Pia byggde plåtis: "Jag ville ge livet en sista chans"

För 30 år sedan mellanlandade Pia Ersfeld från Tyskland i Stockholm på väg till en kompis i Dalarna. Där hittade hon sitt livs stora kärlek.



– Jag blev blixtförälskad i Stockholm, säger hon. Jag har aldrig älskat en man som jag älskar den här staden. Det är så otroligt vackert här.



Genom åren har Sverige blivit hennes andra hem och hon pratar svenska utan problem, med en charmig ”Silvia-brytning” som hon själv avskyr. Och nu sitter hon här, en solig augustidag, på en uteservering intill det gamla fängelset på Långholmen och äter lunch efter en hel sommar i sitt favoritland. Natten har hon tillbringat på ställplatsen i närheten och hennes hembyggda plåtis står på parkeringen precis intill.

Det senare är noga uttänkt.



– Jag orkar sällan gå mer än 300 meter utan paus, säger hon.



Pia lider av flera sjukdomar som begränsat större delen av hennes vuxna liv, men det syns inte på utsidan. Hon är lång och snygg i rosa top och kort kjol och ser yngre ut än sina 52 år. Det trots att hon levt de senaste åren som i ett fängelse. Först med vanlife har hon funnit en väg ut.



Allt började på 1990-talet när hon bodde i Stralsund och forskade i historia. Hon älskade sin forskning, men glädjen förtogs av att hon led av svår migrän. Varje dag tvingades hon ta långa pauser och rida ut migränanfallen. Ändå fick hon till en början ingen hjälp när hon sökte vård. Läkarna sa att huvudvärken var hormonellt betingad, eller möjligen hade något att göra med att Pia var så lång och smal. Själv var hon mest frustrerad över att migränanfallen tog så mycket tid från forskningen.



Till slut var det en kvinnlig läkare som skickade henne på magnetröntgen.



– Hon räddade mitt liv, säger Pia.



– Efteråt fick jag träffa en röntgenläkare. Han visade mig bilden av min hjärna, pekade på flera stora områden och sa: ”Allt det där är din hjärntumör. Tar vi inte bort den inom fyra veckor dör du”.



Hans bryskhet gjorde Pia ställd.



– Jag skämtade, sa: ”så bra att vi pratade om det”, säger hon. Sedan gick jag hem och tänkte igenom allt.



Var du inte rädd för att dö?


– Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att hamna på sjukhus och förlora all självständighet eller att min ME blir sämre igen i flera år. Hellre dör jag, säger hon.



Operationen gick bra, men efteråt fick hon domningar och såg dubbelt och en universitetskarriär med korttidskontrakt kändes för riskabel. Hon började i stället arbeta på Lufthansa, med baktanken att jobbet skulle kunna leda henne till Sverige där hon så gärna ville bo.



Men det gick inte som hon tänkt. Hon blev aldrig helt frisk efter operationen. Dessutom tillkom andra sjukdomar som försvårade hennes liv och gjorde det omöjligt att uppfylla drömmen. Ja, att uppfylla något överhuvudtaget.



– Jag kämpade och kämpade i 25 år, men varje gång jag lyckades ta mig upp kom det något nytt och petade ner mig igen, säger hon.



Hon lider av en rad sjukdomar, med korta små namn och stora symtom. Den neurologiska sjukdomen ME är kanske mest känd. Det är en sjukdom som påverkar nervsystem, immunförsvar och energiproduktion. Den gör att du blir extremt trött i kroppen och hjärnan av nästan ingenting. Även av ljud och ljus. Och efter varje ansträngning krävs oerhört lång återhämtning.



– ME känns som om att ha influensa varje dag: man får ont, hjärntrötthet och många andra symtom av allt man gör och av alla intryck, säger hon. Postcovid är som ME light.



Hon har dessutom MCAS, som ger allergiska symtom som påverkar hela kroppen, MCS, vilket innebär en intensiv överkänslighet mot kemikalier som gör att man inte tål 100-tals lukter av sådant som möbler och färg. Plus elöverkänslighet som ger ett 20-tal symtom, de flesta i nervsystemet. 



