Kungsgatan i Stockholm vid övergången från vänster- till högertrafik, 3 september 1967, kl. 4:50 på morgonen.
Idag är det femtio år sedan vi fick högertrafik. Klockan fem på morgonen söndagen den 3 september 1967 närmare bestämt. Den här klassiska bilden får bli dess representant.
82,9 procent röstade för vänstertrafik i den folkomröstning som hölls år 1955 där ungefär varannan röstberättigad svensk deltog. Men vad gjorde väl det. I riksdagen var förhållandet närmast det omvända. Där blev det 294 ja och 50 nej när beslutet togs den 10 maj 1963. Kalaset kom att kosta 340 miljoner kronor i 1961 års penningvärde. Det var ett hisnande belopp på den tiden när en inte alldeles ovanlig lön låg på en tusenlapp per månad och en Volvo PV kostade runt 10 000, men så hade den ju precis uppdaterats och fått B-18 motorn som kunde fås med dubbla förgasare och 90 hästar. Samma motor som P1800 utrustats med. Men ville man ha sport-PV:n fick man förstås punga ut med 11 000.
Vår förlagskollega på tidningen Klassiker, Carl Legelius, uttryckte känslan så här:
Det var en manöver av militära dimensioner. 8 000 uniformerade trafikövervakare kommenderades ut i svinottan söndagen den 3 september 1967 med understöd av 100 000 specialutbildade medhjälpare i civil förklädnad. Cirka 19 000 övergångsställen hårdbevakades. Natten hade varit gastkramande tyst, mellan klockan ett och sex slumrade alla förbränningsmotorer unisont för första och enda gången i landets historia, inte ett fordon var i rörelse. 04.50 till 05.00 skedde själva övergången, långsamt, med spända bröstkorgar hos dem som vågat sig ut. Detta var kulmen på flera års propaganda som infiltrerat varenda por av samhällskroppen. Sverige hade gått över till höger.
Allt var förberett i detalj. De nya trafikmärkena satt på plats men hade "klisterlappar över sig så de såg ut som de gamla. på ett givet klockslag, klockan 4:50 började klisterlapparna rivas av. Nu skulle refugen passeras på höger sida. Långsamt. Hastighetsgränserna i tättbebyggt område sänktes till 40 km/h där det annars var 50 km/h, motorvägar fick 90 km/h på övriga vägar, inklusive motortrafiklederna fick 60 km/h.
Tolv år efter folkomröstningen och fyrtio år efter det första förslaget lades körde vi på höger sida som alla andra länder i Europa, även om vi nog bör påpeka att det inte är riktigt sant. Storbritannien var inte med på tåget och kör som bekant fortfarande till vänster men de har i varje fall ratten på höger sida, något som Sverige aldrig hade generellt sagt.
Men en del kanske minns att det är andra gången som Sverige har högertrafik. Dock ligger första gången bortom mannaminnet. Då skrevs årtal mellan 1718 och 1734 om man nu inte räknar in den udda lösning som gällde i modern tid. Medan vi körde bilar på vänster sida körde norrmännen på höger sida i Sverige. Åtminstone i nordvästra Jämtland vid byn Björkvattnet. Där gick vägen mellan de norska orterna Kvelia och Tunnsjø och det bar sig inte bättre än att den lättaste dragningen var genom Sverige, därav högertrafiken på den vägen och några omedelbart angränsande. Det var uppenbarligen lättare att låta svenskarna köra på höger sida än att försöka få norrmännen att köra på den vänstra. Eller hur man nu väljer att förklara det.
