Bild
Nästa artikel
”Jag är en tolftedel dansk – men det märks inte”

”Jag är en tolftedel dansk – men det märks inte”

Krönikor

Känslan av självsäkerhet inom danska språket fick sig en törn redan när Niclas Sjöqvist skulle checka in på campingen.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Krönikan publicerades först i Husbil & Husvagn 7/2018.


Att högmod är en av de sju dödssynderna, fick jag en påminnelse om under fjolårets husbilsresa till Danmark. Inför resan hade min flickvän Ida vid något tillfälle undrat hur det skulle gå med språket. Hon hade nämligen bara varit i Danmark någon gång tidigare och funderade över det där med att de pratar som om de har gröt i halsen. Jag var den förste att lugna henne.

– Det kommer att gå bra. Jag har varit mycket i Danmark och det är inte så svårt att förstå vad de säger, försäkrade jag lugnt.

Och det var delvis sant. Under 80- och 90-talens somrar drog hela familjen ner med husvagn mot antingen Jylland eller Själland i fyra, ibland fem, veckor. Det gick snabbt att lära sig de viktigaste orden. Værsgo, tak, undskyld, ristet, pølse, is, jordbær och mælk kunde jag redan som sjuåring. Jag visste även att Kalle Anka hette Anders And i Danmark, och kunde hänga med skapligt i handlingen när jag skummade igenom de tecknade serie­rutorna.

Så här i efterhand har jag tänkt på att jag faktiskt spenderade en tolftedel av varje år i Danmark under uppväxten. Det blev särskilt tydligt för mig när jag för första gången i vuxen ålder återvände till det röd-vita landet. Konversationerna runt omkring mig ljöd som ljuv musik i mina öron. Det var som att komma hem på något vis, och känslor av både glädje och trygghet sköljde över mig. Likadant var det då Ida och jag kom till Danmark ifjol.

– Egentligen är jag ju en tolftedel dansk, skojade jag, och berättade stolt om den årliga Danmarksmånaden i min barndom.

”Medan jag funderade på vad föreståndaren sa, hade Ida redan hunnit svara”

Mina känslor av självsäkerhet inom danska språket fick sig dock en törn redan när vi skulle checka in på campingen. Föreståndaren ställde snabba frågor och tittade på mig med pigga ögon. Medan jag funderade på vad han egentligen sa, hade Ida redan hunnit svara.

– Ja, det har vi, svarade hon artigt, och fortsatte konversera med dansken medan mitt huvud gick fram och tillbaka mellan de två som om jag kollade på en tennismatch.

Samma sak hände sedan i en livsmedelsbutik då en öppenhjärtig dam började prata med oss. Medan jag fastnade i ett stelt leende, där jag uppgivet stirrade på hur damens läppar rörde sig, började Ida konversera ledigt med henne. Och hemma på campingen fortsatte eländet. När vi satt ute och grillade gick det förbi två barn i sjuårsåldern. Den ena frågade något som lät som:

– Aaa iii böööö?

Samma intensiva tankar som tidigare flög fram och tillbaka i mitt huvud. Jag gjorde krampaktiga försök att gå dem till mötes.

– Vill ni låna en boll? Vill ni ha bröd? frågade jag stressat.

– De frågar om vi har barn, sa Ida, som sedan förklarade för barnen att vi inte kunde erbjuda dem några lekkamrater.

Fortsättningsvis under resan blev det Ida som fick ta steget fram när det gällde att konversera. Jag fick istället imponera inom andra områden. För när det gäller att hitta mysiga fiskehamnar, göra en smart kudde av sand på stranden, eller välja de godaste chokladwienerbröden kan ingen slå mig på fingrarna. Jag är ju trots allt en tolftedel dansk, även om det inte märks i alla lägen.

Läs också: ”Det har inte hänt ett skit i kassettoans utveckling”

Niclas Sjöqvist

Ålder: 38

Bor: Norrköping

Danmarksfavorit: Äkta danska wienerbröd med "­chokoläääde".

Bästa Danmarksminne: Färjan över havet när barndomens sommaräventyr just skulle börja och jag fick lov att köpa godis i taxfreen.

Taggar: Krönikor

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.