Parisa Liljestrand: ”Jag älskar camping”

När Parisa Liljestrand var liten älskade hon att åka på campingsemester i tält med sin familj. Hela gänget, i ett trångt utrymme under svenska, stundtals ostadiga, somrar. I dag är hon kulturminister – och om hon får välja är det fortfarande camping som gäller.

– Man har ju förstått i efterhand hur mycket jobb det var framför allt för mamma som fick laga all maten och se till att allt fungerade. För att det var ju inte tal om att stanna på en vägkrog eller äta, utan allting skulle ju vara förberett med mackor och dricka. Men det där har ju levt kvar i mig. Alltså, jag älskar att bo på camping!

Kulturminister Parisa Liljestrand talar med eftertryck. Villan med den porlande fontänen ett stenkast från vändplanen där vi träffas är fin – men det är i husvagnen hon verkligen kopplar av.

– Dagarna blir mycket längre på något vis. Man har mer tid tillsammans. Och samtidigt har man närheten till allt vad utelivet innebär. Att kunna vara nära skog och natur och sitta ute. Allting blir liksom så mycket enklare i det lilla, säger hon.

Allt började med brist på pengar. Hennes föräldrar hade flytt från Iran på 1980-talet och startat om på nytt. De var tvungna att lära sig svenska, skaffa nya utbildningar och försöka klara sig ekonomiskt. Samtidigt ville de ge sina barn härliga sommarsemestrar.

– Men vi hade ju inte råd att åka utomlands eller bo på hotell. Det var ju dyrt. Och då kom de på att Svenska kyrkan lånade ut campingutrustning, det var allt man behövde: tält, stormkök… Och sedan hade vi en gammal bil som vi packade in oss i med vår lånade utrustning.

Och sommarmagin består trots att den vuxna Parisa inte behöver vända på slantarna. Men campingen är lite lyxigare i dag: Familjen testade tältlivet, men det blev för obekvämt, med tre barn mellan 7 och 13 år och lika många hundar – även om Parisa Liljestrand tycker att två chihuahuor räknas som en. Så de bytte upp sig till husvagn.

Därför sitter vi och pratar i en Knaus Südwind medan regnet slår hemtrevligt mot taket. Familjen köpte barnkammarvagnen begagnad för några år sedan. Från början hade de tänkt sig en klassisk modell med tredelad våningssäng. I slutändan föll det för en variant som visserligen har våningssäng, men där ett barn i stället får sova i den bäddbara dinetten. Den ser helt ny och fräsch ut – och har gott om förvaring.

För om Parisa Liljestrand får bestämma ska det inte ligga en massa framme, utan var sak ska ha sin plats. Rätt grundläggande om det ska fungera på liten yta med fem människor och tre (snart fyra) hundar.

Förutsättningen är i grunden densamma som gör att hela familjecirkusen med barn, djur och krävande arbete rullar på: Att Parisa och hennes make Peter drar åt samma håll, mest hela tiden.

– Jag tror att vi är nog ganska lika och när jag klev in i det här uppdraget som jag har förmånen att ha nu som kulturminister så sa vi också att det här är ju någonting vi gör som familj, tillsammans.

Det kan till och med gå lite långt ibland, skojar hon.

– Ibland har vi sagt ”vi är egentligen the worst match ever”. För vi är båda sådana ja-sägare. En kan säga: ”men gud vore det inte mysigt att skaffa en hund till?” Ja, men det gör vi! Och så här konsekvenstänket hit ungefär, säger hon och visar med handen strax framför ansiktet.

Sedan fortsätter hon:

– Vi ser på livet som att vi gör det här tillsammans och då blir det ju mycket lättare. Dels att ta sig igenom saker men det blir också mycket lättare att säga ja till saker när man känner att man är två eller flera om det.

Fem höns, en katt och tre (snart fyra) hundar är en del av resultatet. Och nästan alla (läs hundarna) följer med på campingresorna. Så det är trångt om härligheten i vagnen. Parisa Liljestrand försäkrar att det är avkopplande. Just att kunna resa i väg och släppa vardagssysslorna är en av de främsta anledningarna till att hon tycker om husvagnslivet.

– Man tar ju bara med sig det positiva ur hemmet: hundarna och familjen och böckerna. Resten lämnar man ju på hemmaplan. Alla måsten med trädgården eller med diskmaskiner som ska tömmas.

Till och med plikterna blir extra trivsamma.

– Man står och diskar för hand i sin takt och liksom står och tittar ut lite och det är någon hund som kommer förbi och det är någon unge som kommer sparkcyklandes… det är ett helt annat tempo – som är betydligt lägre.

Man skulle kunna tro att en minister väcker uppmärksamhet bland husvagnarna. Men hon känner sig inte alls påpassad, trots att det kan vara trångt mellan campingtomterna. Det brukar inte vara någon som kommer fram för att diskutera politik eller vilka filmregissörer som en kulturminister bör känna till (Bo Widerberg, Tomas Alfredsson och Christopher Nolan om någon undrar). Hon får gå omkring i mjukisbyxor och foppatofflor, och bara vara sig själv.

– Jag tänker att det är en massa människor på samma plats. Men att alla lever sina liv. Och det är det som är det fina. Att det finns en massa människor och en massa glädje runt omkring en. För det finns väldigt mycket glädje på en campingplats. Och att ha glada människor runt omkring sig ger energi.

Möjligen vet de flesta inte ens vem hon är. Kulturministrar förväntas kanske inte hänga på Böda Sands camping, utan snarare bo på en gård på Österlen, odla rosor och åka på konstrundor?

– Ja, kanske är den bilden man har och jag åker gärna på konstrundor, men jag attraheras inte av tanken på att ha en stuga som är fast på ett ställe, utan jag tycker om det här mobila. Frihetskänslan och att känna lyxen att kunna sticka iväg om man vill det. Det är väldigt härligt.

Hon tycker överhuvudtaget att vi är lite för pigga på att dela upp allting i olika klasser, inte minst i kulturen. Att opera är fint och dansband fult. Att ballerinaskor är fint, men foppatofflor fult.

– Vad är finkultur och fulkultur? Jag tror att alla människor skulle må bra av att ta del av ännu mer kultur. Speciellt idag med tanke på hur världen ser ut. Det är så mycket som sliter oss isär. Och kultur är ju någonting som också håller oss samman.

– Och då är det väl dumt om vi börjar polarisera även den genom att klassificera den. Så jag tycker att allt det som ger glädje till människor, som ger olika typer av intryck och som berikar människor genom olika typer av intryck om det då är scenkonst, musik, film, bildkonst, vad det nu må än vara. 

Själv väljer hon helst foppatofflor – dagens är både både leopard- och zebramönstrade. 

Tiden börjar ta slut, kulturministerns pressekreterare påpekar att hon ska vidare. De har något propositionsrelaterat att ta itu med. Och så ska familjen få tid. Maken har redan stuckit iväg för att hämta minstingen. Det är dags att låsa husvagnen och ställa tillbaka den på parkeringsplatsen framför villan.

På ett sätt skulle Parisa Liljestrand vilja stanna kvar. Rentav hela tiden.

– Ibland kan man läsa om människor som säljer allt de har och sen så bor de i en husbil eller något liknande. Det skulle jag verkligen kunna tänka mig. Men jag inser att det är logistiskt svårt nu, med barn och med det här jobbet, säger Parisa Liljestrand.