Detta är en krönika skriven av er webbredaktör.

Jodå. Det är miljövänligt att semestra med husbil och husvagn. Det har det räknats på, bland annat av norska Østfoldforskning. Uppdraget gavs av Norges Caravanbransjeforbund så är det sagt även om alla seriösa forskare inte ska fabricera resultat beroende på vem som beställt nämnda forskning. I den här undersökningen utgick man från en veckas semester och jämförde med det som ansågs vara realistiska alternativ.

Föga förvånande slogs det fast att ju kortare transporterna är desto mer miljövänligt är det men tar man en norrman en kryssning efter den norska kusten som jämförelse så släpper båtfärden ut nio gånger så mycket koldioxid som en vanlig storstadssemester. Allt handlar om vad man jämför med. Det har du som följer oss kunnat läsa om. Du har även kunnat följa den häftiga försäljningsökningen runt om i Europa.

Den här gröna aspekten är intressant igen eftersom Caravan Salon kommer att visa upp att grönt kan bli grönare när det provkörs med eldrivna husvagnar. De har vi också skrivit om även om det kan tyckas bli tätt mellan givarna just nu.

Att AL-KO nu på mässan visar upp ett chassi för en eldriven husvagn är intressant. Det krävs nämligen eldrivna husvagnar för att elbilar ska bli ett alternativ som dragfordon. Nu har det testats i verkligheten och resultaten är lovande. När AL-KO gjorde en alpkörning vintertid antog de att man skulle kunna nå runt 70 procent av dragbilens räckvidd.

Men hur blir det med tillgången på dessa gröna alternativ? HRF skriver i dagens statistikrapportering från juli att det råder akut brist på både husvagnar och husbilar. Det får ses som ödets ironi att vissa återförsäljare fått permittera anställda på grund av brist på fordon. Den som spetsat in sig på någon av nyheterna till 2022 gör alltså klokt i att vara ute i tid. Kanske bör det bli ett tidigt besök hos din återförsäljare för att få ditt drömfordon.

Ett riktigt grönt alternativ hittar du om du klickar igång videon.

Butiken i Mantorp är stängd så vi kan inte betala avgiften. Rullar iväg utan några problem men stannar först för dagens första kaffe på macken i närheten.

Efter några timmars körning är vi framme i Helsingborg. Färjan över kostar 750 kronor. När vi rullar av i Danmark är det mörkt. Vi har siktet inställ på en favorit längs med Strandvejen: Skotterup, bara några kilometers körning från Helsingör. Här har vi stått bara några veckor tidigare och då fått tillåtelse av den trevlige mannen som tillsammans med sin fru driver en Sparbutik i det exklusiva samhället. Bara några hundra meter därifrån ligger vår favoritrestaurang: Skotterup spiseri och enotek. Underbar mat och fantastiska viner och en läcker miljö. Ägarna, två unga killar som dessutom givit ut kokböcker och har ytterligare en restaurang samt vinbutik inne i Köpenhamn, berättar att de startade krogen för två år sen. Kvällen före nyårsafton pågår förberedelserna inne i köket. Det kokas hummer och champagneglasen putsas. Vi äter en varsin pizza med tunt skivad potatis, tryffelolja och mozarella. Den är en dröm! Till det dricker vi husets utmärkta rödvin. Vinlistan är annars något utöver det vanliga, det här är ett ställe för livsnjutare och vinkännare.

Passerar vindistriktet runt Chiantigårdarna. Den svarta tuppen gör oss sällskap på vägen! I Greve di Chianti är det mesta dyrt. Handlar en näve oliver för 4 euro.

Det regnar som sjutton i Italien och runt Bologna gängar vindrutetorkarnas armar upp sig. Två av tre rör sig inte ur fläcken. Som tur är funkar den framför föraren.

Får hjälp av en lastbilschaffis som mekar med lite koppartråd för att splinesen ska få fäste. Men utan resultat. Kör några mil till och stannar vid en mack där vi får låna rätt verktyg. Så nu är alla igång igen!

I Ehrfart (Österrike) stannar vi vid Ehrfarhrs spa-camping direkt vid alptopparna och kabinbanan. Ställplatsavgiften är 9 euro exklsuive ström. Vi har problem med pannan och slut pa gasol sa natten blir kall: endast plus 8 grader i husbilen pa morgonen... Enda positiva med det är att strömförbrukningen blir lag - kostar bara knappa 2 euro vid utcheckningen.

Camingplatsen ligger i en backe men vi hittar en hyfsat plan plats. Intressant att se bestandet - förhallandevis gamla vagnar och husbilar, inte som hemma där arsmodellerna är av senare snitt.

Spa-anläggningen är suverän - här finns flera bastuvarianter och angbastu, marmorbänkar och pool med vattenfall och utomhusbad. Det kostar 15 euro extra per person och är onekligen värt pengarna!

