Impulsstyrt leverne – ny gasolflaska blev ny husbil

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Egentligen är det ett par nya superlätta utomhusstolar vi är ute efter, men när vi kommer in i återförsäljarens tillbehörs­avdelning hittar vi ett erbjudande med två burkar blåa toapåsar och fyra rullar lätt­lösligt toapapper för under hundringen, så vi bunkrar tre omgångar utan att blinka.

När vi ändå är inne i butiken går vi runt och kikar lite på årets modeller och ­hummar och noterar vilka färger och ­material som är på gång nu. Ser ett par nya planlösningar, mumlar att ”den här skulle nog passa Anita och Jan, de pratade ju om en sån säng och den typen av kök”. Några stolar hittar vi inte den här gången.

När vi betalar toakemikalierna säger jag något till killen i kassan om att det ­rabatterbjudandet måste vara rena ­förlusten för dem.

”Jo, men vi har det ju som en lockvara, vet du.”

”Lockvara”, skrattar jag när vi går ut ur affären. ”Tror de att de kan sälja en husbil för miljoner genom att kränga dass­produkter svinbilligt!”

Jag får en blick över glasögonkanten av Bobo. 

”Eh, javisst ja …”

För hur var det nu med vårt första gemensamma hus? Hade vi inte så sent som dagen innan sagt att vi inte skulle ha något hus? 

Och var det inte i själva verket våra ­vänner som ville att vi skulle åka och kolla på några hus åt dem och det var därför vi råkade hamna på en visning? Hur impulsstyrd var inte den affären?

”Ja, jo … Det var väl egentligen två lägenheter i Göteborg som gick lite på bredsladden också.”

Här kan jag inte låta bli att påpeka för Bobo hur många gånger under sina år som fastighetsmäklare hon måste ha sagt till folk att tänka efter riktigt noga ”för detta kanske är den största affären ni gör i ert liv, så det gäller att ni inte gör något förhastat.”

Jag skrattar högt vid tanken på hur illa det rimmar med hennes eget – och mitt – agerande genom åren.

”Den vita Subarun. Erkänn att det var ett rent tröstköp när Zapfo dog så oväntat. Vi behövde ingen ny bil, men vi liksom bara sögs iväg till Subaruåterförsäljaren i Nynäshamn efter veterinärbesöket för att det var drop in med varmkorv och vi behövde något som avledning. Det är ju patetiskt.”

Vi är nu tillbaka vid Bojortens ställplats i Kristinehamn och har gått igenom alla lyckade och mindre lyckade spontan­inköp i månghundratusenkronorsklassen vi gjort. Upptäcker att Ulla och Hasse också har valt Kristinehamn den här helgen. I ny husbil, så spännande!

”Ja,” säger de. ”Det var väl egentligen inget fel på den förra, men vi åkte in och skulle byta gasolflaska, och …”