– Om jag fick välja skulle jag hellre sitta i rullstol än att få livshotande reaktioner på nästan allt i vår moderna värld, säger hon. Det gör att man utesluts helt från sociala sammanhang. 



Under många år hon var fast i sin lägenhet, bunden till sängen i mörker och tysthet. Hon var tacksam om hon orkade ta sig på toaletten och eller äta något. Flera gånger kände hon att livet inte var värt att leva längre. Men hon gav inte upp.



– Jag funderade på hur jag skulle kunna komma ut ur det här fängelset. Jag ville ge livet en sista chans, säger hon.



Hon började googla och hittade lösningen: Vanlife. 



Frihet på hjul, i ett fordon byggt av material hon själv kunde välja. Som skulle ta henne ut i den parfym- och strålningsfria naturen.



– Jag googlade efter skåpbilar. Det kan du göra även om du bara kan koncentrera dig i tio minuters per dag, säger hon.



Till slut hittade hon en Iveco Daily och sedan kunde arbetet börja. Allt var krångligare än det är för en frisk person, redan före själva byggfasen. Alla material testades först hemma i lägenheten: Luktade det eller inte? Trä gick nästan helt bort. Metall, glas, tyg och plasterna polyethylen och polypropyen fick godkänt. 



Sedan harvade hon på, efter varje timme hon jobbade med sitt projekt fick hon ligga till sängs i flera dagar och ta igen sig. Som väl är hade hon en pensionerad hantverkare som hjälpte henne. ”Jag var hans välgörenhetsprojekt”, som hon säger. Han sågade till material och hjälpte henne lösa problem.

Sakta växte hennes plåtis fram, full med smarta lösningar och kemikaliefria material.

 En Ikeahylla i metall blev köksbänk, förpackningsplast skars i små bitar så den kunde användas för att minska klirrande och sängens kuddar fylldes med kläder – för att spara utrymme. Efter två år, 2021, var den tillräckligt färdig och hon kunde resa. Till Sverige förstås. Hon fricampade för det mesta och mådde bättre än någonsin.



– Om jag är ensam i skogen sover jag som en sten, säger hon. När jag är långt bort från alla triggers mår jag överhuvudtaget jättebra. 



Så fort hon kom hem började hon förbättra sin plåtis.



– Jag hade upptäckt att jag saknade ett takfönster, det var för mörkt, säger hon. Så jag satte in ett själv. Det tog fem dagar i rad. Efter det låg jag till sängs i 4,5 månader…



Men nu älskar hon sitt takfönster och är oerhört stolt över att hon fixade även det själv, precis som hon gjort det mesta i bilen. Hennes motto är: Det finns ingenting vi tjejer inte kan bygga eller göra själva – män håller trots allt inte i verktyg eller i ratten med sin penisar. 





Den här sommaren i Sverige lider mot sitt slut. Pia ska ta en sväng förbi Burning Van-mötet för vanlifers i Kinnekulle, sedan åker hon tillbaka till Hamburg. Hon skulle flytta över Östersjön direkt om det inte vore för två saker: Det är svårt att få bostad i Stockholm och hon tycker den tyska vården är bättre.



– I Tyskland är jag bara parkerad och väntar på att få komma till Sverige, säger hon.



Varför tycker du så mycket om just Sverige?



– Jag känner mig mindre handikappad här. I Tyskland känner jag mig helt utesluten från samhället. Nästan ingen visar hänsyn. Det är så skönt att vara i Sverige där alla är omtänksamma, håller avstånd och inte tränger sig, säger hon.



Svaret kommer snabbt och spontant. Efteråt vill hon lägga till lite:
 
– Det finns också många andra skäl till att älska det här underbara landet.



I väntan på att drömmen om flytt ska bli sann har hon sin plåtis. Mest av allt älskar hon den för att den ger henne möjlighet att träffa vänner igen. Hennes överkänslighet mot dofter gör att hon inte kan gå in i andras hem och det behöver hon inte när hon kommer med plåtisen



– Bilen har hjälpt mig på flera sätt: Den gör så att jag slipper parfym och strålning och ger mig chans att läka, säger hon.
 
– Och själva projektet har gett mig hopp. Det är ett bevis för att alla kan göra allt om de är beredda att jobba hårt för att uppfylla sin dröm!