I somras var jag på Krim

När nyheterna nu drösar in känns det underligt. Jag var, tycker jag, nyligen i Simferopol och Sevastopol. Åkte genom den underbara bergiga naturen som ersatte det enahanda åkerlandskapet när jag närmade mig Krim. Ett Krim som Ukrainarna jag mötte var så stolta över och hela tiden rekomenderade mig att åka till. Kom över bergen på Krim och såg Svarta Havets vatten breda ut sig nedanför. Skylten med Jalta dök upp. Minns mycket väl den mäktiga synen. Gick runt i Jalta, minns gatorna, dofterna, träden och platserna. Att platsen på nytt skulle bli historisk kunde jag inte drömma om då.

Jag hade tänkt skriva om mina upplevelser i Ukraina under våren. Ett resmål som inte ligger så långt bort som många tycker sig tro. Halva flygtiden mot semesterorterna i östra Turkiet. Som är intressant att besöka med husbil om man står ut med ett land där kontrollerna är många och byråkratin stor.

Från det att färjan, som anlände från Georgien till Ilyichevsk vid Odessa, lagt till tog det sex timmar innan Ukrainsk väg kunde köras. Kontrollerna var både många och omständiga. Byråkratin är oändlig och svårfattad för Västeuropeer som ser en landsskylt passera och trafikmärken ibland byta färg. Själva färjan tog mer än fyra dygn jämfört med tidtabellens två, strax över 100 timmar. De usla vägarna har etsat sig fast i minnet och jag är övertygad, måhända felaktigt, att nästan alla av er som läser det här inte skulle komma på tanken att åka dit.

Samtidigt som jag menar att resa och uppleva ger perspektiv som är oerhört intressanta. Just nu ångrar jag inte för en sekund att jag var där, snarare att jag inte upplevde än mer när jag hade chansen. För om man inte tar chansen när den finns kanske den aldrig kommer tillbaka.

Det är bara att hoppas på att situationen på Krim lugnar ner sig så att alla de människor jag mötte kan fortsätta att leva tillsammans i fred och försoning. Och att även du får möjlighet att besöka denna spännande plats.