Toscana: Här finns ställplats med utsikt

Vi fortsätter färden i Italien i vår lånade Laika Kreos L 5009.

Att köra från ena änden av Toscana, till den andra, på smala bergsvägar är inte bara trixigt på grund av bredden och kurvorna, utan även för att det tar sådan tid. Vi startar på morgonen från den mysiga lantcampingen Podera Poggio ai Pini och ska vidare till Bolgheri-trakten, där det finns en vingård som vi ska besöka.

Tanken är att vi ska stanna på någon trevlig liten ristorante eller bar på vägen och äta lunch. Vi har inte höga krav, en varm macka och en cappuccino räcker. Men det visar sig vara ett omöjligt mål. Delvis för att det är svårt att hitta någonstans att parkera med vår 8-metersbjässe. I byarna vi passerar finns möjligtvis P-luckor där en Fiat Punto skulle kunna klämma sig in. Men även för att det inte finns så många matställen på vägen. Kanske för att det inte är säsong än.

Det slutar med att vi stannar i en liten ficka intill vägen och hetskokar pasta som vi äter med tomat och buffelmozzarella tio minuter innan vi ska träffa Giulia som ska visa oss runt på Poggio al Tesoro, som vingården heter. Jag vet, jag vet, man kan ha det sämre. Men man kan också njuta av perfekt mozzarella på ett bättre sätt.

Efter en fantastisk visning då vi får lära oss varför man planterar ruccola intill vinrankorna och hur det kommer sig att just den här trakten, mitt emellan berg och hav, är så bra för vinodling (läs mer om det i ett senare reportage), börjar jakten på mat igen. Vi svänger av mot den lilla orten Bolgheri och bara vägen dit är värd en omväg. Den sträcker sig rakt, i flera kilometer mot stadens port. Upp och ned, ned och upp, som ett sjöodjur i vattnet, böljar den kantad av cypresser. 

En bit innan vi kommit fram tar det stopp för oss. Bilar är inte välkomna i staden, som är en gammal muromgärdad borg med gator som liknar dem i Gamla Stan. Men det är gångavstånd från parkeringen, så vi promenerar dit, hittar en servering på största torget och äter lasagne för €10 och festar på nötkaka respektive espresso när den är slut. Det är lite kyligt i luften, men självklart sitter vi ute under träden.

Mat är viktigt, men på den här sortens resa när man testkör en husbil, är det också viktigt att ta coola bilder.

På väg från Bolgheri bestämmer vi oss för att plåta Laika Kreos L 5009 på den fina raksträckan. Precis som så ofta går det inte riktigt som vi tänkt oss. Mats som är den enda av oss med C-körkort tar husbilen, vänder och återvänder sakta mot mig, som väntar mitt i vägen med gigantiskt teleobjektiv på kameran. Självklart dyker två bilar upp på den annars så öde vägen, precis när vi ska plåta. Och när vi gör om allt har ett gäng unga italienare dykt upp från ingenstans och går mitt på vägen.

Först på tredje försöket lyckas det, när jag insett att de unga tjejerna är i vägen med flit. De vill komma med på bilderna med ”il jeep” och poserar tillgjort för varandra när Laikan närmar sig. Jag gör ett ryck förbi dem, ställer mig mitt i vägen och bilderna sitter.

Det här upprepar sig ett antal gånger under resan. För en svensk som är van vid öde stränder under lågsäsong och öde skogar nästan jämt, är det svårt att förlika sig med att det finns människor överallt. Och de är i vägen. När vi ska fotografera på stranden, får vi vänta till rätt ögonblick infinner sig. Det vill säga när italienarna som kört dit i sina bilar och sitter där med nedvevade rutor, sannolikt för att njuta av havsluften, kör iväg.

Och när vi hittar en vacker plats, med böljande kullar, strax utanför den medeltida staden Volterra händer samma sak igen. Tamejtusan om det inte sitter ett par i en bil som har rökpaus precis här. Och när vi börjar fotografera dyker ett nytt par upp, som blivit nyfikna när de ser oss hålla på. Eller något.

Sista dagen med Laika Kreos lyckas vi i alla fall hitta en mysig bar, med en plats där vi kan parkera inom gångavstånd. Det är i orten Ponteginori utmed väg SS68. Caffè Enoteca Osteria Betti (ungefär kaffé, vinbutik/bar, värdshus Betti) visar sig vara ett fynd. Vi ber om varma mackor och ägaren ställer sig och skivar pålägget, ost och ”cotto”, italiensk kokt skinka, direkt till oss. Sedan lägger han pålägget i generösa lager på brödet innan han värmer mackorna i grillen. Medan vi väntar blir jag kompis med barhunden och Mats hittar två äldre personer som verkar bo vid spelmaskinerna utanför toaletten.

Förutom att vi nästan fastnar bakom en lastbil nedanför den medeltida staden Volterra (vi är rädda att chauffören stannat för att lasta av möbler, men det visar sig att han bara är osäker på om ekipaget klarar höjden längre fram och måste springa och kolla) sker inget tråkigt och oväntat.

Till slut anländer vi till vår sista campingplats på den här resan, strax ovanför Laikas fabrik i San Casciano in Val di Pesa. Den heter Agricampeggio Cipollatico och för att komma dit måste man slingra sig på så smala, övervuxna vägar att jag känner mig tvungen att springa i förväg och kolla att det överhuvudtaget går.

I slutet av den rätt hopplösa vägen finns Roberto och hans hund, som försäkrar att de har öppet och att det finns plats. Bakom häckarna intill huset öppnar sig en drömplats med utsikt över de toskanska kullarna, komplett med 18 ställplatser och en icke uppvärmd pool som håller på att fyllas ”eftersom det snart är påsk”.

Medan Mats parkerar får jag höra lite om Robertos liv, att han jobbat som lastbilschaufför och lärt ut fallskärmshopp. Att han precis sålt campingen som han drivit i 16 år och snart går i pension. Och då ska han och hans fru ta sin alkovbil och åka till Spanien. Sedan bjuder han på espresso medan hunden håller oss sällskap.

Här tar vi de sista fina bilderna på husbilen – och kan hålla på hur länge som helst utan att bli störda, inte ens hunden kommer för att titta på. Bilderna och reportaget om hur det varit att semestra, om än kort, i en Laika Kreos L 5009 kan ni läsa om i ett senare reportage.