Restaurangen pa anläggningen är ocksa trevlig. Äter nagon slags fläskstek och serveras ett utmärkt rödvin till - pa servitrisens rekommendation.

Rullar in på sena eftermiddagen i vackra Florens och får en bra plats på campingplatsen mitt inne i stan. Standarden på serviceanläggningens byggnader är sådär, men läget oslagbart.

Danmark passeras snabbt och färjan mellan helsingör-Helsingborg tar oss tillbak på svensk mark. det känns skönt att kunna prata svenska igen med personalen på macken. Och trevligt att glutta lite i tidningsståndet - kul att se nyheterna vi missat under vår tre veckor långa Europatour. Köper genast en svensk skvallertidning och tuggar i mig innehållet tillsammans med en torr kvällsmacka.

Kör sen vidare och stannar sent på Sveriges första Safeparking som ligger i Värnamo. Här ringer man på en telefon och pratar med vakten innan man blir insläppt genom de höga grindarna. Inne på området blir vi anvisade till en plan och grusad yta för husbilar. Serviehuset är kanonfräscht och här finns dusch, talett, kök, tv, godisautomat och dator att hyra in sig på. 120 kronor natten plus 50 kronor för el får man betala. Däremot råder fotoförbud inne på området så bilderna jag visar är rätt tråkiga.

Här slutar min blogg från denna resa. tack för att du har följt och läst! 

Övernattar mellan några lastbilar på en lastbilsparkering längs med A7 i Tyskland. Fyller husbilen med färskvatten och drar vidare. 

När vi svänger in mot en Burger King i norra Bayern händer något verkligen märkligt: husbilens ena garageport ramlar av! Den dunkar i asfalten vid en tvär sväng men i låg fart. Kunde inte tro våra ögon men där låg den. Inne i garaget ligger slalompjäxor och annat löst som kunde ha ramlat ut i farten. Tur i oturen att denna olycka händer när vi har kört av autobahn.

Nu är goda råd dyra. Som tur är finns en verkstad bra 400 meter bort och vi surrar fast lasten för att kunna ta oss dit. 

Får omedelbar hjälp - tur också att det är måndag och vanlig arbetsdag - men gubbarna på verkstan är bekymrade för skruvarna i ädelstål - fyra stycken - har gått av inne i skruvhålen som håller fast själva beslaget. Det är ingen robust konstruktion och mekanikern skakar på huvudet...

Någon timme senare sitter luckan fast tillräckligt bra för att vi ska fortsätta. Reparationen kostar 21 euro.

Efter regn kommer sol och det snare har vi haft ett tag nu, åtminstone i Stockholmsområdet. Mitt efterhängsna regnmoln har gett sig av, paraplyet är undanstoppat men något semestrande har ännu inte hunnits med. Förmodligen kommer mitt efterhängsna moln tillbaka lagom tills jag och husbilen ska bege oss ut om sådär två veckor. Nej, jag önskar absolut inte att den sköna sommarvärmen skall omvandlas till regn, höstrusk och låga temperaturer men jag tillåter mig att vara sunt skeptisk. Sådant som många kallar pessimistiskt. Trots att jag föredrar solglasögonen före vindrutetorkarna.

Nu blir ju inte platserna jag besöker mindre intressanta om det nu kommer lite nederbörd men medan solen är på gott humör försöker jag få er andra att besöka de platser jag tidigare sett. Det finns ju så många platser som väntar på att besökas och efterhand har ju mina förslag på resmål blivit allt fler här på sajten. Det knepiga är snarast att få en rimlig geografisk spridning så att det finns något i varje väderstreck men det blir bättre i takt med att platserna blir fler.

Mitt stora dilemma just nu är att försöka tänka ut några nya fräscha vägar att berätta om, hitta platser jag ännu inte känner till och som dessutom kan få smultronställestatus. Något som i takt med mina allt fler gråa hår visar sig mindre lätt att få till. Men jag ser ändå med tillförsikt fram mot ställen som charmiga Röttle medeltidsby vilken förstås etsat sig fast även i ditt minne eftersom jag skrivit om den och andra platser runt Vättern. För när höstrusket väl kommer så grämer jag mig alltid över de platser jag inte besökte.

Men just i dessa semestertider finns det vissa saker som ändå känns viktiga att de fungerar och i år har det väl för många varit TV:n där fotbollen dominerat. Själv är jag befriad från sådana olater och har istället njutit av mina funderingar på vart jag ska. Om sådär en månad vet även du vart jag for.

Ibland händer det. Det där magiska ögonblicket som etsar sig fast i minnet trots att det inte var något märkvärdigt. Eller så var det mer märkvärdigt än jag förstår.

