Restips: Konstnärsbyn Bussana Vecchia i Italien

Med värmen kommer också besökarna till Bussana Vecchia. Nyfikna människor som letar sig uppför bergssluttningen, en del till fots och andra med bil för att på egen hand uppleva hippiekulturens kärna där frihet, kollektivet och möjligheterna inte tycks ha några gränser.

Trots åtskilliga avhysningskampanjer, vitesförelägganden och polisingripanden är kollektivet här för att stanna. Det har nog till och med den lokala polisledningen insett och sedan flera år tillbaka råder det myndighetsamnesti i Bussana Vecchia. Fortfarande är kollektivet olagligt, åtminstone juridiskt, men eftersom få forna ägare vill återvända till byn (som saknar både kommunalt vatten, elektricitet och avlopp) verkar konstnärerna vara här för att stanna.

Efter att ha stått övergiven i drygt 72 år flyttade den italienske konstnären Clizia (Mario Giani) från Turin upp i Bussana Vecchia redan 1959. Han drömde om ett konstnärskollektiv, där likasinnade från hela världen kunde hitta en fristad utanför den stressiga vardagen och istället fokusera på konst, sköna samtal och djup och bestående vänskap. Ganska snart fick Clizia sällskap och tillsammans började poeter, keramiker, målare och skulptörer renovera några av byns bästa hus, de som fortfarande hade tak, fönster och dörrar.

”Det är först när jag inser att jag slutat andas som jag förstår att jag blivit förälskad. Bland uråldriga ruiner som återigen blivit bostäder. Varje hörn är som en ny upptäckt, varje gata en helt ny mötesplats. En plats att älska. Jag älskar Bussana Vecchia”.

Så skriver den italienska poeten Giulia Bazzochi i en hyllning till Bussana Vecchia tidigare i år.

Numera är kyrkan, en gång byns viktigaste byggnad övervuxen och förfallen. Mirakulöst nog påverkades inte klocktornet av det enorma skalvet som väckte invånarna den där ödesdigra morgonen år 1887. Tjugoen minuter över sex på morgonkvisten, onsdagen den 23 februari 1887 skakade husen i Bussana som aldrig förr. Stenhusen föll som korthus, kyrkans tak rasade in och den övre delen av byn suddades bort från jordens yta på bara några sekunder.

Förödelsen var enorm och dom som inte begravts eller skadats i jordbävningen övergav byn och flyttade ner på slätten längre ut mot havet. Där byggde man Bussana Nuova (nya Bussana) efter råd från några av dåtidens mest erfarna konstruktörer. Att flytta upp till gamla Bussana (Vecchia) ansågs helt enkelt för farligt.

Från kyrkan slingrar sig gatorna fram mellan husen i den gamla byn i en ständig uppförsbacke. En del hus har stått övergivna i mer än hundra år medan andra fungerar som bostäder, gallerier eller besöksvärda ateljéer. Mitt i byn driver Mario Gallo den populära jazzklubben Bussana Jazz Club inhyst i ett vackert stenhus med fantastiska stenvalv som påminner om en vinkällare.

– Det här är mitt sätt att tolka Bussanas skönhet. Vi bjuder på bra musik och ett skönt häng. Vad kan man mer begära av ett ställe som det här, säger Mario Gallo som växlar medan att arrangera jazz- och blueskvällar mitt i konstnärskollektivets hjärta.

Trots att Bussana Vecchia ligger högt över dalgången är utsikten mot havsbrynet inget att skryta med. Från foten av byn ända ut till strandkanten är marken täckt av växthus, odlingstunnlar och vägar. Lyckligtvis är byn mycket vackrare åt andra hållet, med enorma buskage av bougainvillea, rosor och all världens petunior i djungelliknande skepnader.

Vi följer en skylt åt höger – La Barca – en märklig restaurang i vardagsrummet hemma hos ett av Bussana Vecchias fristående kollektiv. Totalt bor det runt sextio personer i byn, men bara hälften är konstnärer. Resten är kringströvande dagdrömmare, idealister och anarkister som hittar meningen med livet i kollektivismens frihet. Här är det ingen som tittar snett om du börjar dagen med ett glas vin snarare än en grönskande smoothies eller väljer att sova fram till lunch istället för att dra iväg till ett slitsamt jobb. På La Barca kan man äta pizza och dricka billigt vin ur 5-liters karaffer från franska livsmedelskedjan Carrefour.

På La Barca bor det sex frihetstörstande idealister på knappt hundra kvadrat. När de första medlemmarna tog över huset för fem, sex år sedan var den gamla bakugnen det enda som återstod av 1800-talshuset.

Sakta har charmen återställts även om det fortfarande återstår en hel del att göra. Inte minst för att bringa ordning i det kolossala kaoset som mest påminner om ett bombnedslag. Här har knappast söderhipsterns (Södermalm i Stockholm) syn på minimalism slagit igenom och istället ligger det saker staplade från golv till tak. Urdruckna vinflaskor, en holländsk flagga och tusen olika sorters vintageprylar från gud vet var.

Bakugnen brinner stillsamt när kocken Jackie ber oss att sätta oss till bords. Han vill servera husets pizza och vi tackar stillsamt ja. Sällan har jag ätit en så god pizza som Jackies vegetariska vedugnsbakade pizza gjord helt utan mellanhänder bara tio meter bakom bordet.

Det är ingen stjärnkrog direkt, men smakerna och sällskapet (två glada holländare) livar upp stämningen avsevärt.

Vi fortsätter upp mot toppen av byn och förfäras av lukterna från vissa bakgårdar (det finns trots allt inget fungerande avlopp) och gläds åt innehållet i några av byns bästa gallerier.

Det är knappast utställningsnivå på konstverken, men då och då kommer det kringresande konstnärer på besök och ibland får byborna rena rama snilleblixten. Det går naturligtvis att göra fynd, men man bör inte räkna med att springa på några mästerverk.

Från kyrkan tar det knappt en timme att strosa runt hela byn. Bussana Vecchia är onekligen värt ett besök även om du varken uppskattar marknadskonst eller planerar att köpa en tavla. Strosa runt längs bakgatorna och njut av europeiska frihetskänslor. Det är onekligen bättre att njuta i Italien än i smällkalla Norden, knappt 200 mil norrut.