”Planering är överskattat – vi lär oss medan vi campar”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Ett av de härligaste uttrycken för hur det är att åka husbil är ”dra handbromsen”. Det säger allt om själva frihetskänslan i att ha sin bostad med sig och kunna slå sig ner där solen skiner och marken är någorlunda platt.

I vårt hushåll har vi dessutom den övermodiga vanan att släppa handbromsen – lite väl snabbt.

Vår första gemensamma husbilsresa utgick från återförsäljaren i Lilla Edet, och när vi hämtade ut vår Laika var vi helt blanka. Visste bara att vi skulle resa till Frankrike, men inte hur.

”Öh, hur gör vi när vi ska övernatta under resans gång”, frågade vi säljaren Uno. ”Åker vi in på camping i Danmark då?”

”Äh, ni ställer er nånstans utmed vägen, ni ser ju var det finns långtradarstopp. Det här fixar ni!”

Ja, det gjorde vi ju, vi tog oss faktiskt till Paris och tog våra första stapplande steg i campinglivet där. Vi köpte gardenakopplingar till vår vattenslang på snobbvaruhuset La Fayette och plastservis till husbils­köket i inredningsbutiken Habitat. Och insåg att det är helt okej att sjava iväg till servicehuset på campingen i badrock.

Learning while travelling, att lära under resans gång, har därefter fortsatt vara vårt motto. Det låter mycket bättre än ”Jävlar, nu glömde vi planera igen!”

Sålunda har vi till exempel brakat in i Tallinn utan att ens ha en karta över stan. Detta var före Google Maps tid och vår gps hade bara svensk karta. Vi hade heller ingen estnisk valuta med oss, tänkte inte ens på att vi kunde ha växlat ombord på färjan.

Detta skedde för övrigt också med en splitterny husbil, och det var först när vi kom ner till varma Prag och skulle fälla ut markisen för första gången som vi upptäckte att det saknades ett sidostag, så vi har väl inte alltid varit så noga med att gå igenom själva husbilen heller. Vi skulle ju bara vara ute i tre månader …

När vi en gång på impuls (dålig väderprognos i Portugal) drog iväg till Marocko saknade vi inte bara karta och valuta, det visade sig också att vi hade glömt registreringshandlingarna till husbilen hemma på köksbordet. 

Fast det löste sig även den gången, med hjälp av ett telefonsamtal till en rådig bror som fick fram chassinumret via Transportstyrelsens register. Ja, och med ett litet monetärt bidrag till Allah som förmedlades av en beredvillig tulltjänsteman.

Vi har ju haft en del tur också. Just på Marockoresan hann vi knappt ut ur stökiga Tanger förrän vi ramlade på en stor italiensk Hymergrupp som hade nattparkerat på en köpcenterparkering och gav oss trygghet. 

Nästa morgon upptäckte vi en uttagsautomat och vips hade vi valuta. Och kunde köpa en karta ihop med frukosten.

Nej, planering är överskattat. Att släppa handbromsen med ett glatt tjoho är lika härligt som att dra den där det ser trevligt ut. Och det leder ofta till ett bra lärande, för det är ju som Ingemar Stenmark brukade säga:

”Det är lustigt det här, att ju mer jag tränar desto mer tur har jag.”