Bild
Nästa artikel
”Tvåtimmarsregeln kan ha varit husbilsåkarnas bästa gåva”

”Tvåtimmarsregeln kan ha varit husbilsåkarnas bästa gåva”

Krönikor

När coronapandemin slog till började Margareta Jonilson utforska närmiljön.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Det fanns en rätt lång period då jag hade fler utomeuropeiska arbetsresor per år än jag någonsin kommer att erkänna för någon i den uppväxande generationen, spelar ingen roll om de hotar att rycka naglarna av mig.

Det var min egen lilla solofirma som betalade resor och hotell, så skulle jag få någon lönsamhet på reportageresorna gällde det att hålla nere kostnaderna. Det förde mig emellanåt till hotellrum och kvarter som jag inte precis skrev hem om, särskilt inte till mamma.

Men som ensam kvinna fick jag bra pli på taxiförarna, som gärna körde mig ända fram till hotellets entré och stod kvar tills jag hade kommit innanför dörren och blev omhändertagen av receptionspersonalen.

Dålig trivsel på hotellrummet består framförallt av tre saker: Konstig inträngande lukt, ett satans oväsen från angränsande rum och det värsta av allt; dålig belysning så att det inte går att läsa i sängen. (Om ni minns fanns det en tid då man läste på papper.)

Men hur många gånger jag än har utsatt mig själv för halvtaskig miljö ute på jobb, så har jag alltid kunnat luta mig mot min livsdevis, som lyder ungefär ”Jag trivs i allmänhet precis där jag befinner mig – bara jag vet att jag snart kommer därifrån.”

Att veta att man snart kommer att lätta igen gör det lätt att gilla läget. Och ganska självklart att bli husbilsåkare, kan jag tillägga.


Men så blev vi fast i Frankrike när coronan slog till och landet införde utegångsförbud 23 timmar per dygn 54 dagar i sträck. Där försvann ”bara jag vet att jag snart kommer därifrån” snabbt och skoningslöst. Även om vi hade valt att flytta på oss så hade vi blivit fast på det ena eller andra stället inom en tidsrymd som låg utanför vår makt att bestämma.

Så nu började jag längta. På ett sätt jag inte har behövt längta förut. Och jag bodde inte ens halvtaskigt utan tvärtom. 

Jag satt i en lägenhet i södra Frankrike, med bländande utsikt över en hamn med turkost Medelhavsvatten, och jag längtade efter Klarälvens virvlande svarta vårvatten så att det gjorde ont i mig. 

Jag längtade efter doften av barrskog så starkt att jag på allvar försökte räkna ut om det fanns någon luftrenare i den franska supermarchén som möjligen kunde heta ”tallbarr”. Det gjorde det inte.

Människor kunde jag hålla kontakt med genom telefonsamtal och andra ­kommunikationskanaler, men fysiskt satt jag ju där jag satt.

Så när vi till sist drog oss till Sverige för att sommarjobba här blev vi helt rusiga av allt det vi alltid har tagit för givet förut. Vänern. Sötvattensbad. Roddbåt. Bär. ­Doften efter ett sommarregn i skogen. Allt på nära håll, helt tillgängligt och tillåtet.

Perioden med en tillåten reseradie på max två timmar hemifrån blev kort, ­kanske faktiskt för kort. Att tvingas ­utforska vartenda skrymsle i vårt när­område kan ha varit den bästa gåva vi husbils­åkare kunde ha fått. Den kan vi fortsätta att ålägga oss själva – bara för njutnings skull.

Namn: Margareta Jonilson

Första husarresten: Alla gånger jag hade gjort något sattyg när jag var liten.

Senaste husarresten: 17  mars–11 maj 2020 i  ­Frankrike.

Taggar: Krönikor

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.