Klockan är en stund innan publikströmmen släpps in genom dörrarna. Jag tränger mig förbi alla förväntansfulla besökare som tålmodigt väntar på att klockan skall bli exakt. För det är exakt på minuten som insläppet sker. Jag visar upp mitt passerkort och glider förbi den bredbent stående bredaxlade vakten som har så barsk min.

Jag vet att det blir en hektisk dag igen. Så är det för oss som har mässan som en arbetsplats. Det är oerhört roligt att möta alla läsare men det är intensiva timmar. Intensiva timmar som få av oss i branschen vill vara utan.

Så jag är på väg till montern med raska steg. Ingenting hejdar mig. Så plötsligt fryser jag till is. Jag hör en klar trumpetstämma genom den tomma mässhallen. Nja, tom förresten. Inte helt tom förstås, han som blåser i trumpeten finns ju där tillsammans med åtskilliga andra som servar publiken som strax kommer som en tsunami. För publiken är som vanligt månghövdad. Och minst lika vänligt nyfiken och förväntansfull som månghövdad.

Stegen bytte riktning. Jag drogs mot trumpetaren för jag var ju också mer nyfiken än jag riktigt kunde hantera. Så stod jag där. Lite grand i bakgrunden. Som ett litet barn som blivit påkommet med fingrarna i syltburken. Jag, liksom personalen i montern, lyssnade andäktigt. På en trumpet som blåste fram "Stad i ljus".

Det var andaktigt tyst. Tyst på ett sätt som ingen mässbesökare någonsin upplevt. Inte ens jag som kommer in tidigare än nästan alla andra. Den klara trumpetstämman smekte runt hörnorna på varenda husbil och husvagn i närheten och fyllde mässhallen med detta ovanliga välljud. Jag kunde inte gå därifrån och varför skulle jag?

Jag var ju faktiskt på plats för att jag hade mitt passerkort. Så helt obehörig var jag ju inte. Trots allt. Men nu visste jag att jag skulle bli någon minut sen till min egen monter. Men det kunde inte hjälpas. Det magiska tog över. Och magiskt var det. Och kanske trots allt det starkaste minnet från Elmia 2014. Frågan är om jag någonsin kommer att glömma det här ögonblicket.

Helst skulle jag velat ge trumpetaren ett stort tack, men jag vet inte vad han heter. Jag skulle bara vilja tala om vad hans trumpetande på Elmia betytt för mig. Och hur obetydliga händelser kan ge så stora intryck. Så jag säger ett stort tack här i stället. Och säger att det var synd att inte alla fick förmånen att uppleva det.

Men vi som fick höra trumpeten var nog mer förberedda på mässbesökarna än någonsin tidigare.

Har du tid lyssnar du nu på stad i ljus medan du sluter ögonen och drömmer om en tom mässhall, sånär som på trumpetaren.

De nya stora och fina vägarna börjar bli avgiftsfinansierade. För att passera Göteborg ska det betalas vägtull, snart är det dags för samma sak om man vill passera Sundsvall och om dryga året så är det Stockholms tur. Men är det så här vi vill att det skall bli och hur går det ihop med vår vägskatt som debiteras årligen?

När det investeras stort i infrastruktur är väl syftet att investeringen skall nyttjas. Men när den gamla vägen är "gratis" och avgifterna debiteras via räkning som har en straffavgift på 500 kronor om man är för sen att betala sina nio kronor för en förbifart på E4 i Sundsvall.  Debiteringssystemet kanske då upplevs mer som en krämarverksamhet än ett finansieringssystem.

Att vi ska kunna köra vägskattefinansierat på europavägarna har vi hittills tagit som självklart men det kan vi inte längre ta för givet. För varje större stad kan ju ta vägavgifter och varför ska inte Söderälje och Solna ha samma rätt som Stockholm att ta avgifter nu när vi har öppnat Pandoras ask? Eller för den delen Huskvarna där E4:an går tvärsigenom staden? Kommer det att bli en radda med vägavgifter framöver när vi åker på E4 och är det önskvärt om vägskatten är oförändrad?

Samma typ av diskussion förs i Tyskland inför de stundande vägavgifterna på Autobahn. Ett av delbesluten för att införa vägavgifter togs den 17 december 2014. Här har dock önskemålet varit att det ska vara avgiftsfritt för tyskarna genom ett byråkratiskt drag med avdrag på bilskatten för de inhemska bilarna. Det är nog inte helt osannolikt att det blir uppror bland de tyska bilisterna om även de ska betala. Dessutom kan EU tänkas ha synpunkter på att enbart utländska fordon ska betala och kanske hindrar ett sådant upplägg. Här i Sverige har vi ju som bekant agerat tvärtom. De utländska fordonen har hittills kunnat åka avgiftsfritt och något avdrag på vägskatten har aldrig diskuterats.