Nåväl, 50 år sedan. Det var en kanal på TV:n. Den småttiga och mer runda än fyrkantiga bilden visades flimrandes i svartvitt i en jättelik apparat som slukade ström. Det var så vi upplevde Hylands högerhörna som sändes under natten den 2-3 september, mot alla principer. Natt-TV var inte uppfunnet än i Sverige och något som fick var och varannan att vara ovanligt trött just idag, söndagen den 3 september 1967, för femtio år sedan. Privatbilismen hade bara ett drygt tiotal år på nacken om man menar att bilen var överkomlig för "vanligt folk". Husvagnar började synas, även om den första SMV:n kom redan 1948 medan "ägget" hade premiär samma år som folkomröstningen och vi njöt av den fyraveckorssemester som infördes 1963. Campingarna var mer fyllda med tält än husvagnar, och i synnerhet husbilar. Det skulle dröja några år till innan Sverige blev Europas husvagnstätaste land. Husbilarna har till dags dato inte nått lika högt utan fått nöja sig med en andraplats i Europa.
Kommunikationen på den tiden hade annorlunda förtecken. Det svart-gula H-märket, vem minns inte det som var med på den tiden? Märket skapades av formgivaren Jonny Lind, som var mer än missnöjd med resultatet. Vetenskapliga rön och lagkrav vägde tyngre än
estetiska hänsyn och kommittéhanteringen gjorde att formgivaren helst inte ville kalla H-et för sitt. Kanske någon drar sig till minnes det breda frimärket med dåtidens brevporto på 35 öre. Frimärkena i extra brett och uppmärksamhetsinriktat format var riktigt snygga, nästan suggestiva med en stiliserad fordonstom evighetsraka, ritad av konstnären Pierre Olofsson. Idag startar budgivningen på Tradera på 500 kronor men då innehåller häftet tio stycken av dem. Är vi elaka påstår vi att på den tiden kom posten fram för 35 öre. Mer tveksamma i dagens värld kanske H-trosorna var (jo, sådana fanns, även kalsonger) vilka kan sägas höra till de lite smalare kommunikationssätten. Annars var det spel, bilkuddar, nålar till kavajen och allt möjligt. Inte minst var det samtalsämnet vartän man träffades och började byta några ord med någon. För man behövde träffas. Telefonen satt fastskruvad i väggen hemma i hallen där man inte alltid var.
Nu är det andra tider och utan att ha några undersökningar till stöd vågar er webbredaktör sig på att påstå att viljan att återgå till vänstertrafik är närmast obefintlig. Men lite nostalgisk kostar han på sig att vara en sådan här historisk dag, fastän det blev mer blogg än artikel. Men jag kan inte glömma känslan när jag tittade ut genom fönstret på morgonen den 3:e september 1967. Nåt var fel. Bilarna kom inte farandes som vanligt. De hade bytt sida, sedan for jag ut på mopeden. Var bara tvungen att prova på det nya.
Vår förlagskollega på tidningen Klassiker, Carl Legelius, uttryckte känslan så här:
Det var en manöver av militära dimensioner. 8 000 uniformerade trafikövervakare kommenderades ut i svinottan söndagen den 3 september 1967 med understöd av 100 000 specialutbildade medhjälpare i civil förklädnad. Cirka 19 000 övergångsställen hårdbevakades. Natten hade varit gastkramande tyst, mellan klockan ett och sex slumrade alla förbränningsmotorer unisont för första och enda gången i landets historia, inte ett fordon var i rörelse. 04.50 till 05.00 skedde själva övergången, långsamt, med spända bröstkorgar hos dem som vågat sig ut. Detta var kulmen på flera års propaganda som infiltrerat varenda por av samhällskroppen. Sverige hade gått över till höger.
Allt var förberett i detalj. De nya trafikmärkena satt på plats men hade "klisterlappar över sig så de såg ut som de gamla. på ett givet klockslag, klockan 4:50 började klisterlapparna rivas av. Nu skulle refugen passeras på höger sida. Långsamt. Hastighetsgränserna i tättbebyggt område sänktes till 40 km/h där det annars var 50 km/h, motorvägar fick 90 km/h på övriga vägar, inklusive motortrafiklederna fick 60 km/h.
