Bild
Nästa artikel
Is i magen på campingen: ”Hur svårt kan det vara?”

Is i magen på campingen: ”Hur svårt kan det vara?”

Krönikor

Ibland får man chansa på campingplatsen. Det kan betala sig – eller inte...

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Det ska f-n vara reiseleiter. Så det är tur att vi är två. Det var dags för Nomadliv, alltså Bobo och jag, hunden Cheeta och vår plåtis Dexan, att genomföra vår första guidade husbilstur och planläggningen hade varit rigorös.

Vi hade sökt upp trevliga resmål, räknat på rimliga dagsturer, letat fram ställplatser och bokat campingar. 

Kravet på ställplatserna var att de var stora nog för att kunna ta emot ett sällskap på upp till tio bilar även om vi kom dit en bit frampå eftermiddagen. Campingar är enklare, de kan ju förhandsbokas. Om de inte är tyska och har missat det där med internet.

”Campingar är enklare, om de inte är tyska och har missat det där med internet”

Till sist lyckades vi ändå få ihop ett bokningsflöde på alla stopp utom i Konstanz, där vi skulle ligga stilla i flera dagar för att göra utflykter på Bodensjön. Omöjligt att mejla, omöjligt att få annat än ett intetsägande automatsvar i telefonen.

”Jamen hur svårt kan det va”, sa Bobo. ”Vi kommer när säsongen praktiskt taget är över och på en vardag. Det vore ju otroligt konstigt om det var fullbelagt då. Vi chansar!”

Detta var ingenting vi avslöjade för våra deltagare på resan. De hade redan utsatts för en prövning när vi kom till den tämligen oorganiserade ställplatsen i Hannoversch Münden lite väl sent på dagen och fick kriga oss till våra platser, så nu gällde det att hålla stilen och visa att vi hade full koll.

Den dagen vi skulle till Konstanz var det Bobo och jag som satte fart i svinottan, den här gången var vi tvungna att vara först på plats. Och det blev vi. Dessvärre kom vi mitt i lunchstängningen och fick vackert ställa oss på parkeringen och vänta. Snart dök en tysk bil upp och ställde sig strax intill oss. Resenärerna i den slog täta lovar kring receptionen och blängde misstänksamt på oss. Vi blängde tillbaka och slog ännu fler lovar.

Snart kom en efter en av Nomadlivs husbilar inrullande på parkeringen och ställde sig på vänt. Tyskarna såg alltmer stressade ut. Bobo och jag höll fortfarande tyst om att vi egentligen inte hade någon bokning på campingen.

”Nu gällde det att hålla stilen och visa att vi hade full koll”

Vi hade sett ut sju platser som vi ville ha, alla andra var för skuggiga och sluttade för mycket. För det mesta är det jag som står för pratet och Bobo för de praktiska lösningarna, men den här gången punktmarkerade Bobo campingvärden, en bastant kvinna som vinglade fram på skyhöga klackar i det höga gräset och blev stenförbannad så fort hon kom tillbaka till jobbet och fick se att det hade tornat upp sig ett stort problem för henne under tiden som hon satt och drack lunch i godan ro. 

Nu började hon gasta ut kommandon åt olika håll med whiskyhes röst. Nåde den som försökte närma sig en campingtomt utan att fråga henne.

Och framför mina häpna ögon utvecklade Bobo en diplomatisk ådra som jag inte visste att hon hade, och på några minuter hade hon vunnit över ”chefen”, som hon fjäskigt kallade damen, på sin sida och tillsammans lotsade de i djupt samförstånd in alla våra bilar på de bästa rutorna.

”Det var ju det jag sa”, sa Bobo när vi pustade ut under markisen en stund senare. ”Hur svårt kan det va?”

Margareta Jonilson

Ålder: Sextio plus
Bor: I plåtisen Dexan och sydfranska Sète
Jobbar med: Reportage och guidade husbilsturer
Guidad drömresa: Alla som inte är gjorda än

Taggar: Krönikor

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.