ADAC:s president Ulrich Klaus Becker säger om de tyska avgifterna för utländska fordon

- Summan av kardemumman kan bli att det inte blir några pengar kvar för vägarna

Han menar på att den tänkta intäkten på 500 miljoner euro är helt orealistisk och därutöver kräver ADAC att alla intäkter skall användas till vägsystemet, något som inte alla politiker som bekant håller med om. Vare sig i Tyskland eller Sverige.

Kommentera: Vad tycker du om att nya vägprojekt avgiftsfinansieras utan att vägskatten sänks?

Här i Sverige har frågan om totalviktsgränsen fått begränsad uppmärksamhet, det får vi nog skylla på det regelverk som fanns före 1996 i kombination med att många husbilister har tagit sitt körkort tidigare än så.

Vi är då i en tid när vikten på en personbil inte var begränsad, varför skulle den vara det? Inga personbilar vägde påtagligt mer än någon annan. Visst motsvarade en amerikansk V8 kanske fem Fiat 500 vars motor med stor ansträngning lyckades pressa upp den i 80-90 km/t men då talar vi om ytterligheter. Vanligt valda personbilar låg i ett smalare viktspann och ingen brydde sig nämnvärt.

Så kom vi med i EU och regelverk skulle samordnas. Sverige införde den för EU gemensamma totalviktsgränsen för B-kort på 3 500 kilo den 1 juli 1996 och numer gäller denna gräns för nytagna körkort. För att inte förare med äldre körkort skulle drabbas infördes ett undantag enligt en princip som kallas "Grandfathers Right". Har man när körkortet togs en viss rättighet tas denna inte bort för att nya regler tillkommer, retroaktiv lagstiftning får som princip inte ske. 1996 var detta helt okontroversiellt eftersom problemet egentligen bara berörde några få fordon som exempelvis ambulanser. Eftersom regeln var enkel skrevs det inte ut på körkortet, det stod ju när körkortet var utfärdat. Men om körkortet blev återkallat upphörde denna rättighet och det står inte på körkortet, sådant måste kollas mot vårt körkortsregister. Enkelt i Sverige men nästan omöjligt för en polis utomlands.

Att gränsen blev just 3 500 kilo beror i sin tur att där går gränsen mellan personbil och lastbil så det var förstås en logisk uppdelning. Ville man kunde man haka på ett lätt släp, max 750 kilo, och fortfarande köra på sitt B-kort, vilket gav en maximal ekipagevikt på 4 250 kilo. Men nu kom husbilarna in i bilden och Sverige var tvungna att hitta en lösning på ett administrativt problem och då uppfann byråkraterna personbil klass 2, något som är unikt för Sverige. Den har ingen viktgräns och eftersom den inte har någon övre vikt att ta hänsyn till men fortfarande i juridisk mening är en personbil hamnade vi en för vår omvärld förvånande situation. En husbil på ända upp mot 60 ton är alltså (kanske) en personbil vilken får framföras av en person med B-kort som aldrig någonsin sett insidan i en lastbil. Många har historierna varit om försöken att övertyga en trilskande utrikes polis att detta var sant. Det har till och med rekomenderats att ha ett dokument med sig som bevisar det den utfrågade föraren säger.

Norge gick så långt att man trots överenskommelser inte godtog denna Grandfathers Right eftersom den inte framgår av körkortet. Norrmännen menar med viss rätt  att så måste vara fallet. Dispyten slutade med en diskussion i EU. Förvisso är Norge inte med där men har som EES-land förbundit sig att följa körkortsdirektivet och dessutom finns en äldre gemensam nordisk överenskommelse. Till slut kröp norrmännen till korset och godtar numer undantaget trots att behörigheten inte framgår av körkortet men många av våra läsare hade svårt att tro på hur de agerade.

Nu inför EU en ny regel som länderna själva får välja om de vill använda och tanken är att möjliggöra godstransporter med elfordon i städerna. Det blir ytterligare en regel som skiljer körkortsbehörigheterna åt. Möjligen blir det tillåtet i Tyskland men inte i Holland eller någon annan godtycklig kombination av länder. I Norge föreslås det bli tillåtet men i Sverige är ännu inget sagt. Vad för regel undrar du säkert. Den om vilken totalvikt som ska gälla för körkortet beroende på vilken drivkälla som fordonet har. Något som inte framgår av körkortet. Den utökade totalvikten ska bara (eventuellt) gälla om fordonet ifråga är eldrivet, mer formellt sagt att det har nollutsläpp.

