Riksdagen fattade ett beslut 2009 om målet att säkerställa en samhällsekonomisk effektiv och långsiktig hållbar transportförsörjning för medborgare och näringsliv i hela landet.
– Vi har byggt en rad olika järnvägar och vägar och det gäller att hitta sätt att dessa kan användas på ett bra sätt. Det innebär att skatten ska ligga på en nivå som motsvarar den samhällsekonomiska marginalkostnad som uppstår när anläggningarna används, säger Jan-Eric Nilsson som är professor på VTI.
VTI fick ett regeringsuppdrag 2012 om att uppdatera kunskaperna om trafikens samhällsekonomiska kostnader. Nu pågår en fortsättning på det arbetet där en VTI rapport ska vara klar i november.
– En konsekvens av att skatterna ska ligga på en nivå som motsvarar marginalkostnaderna är att det ska vara dyrare att använda fordon som förorsakar stora utsläpp, ökar risken för olyckor, med mera.
I dag ligger fordonsskatten på 45 öre per fordonskilometer för personbilar medan den egentliga kostnaden är 22 öre.
– Under en följd av år har olyckor, slitage och utsläpp av skadliga ämnen (annat än CO2) minskat. Samtidigt har skatterna höjts.
De som drabbas hårdast av kostnaderna är de hushåll som har högre inkomst och som har fler än en bil eftersom de får betala mer i skatter. För dessa medborgare spelar bränslekostnaderna mindre roll.
– Vi reagerar väldigt lite som konsumenter om priset för bränslekostnaden ökar.
– Min slutsats är att beskattning av vägtrafikens drivmedel i dag inte är ett samhällsekonomiskt problem. Det är också bättre att hantera eventuella problem i ett regionalpolitiskt perspektiv med riktade stöd i stället för att korrigera skatterna av sådana skäl, säger Jan-Eric Nilsson.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.