Tolv år efter folkomröstningen och fyrtio år efter det första förslaget lades körde vi på höger sida som alla andra länder i Europa, även om vi nog bör påpeka att det inte är riktigt sant. Storbritannien var inte med på tåget och kör som bekant fortfarande till vänster men de har i varje fall ratten på höger sida, något som Sverige aldrig hade generellt sagt.
Men en del kanske minns att det är andra gången som Sverige har högertrafik. Dock ligger första gången bortom mannaminnet. Då skrevs årtal mellan 1718 och 1734 om man nu inte räknar in den udda lösning som gällde i modern tid. Medan vi körde bilar på vänster sida körde norrmännen på höger sida i Sverige. Åtminstone i nordvästra Jämtland vid byn Björkvattnet. Där gick vägen mellan de norska orterna Kvelia och Tunnsjø och det bar sig inte bättre än att den lättaste dragningen var genom Sverige, därav högertrafiken på den vägen och några omedelbart angränsande. Det var uppenbarligen lättare att låta svenskarna köra på höger sida än att försöka få norrmännen att köra på den vänstra. Eller hur man nu väljer att förklara det.
Nåväl, 50 år sedan. Det var en kanal på TV:n. Den småttiga och mer runda än fyrkantiga bilden visades flimrandes i svartvitt i en jättelik apparat som slukade ström. Det var så vi upplevde Hylands högerhörna som sändes under natten den 2-3 september, mot alla principer. Natt-TV var inte uppfunnet än i Sverige och något som fick var och varannan att vara ovanligt trött just idag, söndagen den 3 september 1967, för femtio år sedan. Privatbilismen hade bara ett drygt tiotal år på nacken om man menar att bilen var överkomlig för "vanligt folk". Husvagnar började synas, även om den första SMV:n kom redan 1948 medan "ägget" hade premiär samma år som folkomröstningen och vi njöt av den fyraveckorssemester som infördes 1963. Campingarna var mer fyllda med tält än husvagnar, och i synnerhet husbilar. Det skulle dröja några år till innan Sverige blev Europas husvagnstätaste land. Husbilarna har till dags dato inte nått lika högt utan fått nöja sig med en andraplats i Europa.
Kommunikationen på den tiden hade annorlunda förtecken. Det svart-gula H-märket, vem minns inte det som var med på den tiden? Märket skapades av formgivaren Jonny Lind, som var mer än missnöjd med resultatet. Vetenskapliga rön och lagkrav vägde tyngre än
estetiska hänsyn och kommittéhanteringen gjorde att formgivaren helst inte ville kalla H-et för sitt. Kanske någon drar sig till minnes det breda frimärket med dåtidens brevporto på 35 öre. Frimärkena i extra brett och uppmärksamhetsinriktat format var riktigt snygga, nästan suggestiva med en stiliserad fordonstom evighetsraka, ritad av konstnären Pierre Olofsson. Idag startar budgivningen på Tradera på 500 kronor men då innehåller häftet tio stycken av dem. Är vi elaka påstår vi att på den tiden kom posten fram för 35 öre. Mer tveksamma i dagens värld kanske H-trosorna var (jo, sådana fanns, även kalsonger) vilka kan sägas höra till de lite smalare kommunikationssätten. Annars var det spel, bilkuddar, nålar till kavajen och allt möjligt. Inte minst var det samtalsämnet vartän man träffades och började byta några ord med någon. För man behövde träffas. Telefonen satt fastskruvad i väggen hemma i hallen där man inte alltid var.
Nu är det andra tider och utan att ha några undersökningar till stöd vågar er webbredaktör sig på att påstå att viljan att återgå till vänstertrafik är närmast obefintlig. Men lite nostalgisk kostar han på sig att vara en sådan här historisk dag, fastän det blev mer blogg än artikel. Men jag kan inte glömma känslan när jag tittade ut genom fönstret på morgonen den 3:e september 1967. Nåt var fel. Bilarna kom inte farandes som vanligt. De hade bytt sida, sedan for jag ut på mopeden. Var bara tvungen att prova på det nya.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.