Bobilverden ställer frågan på sin spets. Är det trafiksäkert att framföra en husbil med eldrift som väger 4 250 kilo borde det väl ändå vara lika trafiksäkert att framföra en annan husbil med samma vikt på samma körkort även om bilen ifråga råkar ha en dieselmotor. Men husbil förresten, den norska diskussionen utgår ifrån att reglerna gäller husbilar men det håller inte Transportstyrelsen i Sverige med om. I EU:s text talas om godsfordon så en Fiat Ducato med en säng är inte juridiskt att jämföra med en utan. Under alla omständigheter en märkligt juridiskt resonemang. Och inte är det säkert att alla länder resonerar som vi i Sverige. Nog är det som bäddat för kaos, och frågan är hur tillverkarna av husbilar kommer att agera.

Tänk tanken att det tas fram en eldriven Fiat Ducato vars totalvikt blir 4 250 kilo eftersom batterierna väger mycket och den får generellt sagt köras på ett B-kort. Byggs den om till husbil krävs åtminstone C1 men den eldrivna får inte ha ett släp på 750 kilo, vilket dock den dieseldrivna får ha men då krävs fortfarande enbart B-kort. Man kan säkert formulera det ännu krångligare men grunden är, varför ska körkortet gälla för olika viktgränser beroende på fordonets drivkälla? Ska inte körkortet spegla förarens kompetens att framföra ett fordon med en viss vikt?

För husbilstillverkarna måste det här framstå som en mardröm. Hur ska de kunna agera på ett logiskt och konsekvent sätt om reglerna skiljer sig åt mellan olika länder och är det ens säkert att bränslecellsbilar som konceptbilarna Sprinter och Crafter behandlas på samma sätt som batteribilar? Blir det så att många länder inför regeln även för husbilar finns en marknad, annars inte.

Dessutom har det införts regler för lastvikt så att det måste finnas en skälig lastkapacitet, långt ifrån alla husbilar har det, men de nya reglerna gäller dock bara nya husbilar och många upplever ändå lastkapaciteten som väl snål. Bobilverden undrar varför inte 4 500 kilo vore en lämpligare totalvikt på B-kort. Att straffen för överlast beräknas på olika sätt i olika länder gör inte det hela lättare, här i Sverige beräknas det på procent mot lastvikten men andra länder använder sig av procent mot totalvkten. Resultatet blir att straffvärdet i Sverige för överlast i transportfordonet är påtagligt lägre än för husbilen vilket framstår som märkligt om chassits tekniska möjligheter att bära en viss vikt är det primära. Det går däremot utmärkt att lasta övervikten på en släpvagn och då är det inte längre olagligt.

Visst öppnar den nya körkortsregeln upp för eldrivna husbilar då de flesta ändå har enbart ett B-kort. Enklare och möjligen mer miljövänligt, i slutänden beror det på hur miljövänligt tillverkade batterierna är och hur strömmen de laddas med produceras. Det sägs att 78 procent av europas el framställs av fossila källor medan sveriges el menas vara i det närmaste fossilfri. Samtidigt presenteras allt fler elkällor i konceptform, senast för några dagar sedan presenterades ett batteri där vatten kan omvandlas till el, de kallade det en metallbatteri. Andra nya tekniker baseras på grafen. Låter ju onekligen revolutionerande då det är svårt att hävda att dagens batterier är miljövänliga.

Men den springande frågan är om det är en god idé att ha olika körkortsregler för olika drivkällor på bilen. Kanske hade det varit enklare att bara höja gränsen för B-kortet i körkortsdirektivet från 3 500 kilo till 4 250 eftersom den viktgränsen redan finns i en rad juridiska sammanhang. Oavsett användningsområde för fordonet. Vips hade även problemet med överlast varit löst. För bobilverdens poäng kvarstår. Är det trafiksäkert med 4 250 kilo så är det. Oavsett typ av motor och batteriteknik.

I takt med allt fler drivsystem för fordon har brandmän och annan blåljuspersonal det allt knepigare. Brandmän har också blivit skadade i samband med explosioner och självklart måste explosionsrisken tas på största allvar. Olika drivsystem ställer olika krav vid släckning och fel metod kan öka risken för personskador, inte bara för blåljuspersonal.

Branschföreningen SFVF, Sveriges Fordonsverkstäders Förening föreslår nu att alla gas eller eldrivna bilar bör ha en grön registreringsskylt. Det skulle göra det lättare för omgivningen och räddningspersonal att vidta rätt åtgärder vid en olycka.  

– Eftersom vagnparken av miljöfordon ökar är det viktigt att polisen och räddningstjänsten snabbt får kunskap om vilka steg som måste vidtagas, för att undvika att någon skadas eller dör i onödan. Detta kan man exempelvis underlätta genom att alla gas- och e-fordon har gröna nummerplåtar, säger Bo Ericsson, vd för SFVF som fortsätter det borde vara 300 meters säkerhetsavstånd från en gasdriven buss eftersom gastankar kan flyga långt om inte säkerhetsventilen hinner lösa ut. Hinner säkerhetsventilen lösa ut, blir eldsflammorna upp emot 10–15 meter långa.

