Bild
Nästa artikel
Resereportage

Frankrike: Galet mosaikhus och gratis ställplats i Chartres

Publicerad 2022-05-04 15:13 (uppdaterad Igår 23:21)

Mats Fogeman och Anki Sydegård besöker Maison Picassiette i Chartres och fricampar på en parkering i utkanten av staden.

En magnifik katedral, ett otroligt mosaikhus och fantastiska macarons. Lägg till gratis ställplats så förstår ni varför Chartres är värt ett besök.

Ställplatsen är gratis, katedralen imponerande, men det är när vi stiger in i en besatt mans livsverk i ett lugnt villaområde i Chartres som besöket i den franska staden lyfts till oanade höjder.

Dagen innan svänger vi av från A11 och kör genom kvarter där gatorna kantas av konstfullt formade träd och över floden Eure. Vi är på väg mot Paris, men vill inte ta hela sträckan i ett. Det är så lätt att en resa med husbil förvandlas till en flåsig orienteringsrunda med stämpelkort som ska fyllas med en rad sevärdheter. Vi vill uppleva mycket, men också njuta av vår vecka i Frankrike.

Jag har hittat en gratisparkering strax utanför stadens centrum där man får fricampa. Inget högklassigt, men gott om plats och lugnt om natten trots läget intill en väg. Åtminstone enligt kommentarerna i Camper Contact.

Första intrycket är lovande. Parkeringen ligger inte långt från floden, en avlång grusplan med platser mellan träden ¬– och det finns många att välja mellan. Endast fyra husbilar är parkerade på den bortre delen så vi rullar dit och väljer omsorgsfullt en plats där träden inte är för låga. Vår Dreamer D55 UP är visserligen bara 2,59 hög, men vi måste tänka på utrymmet för att kunna fälla upp popup-taket.
 

I utkanten av Chartres ligger en parkering, där man kan fricampa. Det är gott om utrymme, bara man tänker på höjden eftersom alla platser kantas av träd.

Det är sen eftermiddag och regnstänk i luften när vi beger oss ut för att upptäcka Chartres.

Chartres ligger ungefär nio mil sydväst om Paris, en medeltida stad som främst är känd för sin mäktiga katedral, Notre Dame de Chartres. Den påbörjades 1145 och stod klar 1220. Sedan dess är den i stort sett oförändrad vilket är ovanligt eftersom klåfingriga makthavare brukar vilja lägga till en krypta eller fem för att odödliggöra sig själva. Den är dessutom världsarv och därmed garanterat sevärd.

Vägen upp mot centrala staden gå uppför och det tar en stund att gå, ungefär en halvtimme genom bostadsområden där husen skiftar i beige och fönsterluckorna går i blå och gröna nyanser. En varm högsommardag kanske det hade känts jobbigt, men nu är det april och eftersom den här delen av Frankrike ligger ungefär en månad före Sverige är temperaturen behagligt försommarljummen. 

I trädgårdarna vi passerar blommar syréner och blåregn. Stadens rabatter svämmar över av tulpaner och inte ett träd har fått vara i fred. De är formade till kuber, tillplattade och ansade. Fransmännen vill uppenbarligen ha sina träd tuktade. 
 

Petit Bateau har bästa T-shirtsen för vuxna och barn. På restaurangen en bit därifrån kan man kolla priserna, som alltid i Frankrike kostar ett glas vin ungefär lika mycket som ett glas Coca Cola.

Promenaden tar oss till ett centrum med många igenombommade affärer. Om det är en corona-effekt eller bara påsklov, må vara osagt. Fortfarande finns en del av den medeltida bebyggelsen kvar, korsvirkeshus med spröjsade fönster som lutar sig trött mot varandra. Men katedralen ser vi inte, trots att den borde resa sig högt över resten.

Vi letar inte bara efter katedralen utan också efter en av mina franska favoritbutiker. Och när vi närmar oss den dyker den stora kyrkan plötsligt upp och ropar tittut mellan de låga husen i centrum. Men eftersom jag har siktet inställt på T-shirts går vi först och köper en sådan, mjuk, mysig och blårandigt fransk på Petit Bateau, en barnaffär som har världens bästa trikå, även för vuxna. 

Med den ordentligt nedpackad går vi vidare, uppför en trång gata och genom en låg passage och där är den, katedralen! Det kniper till i magen. Den är enorm och imponerande i sin dysterhet. En Mårra utplacerad på höjden av en fransk stad, som har ungefär lika många invånare som Strängnäs kommun. Men den sörmländska idyllens domkyrka ter sig som ett litet uthus jämfört med det här bjässen.

Två asymmetriska torn och 176 målade fönster, som är den största samlingen av medeltida glasmålningar i original i världen, tittar ned på oss. Och här är det läge att sända en tacksamhetens tanke till de människor som plockade undan de målade fönstren när andra världskriget stod för dörren – och till överste Welborn B Griffith som hindrade sina landsmän från att skjuta sönder tornen i slutet av kriget.

Historien berättar att den amerikanska armén misstänkte att tyska krypskyttar dolde sig däruppe. Men överste Griffith vägrade tro på sina överordnades killgissningar. Alltså klättrade han upp i båda tornen, som visade sig vara tomma, signalerade att kusten var klar och stoppade beskjutningen.
 

Jättelik ruvar katedralen över Chartres. Glasfönstren är original från medeltiden och räddades från förstörelse när andra världskriget precis brutit ut.

När vi är på väg in blir vi hejdade av en man.

