Halvmiljonstaden i östra Tyskland minner mycket om våld och elände, men även om kultur och musik. Husbil & Husvagns reseexpert Anders Witt guidar oss runt bland sevärdheterna.
Du kommer kanske norrifrån med siktet inställt på den centralt belägna ställplatsen på Querstrasse 14. Men innan du når dit passerar du nära flygplatsen i förorten Breitenfeld. På din gps kan du se att där finns en Gustav Adolf-gata.
Vår så kallade hjältekonung, ”Lejonet från Norden”, Gustav II Adolf, vann ju här sin första stora seger över de kejserliga trupperna. Han hade kommit över Östersjön med sina svenska soldater för att rädda Tysklands protestanter.
Detta hände 1631, mitt under det fasansfulla trettioåriga kriget. Tio år senare vann den svenska armén ytterligare en betydelsefull seger just vid Breitenfeld, något som senare ledde till att Sverige kunde komma ut som en stormakt vid Westfaliska freden.
Men kung Gustav var då sedan länge död, vi minns hur han stupade vid en annan av Leipzigs förorter, Lützen. Den dimmiga dagen i november 1632 stod där ett stort slag som visserligen sågs som en seger för svenskarna. Men kungen råkade komma ifrån de sina och höggs ner.
Lützen passar bra att besöka när du lämnar Leipzig, förorten ligger längs Autobahn 9 söderut. Det är ordentligt skyltat till en välordnad minnesplats med museum.
Men dessförinnan måste du göra Leipzig under några dagar. En stad som nu på allvar försöker resa sig drygt 20 år efter DDR-regimens fall.
Som på många andra håll i östra Tyskland byggs här intensivt, inte minst i centrum. Det centrala torget Augustusplatz har omgestaltats med nya byggnader för stadens kända universitet. Men där hittar du fortfarande två intressanta representanter för den socialistiska realismens arkitektur. Där ligger operan från 50-talet och Gewandhaus, byggt 1981, konserthuset som håller stadens stolta musikaliska traditioner vid liv.
Det är i kvarteren kring Augustusplatz du också hittar gott om ställen att äta på. Där finns klubbar för olika nöjen och restauranger och inte minst fina möjligheter att shoppa i exklusiva affärsgallerier. Bra är också att ställplatsen, som jag nämner i artikelns inledning, ligger bara ett par kvarter från det centrala torget.
Som så många andra tyska storstäder mosades även Leipzigs centrala delar av de allierades bombmattor under andra världskriget. Den kommunistiska DDR-regimen brydde sig inte eller orkade inte återuppbygga städerna som man gjorde i väst.
Det byggdes visserligen stora bostadsområden i förstäderna. Områden som osökt påminner om de svenska miljonprogramområdena. Men i många fall fick grushögar och ruiner i innerstäderna ligga kvar i årtionden.
Nu efter mer än 20 år i det kapitalistiska systemet återuppbyggs mycket och många risiga bostadsområden renoveras och snyggas till. Med bidrag från det rika Västtyskland, alltså förbundsländerna som låg väster om järnridån, händer det en hel del. Leipzig är åter en viktig mäss-stad med ett helt nytt område för stora mässor. Västtyska biltillverkare har byggt fabriker och infrastrukturen i form av vägar och järnvägar håller bra standard.
Men det är fortfarande en jämförelsevis hög arbetslöshet i de östra förbundsländerna, vilket bland mycket annat elände leder till kriminalitet och främlingsfientlighet.
Annars var det inte minst just i Leipzig som motståndet mot den totalitära DDR-regimen började växa i slutet av 80-talet. De första konvulsionerna började märkas kring Nicholaikyrkan i centrum, det var händelserna där som vi utanför DDR kunde läsa om i våra tidningar.
Varje måndag hölls fredsböner i kyrkan. Det var en stillsam men ändå tydlig protest mot kommunistregimen och sovjetväldet. Allt fler människor kom på måndagarna. Till slut rymdes man inte i den jämförelsevis lilla kyrkan utan folkmassorna strömmade till torget intill och i omgivande kvarter.