Den fråga som kan ha bäring på husbilar och husvagnar i sammanhanget gäller hur de gasflaskor som finns i desssa ska hanteras i samband med olyckor och kanske i ännu högre grad de, om än få, husbilar som har en fast gasoltank med större volymer. 

Så sent som tidigare idag skrev vi om att EU nu ställer krav på automatisk avstängning av gasolen vid en kollission, må vara att det enbart gäller fordon där gasolanläggningen används under färd vilket kan gälla exempelvis värme och kylskåp. Trumas ny gasregulator uppfyller det kravet.

Men även utan sådan användning ger gasolläckage en risk för häftiga brandförlopp. Vid en kollission kan gasslangar slitas sönder och utgöra en fara för såväl de som färdas i fordonet, de som befinner sig i närheten och även när släckningsarbetet ska utföras. Pratar vi om vanliga byggnader ska det skyltas om att lokalerna innehåller gastuber.

Kanske ses det som självklart att husbilar och husvagnar standardvis har gasolflaskor men en extra risk utgör de förvisso. Inte minst om ägarna inte utför de kontroller som är mycket lämpliga om än inte lagstadgade. Dessutom vet vi att ett antal fordon fattar eld varje år, i synnerhet på våren när de första turerna görs.

Olyckan borde under alla omständigheter ge ägare av fritidsfordon en tankeställare. Har du koll på din gasolanläggning? Är slangarna fräscha, även de bakom spisen och vid pannan? Har du kanske varit förutseende och investerat i något så vettigt som en värmekänslig brandsläckare? Det finns trycksatta slangar med släckningsmedel som öppnas när den känner av eld. En mycket intressant lösning som sannolikt kan förhindra en katastrof även om varje brandförlopp är unikt och ingen kan lova sådant med säkerhet. Men försiktighet är en dygd.

Man kan hoppas på att inga olyckor av den här typen inträffar med husbilar i år men sannolikheten för det är väldigt låg. Kolla gasolen innan första vårturen. Det kan rädda hela säsongen!

Så gör en gasoltest det första du gör när du börjar köra. Men det har du kanske redan tänkt på.

Att resa. Det har varit mitt liv. Det är som en drog, något man inte kan vara utan. De första resorna var trevande och bjöd på överraskningar. Tog man de med ett leende löste sig det mesta. Men även om de första resorna var så, är minnena fortfarande levande och att uppleva platser i verkligheten ger verkligen krydda i tillvaron.

Idag är resande en helt annan sak när folk tar ett flyg och dimper ner i något som är som hemma fast borta. Men de missar allt däremellan. Vad är skillnaden mot att flyga längre eller kortare egentligen? En timme längre flygtid ger liten insikt om det extra avståndet. Nej, för mig har resandet på marken haft ett särskilt värde. Man förstår avståndet, känner skillnaderna i dofter och träffar människor efter vägen.

Första gången var med några skolkamrater till Tyskland. Vi åkte till ett område som då gränsade mot Östtyskland. Oändligt spännande för en 18-åring. Då var Tyskland exotisk, lite som en annan värld. Idag är det knappt två timmars flyg från Stockholm, vi körde i två dygn. Skoltyskan räckte inte riktigt till men gav ändå insikten om att kunskaper i främmande språk ger mervärde. Men som kompisar hade vi nytta av varandra, hade ändå någon form av trygghet. Jag var för ung för att våga ta ett större kliv.

Redan året därpå hade reslusten återigen tagit ett fast grepp om mitt sinne och det blev en resa till Franska Rivieran. Det var exotiskt i en tid med nationsgränser och än fler främmande språk. Nästa år igen kom jag ända till Finnerödja. På den tiden körde jag motorcykel men när min kompis hoj började brinna satte händelsen ett abrubt stopp för en resa som var tänkt till Grekland. Det var första dagen på resan som startade i Stockholm och jag hade absolut ingen lust att vända hem igen med svansen mellan benen. Men att resa vidare själv? Jag tog mod till mig och fortsatte. Det blev en resa jag än idag minns med glädje och jag lärde mig skillnaden mellan ensam och själv. Visserligen blev det inte Grekland, det skulle dröja några år till innan jag körde dit, utan Österrike. Än idag får jag vykort från vänner i Heiligenblut som jag lärde känna under den resan. Ensam blev jag definitivt inte. Att resa på egen hand ger upplevelser som ingen gruppresa i världen kan ersätta. Som grupp kommer man aldrig lokalbefolkningen in på livet.

