Bild
Nästa artikel
”Det är underbart att slippa julpressen”

”Det är underbart att slippa julpressen”

Krönikor

För mig kom förväntningarna och kraven som en chock, skriver Anki Sydegård.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Det fanns en tid då jag avslappnat kunde surfa igenom höstmörkret, köpa något illa genomtänkt framåt 21:a december och förlita mig på att någon annan skulle fixa resten. Pyntandet, matlagandet, stressandet. Själv behövde jag bara dyka upp och casha in. Presenter, hemlagade läckerheter, fladdrande ljus – och åtminstone en förälder med en ohälsosamt stressad nyans i ansiktet.

Men så skaffade jag själv barn.

Det pratas mycket om att man inte får sova när man har småbarn. Att man kan kyssa allt vad egentid heter adjö.

Det pratas inte lika mycket om vad föräldraskapet gör med de sista veckorna på året: Tiden före jul.

För mig kom det som en chock. Förväntningarna. Kraven. Det gjorde detsamma att de mest kom från mig själv. Jag hanterade dem inte bra. Den första lilla panikungen brukade vakna redan i oktober. Hjälp, är det dags? Igen? Vad hände med all den där tiden sedan förra gången?

Sedan brukade jag handla två julklappar och snabbt förtränga resten, eftersom jag tagit mitt ansvar och börjat förbereda julen.

Bara för att drabbas av fullskalig panik i december, när jag insåg att det var skarpt läge. Om jag inte agerade med detsamma skulle jag vara en dålig mor som inte gav sina barn en perfekt jul. Alltså stressköpte jag mängder med julklappar för att döva samvetet. Att min syster arbetade i leksaksaffär och hade 40 procents rabatt gjorde inte saken bättre. Behövde inte vår dotter ett par glittriga plasttofflor? Klart vår som skulle ha ytterligare en batteridriven dinosaurie…Varje julafton badade våra barn i paket. Själv satt jag spänd på kanten av en stol och höll tummarna. Inte för jag vet vad som skulle ha gått snett. Fördelen med att köpa dussintals julklappar är att man kan vara säker på att åtminstone en eller två går hem.

Ändå kändes det inte bra. Kanske hade det något att göra med det ohämmade konsumerandet. Och då var ändå inte klimatångest uppfunnet. Jag vet inte om jag klarat att hantera det ovanpå allt det andra. Just då kändes det bara som om julkarusellen aldrig skulle sluta snurra.

Plötsligt en dag svarar de ”inget speciellt” när man undrar vad de önskar sig i julklapp.

Men då kommer vi till nästa sak som ingen berättar för en när man får barn. Barnen växer upp. De blir 180 långa, flyttar till andra länder, slutar vara intresserade av dinosaurier. Eller jo, man vet ju att det kommer att hända. Men inte att det går snabbt och att det gör sådan skillnad. Plötsligt en dag svarar de ”inget speciellt” när man undrar vad de önskar sig i julklapp. Och ”ska försöka” när man frågar om de kommer hem till jul.

Hjälp vad sorgligt, kanske någon tänker. ”Det är priset man får betala när man försöker köpa sig gott samvete och inte tvinnar julklappssnören själv och lagar vegetarisk skinka från grunden av egenodlade kålrötter”, kanske andra tänker. Så där som man gör om man är en verkligt bra människa. En människa som skapar julstämning barnen vill återvända till och inte bara konsumtionshets.

Inte jag.

Jag tycker det är underbart att slippa julpressen. Och att det är skönt att mina barn inte heller känner den. Så klart blir jag glad om de kommer och firar med oss – och det gör de, om det inte är pandemi och de är strandade i en annan del av Europa. Men huvudsaken är att de vill träffas och umgås. Och inte bara under julen, utan när som helst.

Visst låter det fint?

Samtidigt måste jag erkänna en sak. För säkerhets skull inhandlade jag första julklappen 26 oktober.

Anki Sydegård

Bor i: Stockholm

Familj: Man, två vuxna barn, 21 och 25 år gamla, och hunden Doris

Bäst med julen: Doften av gran och hyacinter. Och ljusslingorna, man kan aldrig få för många ljusslingor. Några av dem sitter uppe permanent hos oss.

Taggar: Krönikor

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Det fanns en tid då jag avslappnat kunde surfa igenom höstmörkret, köpa något illa genomtänkt framåt 21:a december och förlita mig på att någon annan skulle fixa resten. Pyntandet, matlagandet, stressandet. Själv behövde jag bara dyka upp och casha in. Presenter, hemlagade läckerheter, fladdrande ljus – och åtminstone en förälder med en ohälsosamt stressad nyans i ansiktet.

Men så skaffade jag själv barn.

Det pratas mycket om att man inte får sova när man har småbarn. Att man kan kyssa allt vad egentid heter adjö.

Är du redan tidningsprenumerant? Skapa din digitala inloggning.

Registrera
Digital prenumeration
Kampanjerbjudande – halva priset livet ut!

Den här artikeln är del av vår Premium-tjänst. För att få tillgång till den och alla andra Premium-artiklar behöver du teckna ett medlemskap. Just nu har vi ett extra förmånligt erbjudande: Halva priset livet ut.

Läs mer

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.