Bilden kommer från Stigs Lada. Han har mängder med bättre gods skriver han. Där är det öppet mellan 11-17 vid tjänlig väderlek, annars får man ringa. Åker man ska man passera infart Biltema Karlskrona Norrut. Åk vidare under E22 och ta därefter första höger och passera bågskytteklubben. Jo just det, du kunde ju ringa på 0721-503570.
Det finns alltid något att klaga på och tur är väl det. Då kan man ju göra småttiga saker och ändå få ut något av det.
Det gäller inte minst alla vi som fascineras av camping. Friheten. Inte alltid måste gå på dyra evenemang. Jag tror de flesta av oss kan njuta av en utsikt. Faktum är att naturupplevelser är gratis. Åtminstone om man bortser från glädjedödare som vill ta ens fritidsintresse ifrån en. För på något sätt känns det så när bränslet blir dyrare för att inte nämna skatten på husbilar. Men visst är det ändå värt det? Vad går upp mot en soluppgång över en liten sjö? Det behöver inte vara långt bort. Nuförtiden körs inte heller husbilarna så långt. Senast jag såg någon uppgift om det låg snittet klart under 300 mil. Per år. Med en årsskatt på 30 000 blir det en hundring per mil om man vill köra så milövänligt som möjligt. En väl använd hundring skulle jag vilja påstå. Extra mil kostar inget extra. Jo, förutom bränslet då men för en hundring kommer man en bra bit. Jovisst. Det blir billigare om man väljer något äldre och inte så rent som möjligt. Mycket billigare till och med.
Sedan har jag en löjlig passion för det gamla, nej snarare det antika. En loppis till exempel. Man går in i någon gisten lada och hittar massor av skräp och förhoppningsvis en och annan pärla. Visst kan det kännas småttigt. Ändå kan det förgylla en hel dag och kanske betydligt längre än så om man hittar det där speciella. Det är sådant som husbilslivet kan erbjuda. Det är dessutom enkelt. Bara att stanna till vid en loppis-skylt.
Visst luktar det speciellt i sådana miljöer? Lite unket men ändå gott. Gamla ting luktar på ett speciellt sätt. Långt ifrån fräscht men jag går hellre in där än i den skinande blanka gallerian.
Där står farfars prylar. Tidens tand har många gånger tagit ut sin rätt. Lite lätt anfrätta av damm. En gång stod de och glänste i dåtidens gallerior, lanthandlar kallades de då. Jag minns fortfarande när jag som liten parvel gick in i lanthandeln vid mina morföräldrars hemman. Hus kallades så då. Det var där jag såg den. En porslinskanna. Passade perfekt till min önskan om ett kallt glas hallonsaft som gjorts på våra egna hallon. Jag var övertygad om att det även kunde serveras en bulle i sammanhanget. Jag slog till. Hela veckopengen och mer därtill gick åt. Den vita kannan med en vacker äppelkvist som dekoration var min. Åtminstone på vägen tillbaka. Då gick man. Det tog nog en timme. Sedan var kannan inte längre min men mormor var glad och serverade förstås saften i den. Bullen tog jag direkt i handen. Nu har kannan fått en spricka och glansen är borta. Ingen vill nog ha den, förutom jag då förstås. Och den har hunnit blivit min igen.
Undrar vad för historier som gömmer sig bakom alla prylar jag ser i den gistna ladan. Det finns det ingen som berättar om. Men jag ser samma dricksglas som saften serverades i. Kanske telefonen de var så stolta för att ha råd med men nu springer varenda knatte omkring med en smartphone som om det alltid varit så. Den gamla telefonen öppnade upp världen för dåtidens hemmansägare. Deras cykel gjorde aldrig några semesterresor. Sådant var lyx. För mig känns det som lyx att få ha njutit av deras hemman. Kunna gå ut och vräka i sig hallon. Kanske jordgubbar. Eller krusbär. Ligga i gräset och låta doften av syrener bara omsluta en. Nuförtiden stannar jag gärna till och köper bären vid något stånd efter vägkanten. Både billigare och godare än på gallerian. Visst har även nomad-livet i husbil sina poänger.
Jag går allvarsamt vidare och studerar det jag ser. Ibland dyker jag på något jag inte ens vet vad det är. Då frågar man den vänliga damen, det brukar oftas vara damer i dessa miljöer, och får en förklaring. Ofta är det bruksföremål som sedan länge försvunnit från galleriornas hyllor.
Där hänger en gammal fotogenlampa. Tänk när de kom och gjorde att man fick ledljus i hemmanets rum. Nu är den en pitoresk inredningsdetalj. Jag tänker på den dimbara LED-belysningen i husbilen. Undrar vad morfar skulle sagt om sånt. Och spisen som så enkelt går igång med pietrotändning. Ett kylskåp istället för deras kallkällare. Nog har perspektiven förändrats.
Jag hittar någon onödig pryl som jag förälskar mig i, swishar över lite pengar till den glada damen som fått bevisa sin kunskap för mig. Kontanter, som på farfars tid, finns ju knappt längre. Men att swisha pengar med en telefon med nummerskiva, det går nog inte. Morfar hade nog inte ens förstått poängen med det.
Drar mig så sakta tillbaka till min glänsande husbil. Trycker igång den dimbara belysningen och sätter mig ner och njuter av ett glas hallonsaft. Faktiskt även av en färsk kanelbulle som jag tagit fram ur bilens frys.
Visst är det något speciellt med det lilla. Det som inte var planerat. Bara minutrarna innan jag stannade till vid den handskrivna skylten om loppis hade jag ingen aning om att den fanns. Nu är jag stolt ägare till något som någon annan var lika stolt att ha köpt för länge, länge sedan.
Kan man tänka sig en bättre semesterform än en husbil? Om några mil stannar jag till vid den lilla sjön. Tar mig ett kvällsdopp och njuter av kvällens stillhet.
Det är sommar och dags att njuta av livet. Stanna till vid ett loppis du med. Och glöm inte att det småttiga oftast ger minnen för livet.