Bild
Nästa artikel
”Att vara körkortsfri var riktigt skönt – i början...”

”Att vara körkortsfri var riktigt skönt – i början...”

Krönikor

Det är en speciell typ av frihet att vara körkortslös. Men det är betydligt mer frihet att faktiskt ha körkort, tycker Margareta Jonilson.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Krönikan publicerades först i Husbil & Husvagn 3/20.


En god förutsättning för att åka, eller i alla fall köra, husbil är att ha ett körkort. Det var därför lite olyckligt att jag råkade slarva bort mitt redan i Tyskland. 

Särskilt som denna resa inte var vilken liten tur som helst, utan den omvälvande resa som skulle ta oss ut i Europa på riktigt. För gott. Lägenheten uppsagd, ett oskrivet blad framför oss och lilla plåtisen packad för att klara en resa på okänd tid. Tills vi hittade något att slå oss ner i långt från snöblandat regn och tidigt eftermiddagsmörker. 

En månad? Ett år? Vi får se.

Men vi hann alltså inte långt förrän jag drällde bort körkortet. Ska erkänna att jag till en början tyckte det var rätt skönt.

”Jag tror jag tar en liten öl till lunchen jag, för jag kan ju ändå inte köra”. 

Och alla dessa mördande sträckor på autobahn då jag brukar bli så sömnig. Dem slapp jag också. Partnern är en entusiastisk och skicklig bilförare så hon knorrade inte alltför mycket. Ganska länge var därför avsaknaden av körkort rätt okomplicerad.

”Alla dessa mördande sträckor på autobahn då jag brukar bli så sömnig – dem slapp jag också”

Men frihet. Frihet, det är att kunna slänga sig i bilen och dra iväg när en vill om det så bara är till affärn för att handla utan att behöva förhandla om när, så under en någorlunda stilla period i södra Frankrike började jag undersöka hur jag skulle få fram ett nytt körkort från Sverige när jag nu inte ens visste var jag skulle befinna mig den närmaste månaden – eller halvåret.

Rätt snabbt fick jag ett nytt körkortsunderlag till min folkbokföringsadress i Sverige, varifrån det vidarebefordrades till bofasta vänner i Frankrike. Och så valde jag ut ett konsulat dit det färdiga körkortet kunde skickas så småningom.

Sedärja. Då var det fotot då. Som inte kunde sändas digitalt. Men i Frankrike har fotoautomaterna i köpcentren tagits till en ny nivå och har en särskild funktion för just pass- och körkortsfoton. Det var bara att kamma till sig och åka till Super-U i Thézan-lès-Béziers.

Eller bara och bara. Först satt jag för högt upp och fick underkänt av automaten som meddelade mig detta med ett stort rött kryss över bilden. Det kändes sådär.

Nästa gång lutade jag huvudet för mycket åt sidan. Nytt rött kryss. Men efter sex försök fick jag godkänt av automaten och hade ett foto i min hand. Som var lite … jämngrått. Svenska myndigheter vill ha vit bakgrund, Frankrikes uppenbarligen grå. Hm.

Jag satt och plockade med fem exponeringar som var snarlika och rådfrågade min fotograferande partner vilken jag borde skicka. 

”För de är ju rätt gråtrista allihop”, konstaterade jag.

”Jo”, sa partnern och tittade begrundande på bilderna.

”Men om du skulle försöka med lite mörka slingor, vad tror du om det?”

Namn: Margareta Jonilson

Bor: I plåtis och Sète, ­Frankrike

Tog körkort: 1979 och hrm, 1988

Rullar per år med husbilen: Omkring 2 500 mil, oftast med körkort

Taggar: Krönikor

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.