Ställplatsens baksida: Badrumstetris i tyska frysboxen

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Jag trivs i den spanska solen, men även Spanien har sina fläckar. Särskilt det servicehus där jag fick min blånagel som hängt med hela våren. Snart växer den bort men nu vill jag berätta hur den blev till, långt där nere i det iskalla servicehuset i Santa Pola.  

Orten Santa Pola känner många av er till eftersom där finns en camping fylld med svenskar. Blånageln fick jag däremot på en ställplats en bit därifrån. Det är en okej ställplats men servicehuset i form av en iskall barack blev aldrig min favorit. Inte heller den aktuella vinterdagen som var både regnig och blåsig känns som en favorit.

I herrarnas fanns inte ens varmvatten och att duscha kallt när det är 10 grader i luften är dubbel plåga. Det hade jag beklagat för min fru kvällen innan, men hon bara log. Hos dem fanns minsann varmt vatten.

Efter min nu andra kalldusch på ställplatsen klev jag iklädd handduk ut ur duschrummet, redo att kvickt trippa till den varma husbilen. Men tyvärr stod en storbystad tysk herre på cirka 160 kilo mitt i korridoren och rakade sig. Det var därmed totalstopp och inte ens en p-bot hade kunnat klämmas fast mellan karln och väggen. Hur göra? 

Jag kunde ju inte kräva att han skulle backa ut ur baracken och kliva fyra trappsteg ned och ut i ösregnet. Så istället för att klättra över karln fick jag den goda idén att smita in i mittersta toalettutrymmet. Alltså dörren bakom honom. Under tiden kunde han i så fall flytta sig ett steg och jag smita ut när han passerat. Sagt och gjort, mittentoan fick bli mötesplats. 

Stelfrusen, huttrande och blåläppad pekade jag mot toadörren bakom honom. Treffen platz? Mieten plassen? Bist ledig?

Mannen slog av rakapparaten och tittade smått irriterat på mig. Förmodligen undrade han vad jag ville men frustande tog han ett kliv bortåt med rakapparaten fortfarande i näven.

Skakig av frossa skyndade jag mig (lite för snabbt) mot mittentoan vars dörr öppnades utåt, och i ivern sparkade jag stortånageln under dörrspringan. Det gjorde ont så in i h…e... så mitt nästa drag var att behärskat stänga igen dörren bakom mig och sjunka ned på dasslocket. Mannen utanför trodde väl bara att jag haft akuta tömningsbesvär för jag hörde hur han klev tillbaka till spegeln och återgick till sin noggranna rakning.

Jaha, vad skulle jag göra nu då? Knacka på från insidan av dörren? Eller bara öppna så handtaget åker in i hans ryggkotor? Jag borde väl ropa på tyska ”Entschuldigung, ich muss dich passieren, BITTE!”. 

Kanske hade det funkat, men likt ett räddhågset barn valde jag att sitta kvar på dasslocket, och vänta. Huttrande som en hund och ömt strykande min onda stortå. Att någon kunde raka sig så förbannat länge. Och utan att reflektera det minsta över att folk satt instängda bakom och nära på frös ihjäl. När tysken slutligen försvann in i kallduschen kunde jag med min nyfödda blånagel äntligen linka iväg till husbilen. 

Så fort jag visade mig utbrast min fru; ”Det kan inte ha varit så kallt om du duschade så länge!”