Poängen var just att jag i stunden var tvungen att bestämma mig för att resa på egen hand, något jag fortfarande föredrar. Det finns inget bättre sätt att träffa nya människor och skapa nya bekantskaper, i varje fall inte om man vågar bjuda lite på sig själv. Med åren har det blivit kanske 70 000 mil runt om i Europa så det finns numer många upplevelser att gräva i, senast en tur runt Svarta Havet.

De flesta ställs inte inför ett beslut i stunden. Det finns möjlighet att planera, att förbereda. Gott nog så om man inte låter planeringen styra resan till en stressfull upplevelse. Det finns gott om både campingar och ställplatser runt om i hela Europa. Lite färre i Östeuropa men natursköna platser att stanna på finns i överflöd. Bara man vågar ta steget och inte vänder om redan i Danmark på sin väg söderut. Nyttja de otaliga platser där man bor på en bondgård. Eller en vingård. Kanske en konstnär. Träffa innehavare som ofta mer än gärna berättar om sin verksamhet. De vill förstås att du handlar i gårdsbutiken. Det kan knappast betraktas som en uppoffring. Det blir någon lokal delikatess du annars aldrig hade upptäckt, eller kanske en souvernir med extra värde. Men mest värt är nog minnet av gästfriheten, även om man som svensk inte vill tränga sig på för mycket.

Men många av oss som provat på, även jag, har även blivit inbjudna på hemlagad mat. Ett glas vin eller två. Är det trevligt så blir det en sen kväll. Finns ju ingen bestämd tid man måste åka dagen därpå. Den franska versionen kallas France Passion. Visst är det ett passande namn? Passionen för det småskaliga där upplevelserna blir så mycket större. Allt fler tar efter, danskarna har sin Pintrip. Andra länder andra namn men samma idé.

Många av er som läser det här har säkert redan åkt lite längre. Men alltför många har det inte. Det är kanske inte alls brist på mod, ofta nog av vana. Det hemmavid kan ge mer än nog av upplevelser. Ändå skulle jag säga att en längre resa säkert skulle ge semestern en extra krydda. Den som tar sig till Grekland får känna den underbara doften av apelsinträden på våren. Se körsbärsträden blomma framför de snöklädda bergen. Något övärlden inte kommer att bjuda på. I östra Europa finns så mycket att upptäcka. Det som var onåbart förr, det har blivit en källa till upplevelser nu.

Jag har haft förmånen att befinna mig i östliga länder ett tag nu. Det är ofta en märklig känsla att resa i länder som rest sig efter årtionden av isolering. Vänligt. Mjukt. Jungfrueligt. En känsla av det orörda, som oslipade diamanter. Ofta en närmast oemotståndlig blandning av modernt och gammalt. Lite som Sverige på femtiotalet skulle jag kunna tänka mig. En tid när folk som just kunnat köpa en bil kunde ta kaffekorgen och åka ut för att se landsbygden. Bara för att uppleva känslan. Inte något särskilt märkvärdigt. Att bara vara är faktiskt också något eftersträvansvärt.

Jag försöker bjuda på lite olika tips om speciella platser runt om i Europa, under åren har jag samlat på mig några som jag tyckt varit extra minnesvärda. Just nu har det blivit några tips från Rumänien som få har i tankarna inför sommarens semester. Men. De som rest där inser att det är ett fantastiskt semesterland och inte så långt bort som Spanien, Portugal eller Grekland. Varför inte ta mod till dig och resa till en plats få har besökt på egen hand?

Att ta möjligheten att resa är något som inte ska underskattas. I synnerhet om upplevelsen är unik, vilket inte ska misstolkas som exotiskt, bara att inte alltid vara i det invanda. Det handlar mer om att ta mod till sig och inte vända om för tidigt.

Någon skapade en slogan en gång. Hur långt är ett snöre? Nog kan man även säga, hur upplevelserik är en semester?

Ja, jag är absolut för irrfärder. Inte för att det skulle vara omöjligt ens för mig att läras upp om hur en GPS fungerar, att döma av utbudet är det riktigt många som behärskar dessa tingestar. Men jag vill inte. Lite som att man kan leda en häst till vattnet men inte tvinga den att dricka. I värsta fall kör jag fel och får då uppleva något jag annars inte skulle fått se och det har jag inga problem med. Dessutom är jag inte så skraj av mig så jag oroar mig för hur jag ska hitta hem, det har ju löst sig hittills.

Irrfärder förresten. Kanske skulle jag använt något annat ord. Nyfikenhet kanske passar bättre. När man glider fram i makligt tempo och ser den där fantastiskt vackra skirt vårgrönskande vägen med en häst mumsande på vårfräscht gräs i en hage. Kanske några gamla knotiga äppelträd vid ett gammalt rött torp med vita knutar. Syrenbuskar som inte hunnit sätta blom men möjligen tidigt vårgul forsytia. Eller en vitsippsbacke under inte fullt utslagna björkar. Finns det en sådan väg kör jag gärna fel för vägar av den typen väcker min nyfikenhet.