På hösten 1989 växte folkmassan, ropen skallade allt högre och upproret smittade av sig till andra DDR-städer. Till slut samlades en halv miljon människor kring Nicholaikyrkan och ute på närliggande Augustusplatz. Man ropade ”Keine Gewalt” (= inget våld)och ”Wir sind das Volk” (= det är vi som är folket).
Regimen drog ihop stora polis- och militärstyrkor i kvarteren intill, men ledningen var villrådig och vågade inte ta en konfrontation.
Den 9 november lyftes några gränsbommar vid muren i Berlin och sedan gick vågen av frihetstörstande människor inte att hejda. Murens revs, järnridån lyftes och folket tog sig in i den fruktade säkerhetspolisen Stasis arkiv. Resten är historia, Sovjetimperiet föll, det kalla kriget tinade upp och nu känns det nästan overkligt att centrala Europa för drygt 20 år sedan var en sluten värld.
Dessa historiens vingslag känns fortfarande i kvarteren kring Nicholaikyrkan i dag. Ännu tydligare och tyngre känner du historien om du tar buss eller spårvagn en bit utanför centrala staden. Där ligger det gigantiska Völkerschlachtdenkmal till minne av det sällsynt blodiga slaget vid Leipzig 1813. Där fick den franske kejsaren Napoleons arméer till slut ordentligt med stryk – det var början på slutet av hans europeiska storkrig.
Sammanlagt var det en halv miljon soldater som kämpade här i flera dagar. Napoleons fransmän stod emot en överlägsen styrka allierade från Storbritannien, Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige.
Den svenske kronprinsen Karl Johan, tidigare Napoleons betrodde general Bernadotte, ledde en av de allierade arméerna, även om Sverige blott ställde upp med 18000 man.
Efter fyra dygns förvirrade och extremt blodiga strider låg mer än 120000 döda soldater på slagfältet, mer än hälften av dem fransmän. Napoleon drog hemåt Paris med svansen mellan benen. På drygt ett år hade han förlorat två arméer med nästan en miljon soldater.
Imperiet rasade omkring honom och europeisk nationalism började blomma på de blodiga slagfälten runt om på kontinenten.
1913 högtidlighölls hundraårsminnet av slaget med det enorma monument vi ser i dag. Alltihop är storslaget, skalan är gigantisk och den monumentala tyngden passade bra för tiden då kejsar Wilhelm II, han med de uppåtvridna mustascherna, regerade i Berlin. Bygget är en enorm trave granitblock men hela konstruktionen består framför allt av drygt hundratusen kubikmeter armerad betong. Stenhögen är 91 meter hög och det är 500 trappsteg till toppen där du svettig och andfådd får en fin utsikt över Leipzig med omnejd.
Invändigt i monumentet finns ett antal storvulna salar och kryptor med dystra stora statyer som ”Totenwächter” som håller vakt vid den symboliska graven för 120000 stupade soldater. Kryptan har en fin akustik och används ibland för konserter.
Men stämningen är förvisso ganska spöklik, man tänker på storgermanska drömmar, nationalism, Wagners operor och annat unket under den tunga graniten.
Nu renoveras hela minnesmärket inför 200-årsjubileet av slaget år 2013.
Om du tillbringar en eftermiddag här ute vid minnesmärket över Nationernas Kamp kommer den lilla gjutjärnsbaldakinen som minner om Gustav II Adolfs död vid Lützen att kännas riktigt anspråkslös. Lützen ligger bara ett par mil söderut. &
Tusentals ton granit och armerad betong renoveras nu för att Völkerslachtdenkmal ska bli som nytt till 200-årsjubileet 2013.
Du kan njuta av en båtfärd i landskapsparken Wörlitz några mil norr om Leipzig.
Här kan man snacka om graffiti!
Vackra gamla inomhuspassager med snygga butiker och dyra restauranger.
Inne i minnesmonumentet vaktar Totenwächter den symboliska graven över 120000 döda soldater.
Statyn av Wolfgang Mattheuer ”Jahrhundertschritt” sammanfattar Tysklands dyst-ra nittonhundratalshistoria.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.