enkel punktering men är oanvändbart vid en däckexplosion. Det finns emellertid gott om plats för ett extra hjul där bak.

Vandrar vi runt Solifern så finns det på högra sidan ett smart yttre förvaringsutrymme i form av en utdragbar lockförsedd låda, som är perfekt för förvaring av smutsiga saker som man inte vill ta in i bilen. Två gasoltuber, åtkomliga utifrån, har sin plats under passagerarsätet.

Motorhuven har en smal springa genom vilken man kan kolla oljan. För att kunna fylla på olja och spolarvätska krävs det både slang och tratt. Övriga servicepunkter nås underifrån eller genom att avlägsna delar av fronten.

Inredningen är behagligt designad med ljust trä och mörkblå textilier som är teflonbehandlade för att vara smutsavstötande.

De två sängarna bak i bilen är upphöjda och nås med trappsteg som innehåller stuvutrymmen. Sängarna, som mäter 80 x 190 cm respektive 80 x 200 cm, har ribbotten och tjocka fasta madrasser. Under den högra finns en garderob som blir åtkomlig antingen genom en låg dörr eller genom att man lyfter på hela bädden och på det sättet öppnar utrymmet uppifrån. Som en liten gimmick finns det en fastmonterad hållare med ett skohorn i utrymmet. Under den vänstra sängen finns det ett motsvarande skåp.

Det finns även en dubbelsäng, klassiskt placerad ovanför förarplatsen. Framstolarna viks ihop och hela bädden dras ner. Gardiner runt om gör sängen insynsskyddad och den korta stegen finns gömd i bädden. Liggytan består av en nätkonstruktion som inte får belastats utan madrass. Våra provsovare uppfattade den här sängen som både mjukare och bekvämare än de två bäddarna bak i bilen.

Sittgruppen är inte bäddbar men när framstolarna har vänts och bordet dragits ut kan 5-6 personer umgås utan att det blir alltför trångt. Gruppens framåtvända sittplatser har för övrigt ganska raka ryggstöd vilket kan bli obekvämt vid längre transporter.

En liten platt-tv kan monteras i skåpet ovanför sittgruppen, dit även antennuttag och två sorters el är indraget. Meningen är att man vid behov öppnar en lucka under skåpet och drar ner apparaten, som då bara kan njutas av dem som sitter i framstolarna. De andra passagerarnas tittvinkel blir alltför snäv för en bra bild i en vanlig LCD-tv.

Pentryt är av ordinär standard med små avställningsytor kring en trelågig gashäll och diskho. Kyl/frys-skåpet rymmer 150 liter i två avdelningar. Alla lådor och skåp är spärrade med riktiga lås. De synliga kanterna i inredningen är klädda med lister och hela interiören verkar vara bra ihopsatt.

Elsladdar är prydligt gömda eller uppklamrade i inredningen men under förar- och passagerarstolarna hittar jag ett ormbo av sladdar, laddare, förbrukningsbatteri och andra elektriska tillbehör. Det är varken prydligt eller överskådligt. Dessutom krävs det akrobatiska övningar eller demontering av stolar för att vid behov komma åt där under.

Startbatteriet ligger under golvet vid förarplatsen. Att "sladda" igång motorn vid ett tomt batteri kräver långa startkablar.

Mitt i bilen, på vänster sida, finns ett litet sanitetsutrymme med en golvyta på drygt en kvadratmeter. Det är trångt! Det går bra att sitta på toa-stolen, man kan även tvätta händer och borsta tänder men när det kommer till duschning så blir det knepigt. Jag är ingen sylfid till formatet, kanske lite lönnfet med mina knappt 90 kilo och ett midjemått kring metern, men när jag väl har fällt ut glasdörren och dragit den halvrunda skärmen på plats så kan jag inte utan vidare lyfta på armarna för att komma åt duschen. Alternativet är att duscha med öppen skärm och stänka ner hela toautrymmet, något som träinredningen inte kommer att må bra av.

Värmen sköts av en el/gasoldriven Truma kombipanna som skapar både varmvatten och blåser varmluft in i kupén. Den assisteras av elektrisk golvvärme som bara kan användas när bilen är kopplad till en 230-voltsstolpe. Hela vagnen är isolerad med polyuretanskum för att ge god värmehållning. Men tyvärr är värmespridningen dålig.

Varmluften blåses ut bland annat vid golvet i sängarnas fotända. Det blir snabbt varmt och trevligt framme i bilen samtidigt som det, trots ventilationsspalter bredvid sängarna med små värmeutsläpp i fotändarna, blir ganska svalt i huvudändan för de sovande bak i vagnen. Även elvärmen från golvet sprider sig bäst i bilens främre del. Med en utetemperatur på tre plusgrader hade vi ställt termostaten så att det var 23 grader varmt i axelhöjd vid sittplatsen. Men då räckte värmen bara till 17 grader vid huvudändan i de bakre sängarna. Det blev lite svalt om öronen.

De tunna veckade insynsskydden innanför alla rutorna hindrar inte kallras och får vid vintercamping kompletteras med isolerande skydd.

Det är lite synd att den nordiska beställaren har accepterat tyskarnas lösning för värmeförsörjningen. Ett vattenburet system i både golv och sidor hade gett bättre komfort i våra nordiska förhållanden.

I det stora hela är Solifer Jet X-Go 673 en trevlig bekantskap trots smärre missar i planeringen. &

Peet Kokla (text) Per Hammarsjö, christer lundin (foto)