Nästa artikel
”Den mörka årstiden är ett pris värt att betala”
Krönikor

”Den mörka årstiden är ett pris värt att betala”

Publicerad 13 mars 2021
Margareta Jonilson grunnar mycket på det här med väder och temperaturer. Hur viktigt det är – eller inte?

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Det är kväll och en dryg vecka in i juli. Det är ofattbart kallt, jag överväger att leta fram mina handskar inför morgondagens tidiga cykelfärd till jobbet men bestämmer mig för att bita ihop under den korta sträckan.

Det känns overkligt att vi nyligen förlängde lunchrasterna en stund för att hinna till Ekuddens camping i Mariestad och bada oss svala i Vänern inför resten av arbetsdagen.

På sociala medier ser jag hur de skandinaviska vännerna i södra Frankrike stånkar i den drygt trettiogradiga värmen och skickar bilder från stranden och de egna poolerna.

Jag grunnar mycket på det här med väder. Temperaturer. Hur viktigt det är. Eller inte.

”Jag grunnar mycket på det här med temperaturer. Hur viktigt det är – eller inte”

Det har varit så självklart att säga att det är den nordiska vintern vi flyr genom att flytta söderut, och lika självklart att säga att vi såklart ska åka hem varje år till Sverige och den friska svenska sommaren och midsommarfirandet med Evert Taube, till blåbären och svampen och baden i det smekande mjuka sötvattnet i insjöarna.

Men denna kväll sitter jag och tänker på ett P1-program jag nyss hörde, som handlade om Ted Ströms låt ”En vintersaga”, ofta benämnd som Sveriges inofficiella nationallåt.

Du vet hur den låter, oftast med Monica Törnell: ”Det är då som det stora vemodet rullar in/och från havet blåser en isande råkall vind”

Så grått, så svenskt slaskvintrigt. Men så … lugnt och tryggt. Den där värsta tiden på året när snön har börjat smälta bort och blottar allt som inte kommer att få nytt grönt liv på länge än.

Vackert är det inte. Men en ­oförtjänt dissad tid på året om ni frågar mig.

För mig är det inte den tiden som är problematisk. Det är den här, i mitten av juli. När de vita nätterna redan har börjat skifta till något dunklare, något som under mulna kvällar som denna kräver tända lampor i fönstren och levande ljus på ­restaurangborden.

Hur kunde de magiska ljusa nätterna försvinna så fort? Är det värt sorgen efter dem att komma hit och bli omtumlad av dem, vältra sig i kärleken till det nordiska nattljuset i två magiska förklarade veckor – för att sedan bara sitta och se det försvinna minut för minut, timme för timme?

”Hur kunde de magiska ljusa nätterna försvinna så fort?”

Det har hänt att jag har funderat på att flytta till ekvatorn nånstans. Där lär det ju vara rätt konstant ljus under hela året. Nu blev det södra Frankrike, för hur det än är så är Europa svårslaget. 

Och det går att nå Norden med husbilen när behovet pockar på. Men tänk om det blir precis tvärtom mot hur jag tänkte? Tänk om jag åker norrut i februari och mars för att få omslutas av det stora vemodet som rullar in? Och avstår juni av ren självbevarelsedrift. 

Men det vore kanske lite fegt? För, som vi brukar säga: Sorgen är kärlekens pris. Och att sörja det nordiska ljusets upprepade flykt är väl ändå ett pris värt att betala. Varje år som vi fortfarande har chansen.

Namn: Margareta Jonilson

Ålder: 64 år

Bor: I sydfranska Sète och plåtisen Dexan 

Senaste (långa) husbilsresa: Från Sète till Karlstad i maj 2020

Framtidsplan: Att ha ett så rikt liv som möjligt med respekt för viruset.

Ämnen i artikeln

Missa inget från Husbil & Husvagn

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.