Så var det det där med ordvalet igen. Får nog än en gång be om ursäkt. Jag kör inte fel. Jag väljer den okända vägen som jag inte vet var den leder mycket hellre än någon välkänd stor bullrig och stressig väg fylld med brutal charmlöshet. Inte en människa så långt ögat når utom de som sitter i sina bilar. När man sitter lite högre som i en husbil ser man lättare hur många som inte kan låta bli att Facebooka. För visst heter det väl så? Sådant har inte jag tid med när jag susar fram i en hastighet som man kan likna vid den i de trafikstockningar som ideligen stressar folk till vansinne på den snabba vägen. Skillnaden är att jag i fulla drag njuter av fågelkvittret och det frånvarande bullret. Gärna med nervevade sidorutor. Stannar till någonstans där det är extra vackert och bara njuter. Unnar mig att bara vara. Då kan jag även njuta av den vårfräscha luften, vem vill veva ner rutorna på den stora fina vägen ens i köerna?

Och jag ska erkänna. Jag har fått vägen mellan Stockholm och Skåne att väl passera hundra mil. Låtit resan ta tid. Passerat härliga platser bara sådär. Sankt Annas skärgård. Färja. Njutit av kaffe och färska bullar medan färjan lämnar kaj. Det går ju faktiskt en tur till om ett tag. Vandrat runt i Söderköping och kört genom härlig natur en bit söder därom. Sett Skånes inland på väg mot Malmö och vidare äventyr. Hunnit stanna där jag upptäckt något extra vackert bara för att få njuta. Vågat fråga lokalbefolkningen om vilken väg i deras omgivning de anser som vackrast när de säkert förväntat sig en fråga om närmaste väg till stora staden. De trodde nog att man befann sig där för att man irrat bort sig totalt, inte av någon form av fri vilja. Men vem vågar skryta med sådant? Låter ju mycket mer imponerande att man lyckats klämma distansen på kortast möjliga tid. Svårt att Facebooka irrfärdskänslor.

Makligt tempo får gärna vara i snigelfart, i varje fall så länge jag inte hindrar annan trafik. Men inga av de här vägarna brukar bjuda på storstadsträngsel. Kör jag långsamt hinner jag både njuta av omgivningen och hålla koll bakåt. Som när jag körde Vallevägen som föreningen som driver den beskriver som världens vackraste. Man ska vara försiktig med orden och inte missbruka uttryck. Efter ett tag har man i så fall inga uttryck kvar när det unika dyker upp men Vallevägens förening har inte missbrukat något så vitt jag känner till. Den ska köras när äppelträden står i blom. Då kan nog få vägar bjuda på samma vårliga charm. Man kan till och med stanna till någonstans vid ett fik och njuta av en färsk kopp kaffe som serveras av någon, kanske även njuta av något bakverk. Hittar man inget fik får man finna sig i att fixa det själv. Men vad gör det om man inte har satt upp någon fånig tidtabell som bara orsakar stress.

Själv har jag lagt klockan på hyllan, det finns ändå en i bilen och på de flesta ställen man besöker. Annars får man hålla koll på hur solen står. Telefonen låter jag gärna vara när jag hittar sådana här vägar. Skulle vara mycket irriterande om den ringde mitt i den vackra naturen. Skulle absolut inte passa sig och något Facebookande känns inte heller aktuellt. Möjligen kan jag tänka mig att ta någon bild som jag skickar till nära och kära. Bara för att visa vad de missat. Sedan får de skicka mig hur många bilder som helst på fantastiska maträtter, det bekommer mig inte. Jag kunde skickat en bild på min picnic-lunch med lax och potatissallad. Deras omgivning slår ändå inte min lunchplats. En sådan som "stadsbon" Lena Nyman i en revy beskrev som "vilken juste design".

Åker jag på en lördag och solen skiner från den där försommarhärligt klarblå molnfria himlen och jag hittar någon ensligt belägen spegelblank sjö kanske det blir ett glas vitt vin, ni vet ett sådant där som immar glaset och svalkar i försommarvärmen. Jag kan ju fortsätta dagen därpå, sängen har ju följt med hela vägen. Har jag tur blir det dessutom en härligt vacker solnedgång med speglingar i sjön. Kanske till och med ett tidigt svanpar som glider fram utan ett ljud. Så graciöst som bara svanar kan.

Så nej. Jag skulle nog inte vilja kalla det en irrfärd. Kanske välfärd, men det ordet är ju upptaget för något som inte alls har med färd att göra. Men visst skulle det passa sig att säga att man varit ute på en välfärd. En upplevelse att minnas även om det är hemmavid. Det finns så mycket att uppleva, missa inte det småttiga. Att bara vara är en stor upplevelse.