Att angöra en campingplats

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Krönikan publicerades första gången 2018.

Filmtiteln ”Att angöra en brygga” låter nog bekant för de flesta och härstammar från en svensk komedifilm från 1965, regisserad av Tage ­Danielsson.

Handlingen kretsar mycket kring några personer på en segelbåt som drabbas av det ena bakslaget efter det andra i sina försök att segla båten ända in till bryggan.

Denna films titel och handling får mig osökt att tänka på en ny och ännu obefintlig film, med titeln ”Att angöra en campingplats”. Just denna konstform är väl något av det mest intressanta som existerar på en camping?

Jag minns när mamma och pappa skulle angöra en campingplats då de var nybörjare i mitten av 1980-talet. Pappa var relativt lugn ute på vägarna men när vi närmade oss den aktuella campingen steg stressen.

När vi saktade in med husvagnsekipaget utanför receptionen förbyttes de dittills glada minerna hos både mamma och ­pappa till något som mer liknade ­Högvakten vid Stockholms och ­Drottningholms slott.

Det var sammanbitna miner och fullkomligt omöjligt att som barn få något annat svar på sina frågor än ett disträ och svävande ”Vaaaaa?”.

Efter incheckningen infann sig en liten lättnad hos päronen och nu var de åter kontaktbara. Med tiden lärde jag mig dock att situationen skulle bli ännu värre bara minuter senare. Då var vi nämligen framme vid det mest kritiska momentet – att installera oss på vår plats.

När vårt ekipage så sakteliga rullade in mot den plats vi hade tilldelats hände något; inte bara med mamma och pappa utan även med omgivningen.

Grannarna tycktes liksom göra sig redo för tidernas föreställning. Vissa satte sig helt ogenerat tillrätta i sina brassestolar och ”dumglodde”, medan andra lyckades pula med något utanför sitt fritidsfordon samtidigt som de spetsade öronen och spionerade när de trodde att vi inte såg.

Grannarnas engagemang noterades självklart av mamma och pappa, varför de nu gick från Högvaktsminer till att få ansiktsuttryck som mer liknade 100-meterslöpare sekunderna innan start.

Nu var koncentrationen så hög att man kunde ta på stämningen. Om pappa lyckades backa in husvagnen på första försöket var lyckan total. Ja, för alla utom publiken på platserna runt omkring förstås. De hade ju snuvats på första klassens underhållning och kunde nu inte roa sig på de nyanlända dårarnas bekostnad.

Dock återstod ännu en akt som kunde gå käpprätt åt skogen, nämligen att resa förtältet. Här hade mamma och pappa ett knep som de tog till för att inte röja några spår som kunde avslöja deras tillkortakommanden. De arbetade överdrivet lugnt och metodiskt samtidigt som de likt allierade kommunicerade med så låga röster att ingen kunde höra vad de sa. Jag tror faktiskt publiken på så vis hann tröttna innan showen ens hade börjat.

I dag är mamma och pappa pensionärer och numera är det de som spionerar på nyanlända campinggäster när de tror att ingen ser.

Rollerna är ombytta och Högvakten har således lämnats över till nya entusiaster. Tur för de nya att innovationer som ­Movers och uppblåsbara förtält har förenklat konsten att angöra en campingplats.