På oplanerat besök hos nomaderna

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Nej det här håller inte, säger jag efter att vi har varit och vänt på ett antal betongsemesterorter i sydvästra Frankrike med betoning på just betong; spikraka gator med plantor i lådor, millimeteranpassade kajer med fritidsbåtar liggande lika tajt som bilarna på en Ikeaparkering och hamburgerrestauranger och pizzerior på rad. 

Jodå, sånt finns i Frankrike också, det är inte bara baskrar och baguetter.

”Men nu är det just baskrar och ­baguetter jag vill ha”, gnäller jag. ”Jag vill komma till det charmiga Sydfrankrike, där folk sitter och sippar sorglöst på en pastis, krafsar med fingrarna lite planlöst i ena änden av en baguette och viftar med händerna för att förklara vad världen håller på med. Eller var de bästa ostronen finns att köpa, det är inte så noga vilket.”

Vi tittar på kartan, en papperskarta ­faktiskt, och chansar på Marseillan. Det gör vi bara sådär, utan att ens ha googlat först. Vi är verkligen trötta.

Precis innan vi kommer in i Marseillans centrala delar passerar vi en infart och en skylt som aviserar ”aire de gens du voyage”, plats för resande.

Ah, perfekt, här finns en bemannad ställplats, det var en bonus! Vi kör in genom porten och letar efter en ­reception. Hittar ingen. Noterar att det är fler husvagnar än husbilar i området, men det ser ändå inte ut riktigt som en camping. Jaja, det är bara att fråga. Vi är trötta och hungriga och stället är propert så nu vill vi bara landa för kvällen.

En kvinna kommer gående från tvättstugan med en gigantisk tvättkorg i famnen. Jag putsar till min franska och frågar henne hur vi ska checka in. Kvinnan tittar på oss och vår husbil. Hon skakar avvärjande på huvudet och säger mjukt och lite generat: 

”Nej madame, detta är inte för er, detta är för oss ­nomader.”

Och nu går det upp ett ljus för oss. Vi har aningslöst brötat oss in på en boplats som är ordnad för resandefolk, nomader av the real stuff, så att säga. Det finns en rätt stor sådan population i södra Frankrike.

I min hjärna och min maggrop svischar mängder av tankar och känslor förbi. Den känsla som ligger allra längst fram i pannloben är att jag vill tillhöra. Jag har ju alltid velat rymma med cirkusen, jag begrep aldrig varför z-ordet var något dåligt och jag kommer alltid att kalla mig för nomad i hjärtat.

Men i det mobila bostadsområdet i Marseillan hjälper det inte vilka romantiska idéer jag har om hur jag vill resa här i världen och ha tillgång till allt jag ser. Detta är inte min värld. Och det är inte jag som avgör den saken.

Jag kan ändå inte låta bli att flörta lite:

”Men madame”, säger jag. ”Vi är ju nomader vi också, det ser ni väl?”

Kvinnan ler vänligt tillbaka och önskar oss lycka till.

Vi hittar en gratis nattparkering utanför postkontoret i Marseillan och nästa dag ska vi njuta av att folk verkligen sitter på kaféerna och dricker pastis på blanka eftermiddagen och fäktar med armarna om det ena och andra.