– Det är snart gudstjänst och då stängs katedralen, säger han surt till oss.

Eller åtminstone tror jag att det är vad han säger, min franska inte är helt pålitlig. Så det är med en känsla av att göra något som är lite fel som vi öppnar porten. Det är kallt, ogästvänligt och oerhört vackert – och verkar inte pågå någon mässa.

Jag smyger ändå på tå medan vi tittar på de berömda fönstren och på statyer som berättar något viktigt och religiöst. Sannolikt om Jesu liv. Sedan tänder vi varsitt ljus och tänker på älskade människor som inte längre finns här med oss.

På vägen tillbaka går vi in på Patisserie de Chartres och köper bakverk. Jag har läst någonstans att stan är känd för sina macarons. De ska vara lite mjukare än macarons brukar vara. Vi väljer jordgubb, kola och choklad och blir inte besvikna.

Den natten sover vi oroligt. Inte bara för att vi ätit för många macarons och druckit rödvin, utan för att något pågår vid järnvägsspåret en bit bort. Förmodligen underhållsarbete som involverar vinande ljud – och något som märkligt nog låter som motorsågar. Men bortsett från det är det en bra plats att sova på. Man får anta att det vanligtvis är tystare.

På väg till mosaikhuset kör vi förbi en camper/husvagn som inte fått så mycket tender loving care på sistone  och vi undrar – använder någon den?

Nästa dag är solig och alla andra husbilar har gett sig av, utom vi och våra närmaste grannar som tidigt går ut på en rask promenad.

Vi bestämmer oss för att åka förbi ett mosaikhus vi hört talas om. Jag ser framför mig ett modernt hus som täckts med mosaikplattor, som kan vara fint att ha med på bild. GPS:en leder oss genom anonyma bostadskvarter bara några hundra meter från ställplatsen. Vi kör förbi en förfallen liten camper, jag vinkar till en tandlös farbror och plötsligt är gatan slut. 
Vi tittar på varandra. Var är mosaikhuset?

Mats baxar runt Dreamern på den trånga gatan och vi krypkör tillbaka samma väg vi kom. Och då ser jag det, en trång liten passage med diskreta skyltar. Vi parkerar och går in till ett hus som inte ser ut som något annat.

Raymond Isidore dekorerade under drygt 20 år sitt hus med mosaik, precis överallt.  I trädgården står hans självporträtt. Maison Picassiette står i ett villaområde i Chartres.

Hit flyttade diversearbetaren Raymond Isidore, med sin 12 år äldre fru Adrienne på 1920-talet. De byggde ett vanligt hus och levde ett vanligt liv ända till han tog en promenad 1938 och kom tillbaka med några vackra glasbitar och krukbitar han hittat. 

Efter ett tag började han dekorera husets väggar med skärvorna. Det blev lyckat, tyckte han. Projektet växte. Även taket fick mosaikmönster. Och möblerna. Och utsidan av huset. Och murarna runt huset. Tillslut gick hela hans lediga tid åt till att leta efter lämpliga skärvor, fundera ut nya mönster och förverkliga visionerna. Folk började tycka att han var konstig, en knasboll som letade skräp.

Under en tid på 1940-talet var han intagen på mentalsjukhus. Men så fort han kom ut fortsatte han med sitt livsprojekt. Framåt 1950-talet började hans verk bli erkänt, en berömd fotograf tog hans porträtt, Picasso kom förbi. Men i slutändan tog inspirationen slut, staden försökte expropriera egendomen för att bygga hus för mindre bemedlade och hans mentala hälsa vacklade igen. Han dog 1965, 64 år gammal.

Allt täcks av Rayomd Isidores mosaikmönster, möbler, golv, tak – fönsterkarmar.

I dag äger staden Chartres Maison Picassiette. Det är klassat som historiskt monument och ett byggnadsverk från 1900-talet som måste bevaras.

Det är med andra ord inget modernt hus med mosaik vi går in till, utan till ett väldigt speciellt konstverk. Och det är helt ljuvligt.

Efter att ha gått igenom alla rum, det ena mer fantasifullt och färgsprakande än det andra, väljer jag att tolka orden som Raymond Isidore själv formade i sitt sista mästerverk, det blå rummet, i en hoppfull anda, snarare än med begravningskänsla:

Ici repose l’esprit: Här får sinnet vila.

Här vilar anden, står det på obelisken i rummet som var det sista Raymond Isidore färdigställde.

Ställplats Chartres

Adress: Rue de Launay, 28 000 Chartres
Antal platser: cirka 30 
Kostnad: Gratis
Service: Soptunnor
Tänk på: Att träden begränsar höjden på fordonen. Max tre meter.
Övrigt: Ligger precis intill Camping de Chartres (som har samma adress och koordinater) där en plats med el kostar ca €21,50/natt med el.
GPS: N48°25'58" E1°29'49"E
 

Chartres

Chartres är en stad och kommun i departementet Eure-et-Loir i regionen Centre-Val de Loire i Frankrike, cirka 9 mil sydväst om Paris. Här bor 38 534 invånare (2019)
Den är känd för sin katedral, Notre Dame de Chartres som finns med på Unescos världsarvslista, och är även biskopssäte. Brukar kallas ”parfymens huvudstad”.

Maison Picassiette

Adress: 22 Rue du Repos, 28000 Chartres, Frankrike
Entré: €6,50 (2022)
GPS: N48°26'31"E1°30'22"

Ämnen i artikeln

Missa inget från Husbil & Husvagn

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.