”Naaee!” Ljuden som kommer av tio liter vatten

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Krönikan publicerades första gången 2017.

Det var en dunk med en volym på 10 liter. Vit, fyrkantig, med mjuka former. En kort hals upptill, försedd med svart skruvkork och ett litet handtag i samma färg. Dunken var en gång i tiden en hel familjs enda vattentillgång under somrarna. 10 liter skulle räcka till dricksvatten, tvätta händerna-vatten och koka pasta-, potatis- och äggvatten. 10 liter. Varken mer eller mindre än så.

Dunken stod under den rosa soffan i vår familjs Cabby-vagn. Vattnet fylldes på av min far och ofta var det ganska långt att gå till vattenposten. På väg tillbaka från påfyllningen gick pappa lutad åt ena hållet, med överkroppen som motvikt till dunken. Hans kroppshållning påminde lite om en segelbåt i hård sidovind.

När han kom tillbaka med 10 liter vatten ställde han ner dunken på husvagnsgolvet så att vibrationerna kändes i hela det lövtunna Cabby-skalet. Så lyfte han på den avlånga soffkudden, lirkade upp träluckan inunder och ställde dunken på plats. Sedan lade han i den slangförsedda pumpen i dunken och stängde träluckan med en liten smäll. Nu väntade ett par dagars frid och fröjd. Det var bara att trycka på en brun pedal i golvet så rann friskt vatten ut genom köksblandaren.

Det fanns några ljud som var starkt sammankopplade med dunken. Ett av dem var ”Ööööhhhhh!”. Detta ljud kom som på beställning då man tryckte på pedalen i golvet längre än tre sekunder.

Ljudet kom från pappa, som med sitt ö:ande påtalade att nu gränsade vattenanvändningen till slöseri. Om det gick ytterligare ett par sekunder var det helt säkert att personen som hade foten på pedalen fick sitt namn strängt utropat av far. Och som på en given signal kom också en irriterad förklaring kring varför man måste spara på vattnet.

Det andra ljudet var ett hysteriskt ”zzzzzziiiiiiiii”. Så lät det när vattnet sinade i dunken och pumpen gick från att suga vatten till att plötsligt suga luft. Jag tyckte alltid att det verkade fresta onödigt hårt på pumpen när den sög luft, så jag lättade alltid snabbt på foten när den började låta hysteriskt. Möjligen var min snabbhet även sammankopplad med att jag försökte undslippa det tredje ljudet.

Det tredje ljudet var ”Naaaaaeeeeee!!!”. Detta var ett ljudligt och uppgivet stön signerat min far. Ofta sjönk han ihop en decimeter samtidigt som han jämrade sig, ungefär som om styrseln i knävecken försvann för ett par sekunder.

Många gånger kom detta tredje ljud i samband med matlagning, och då lyste en särskilt stor besvikelse igenom vokalerna. Grillen var tänd, ölen upphälld och pappa skulle bara sätta på potatisen.

Kastrullen under köksblandaren, ett lätt tryck på pedalen, någon deciliters vattenflöde innan pumpen lät ”zzzzzziiiiiiiii” följt av pappas ”Naaaaaeeeeeeee!!!”. Nu var han tvungen att avbryta matlagningsmyset, ta på sig de slitna träskorna, traska bort mot vattenposten och sedan gå som ett snedsegel tillbaka igen med 10 liter vatten i handen.

I dag är Cabbyn såld sedan många år och vattendunken har säkert blivit till ett nytt plastföremål. Men räkna med att både den och husvagnen lever kvar i minnet. Den första tiden efter semestrarna trevade vi alla i familjen omedvetet efter pedalen i golvet när vi skulle ta vatten hemma i radhusets kök. Med tiden försvann trevandet, men andra minnen lever kvar än idag.

Semestrarna med fritidsfordon verkar ha en tendens att smyga sig in i minnesbanken och stanna där länge, länge. Hoppas att du skapar många oförglömliga ögonblick med ditt fritidsfordon – nu och i framtiden.