Storstäder är nog inte det jag sätter högst på önskelistan men även dessa kan skänka glädje. För visst kan äldre främmande arkitektur ge en känsla av att inte vara i det invanda.
Att resa. Det har varit mitt liv. Det är som en drog, något man inte kan vara utan. De första resorna var trevande och bjöd på överraskningar. Tog man de med ett leende löste sig det mesta. Men även om de första resorna var så, är minnena fortfarande levande och att uppleva platser i verkligheten ger verkligen krydda i tillvaron.
Idag är resande en helt annan sak när folk tar ett flyg och dimper ner i något som är som hemma fast borta. Men de missar allt däremellan. Vad är skillnaden mot att flyga längre eller kortare egentligen? En timme längre flygtid ger liten insikt om det extra avståndet. Nej, för mig har resandet på marken haft ett särskilt värde. Man förstår avståndet, känner skillnaderna i dofter och träffar människor efter vägen.
Första gången var med några skolkamrater till Tyskland. Vi åkte till ett område som då gränsade mot Östtyskland. Oändligt spännande för en 18-åring. Då var Tyskland exotisk, lite som en annan värld. Idag är det knappt två timmars flyg från Stockholm, vi körde i två dygn. Skoltyskan räckte inte riktigt till men gav ändå insikten om att kunskaper i främmande språk ger mervärde. Men som kompisar hade vi nytta av varandra, hade ändå någon form av trygghet. Jag var för ung för att våga ta ett större kliv.
Redan året därpå hade reslusten återigen tagit ett fast grepp om mitt sinne och det blev en resa till Franska Rivieran. Det var exotiskt i en tid med nationsgränser och än fler främmande språk. Nästa år igen kom jag ända till Finnerödja. På den tiden körde jag motorcykel men när min kompis hoj började brinna satte händelsen ett abrubt stopp för en resa som var tänkt till Grekland. Det var första dagen på resan som startade i Stockholm och jag hade absolut ingen lust att vända hem igen med svansen mellan benen. Men att resa vidare själv? Jag tog mod till mig och fortsatte. Det blev en resa jag än idag minns med glädje och jag lärde mig skillnaden mellan ensam och själv. Visserligen blev det inte Grekland, det skulle dröja några år till innan jag körde dit, utan Österrike. Än idag får jag vykort från vänner i Heiligenblut som jag lärde känna under den resan. Ensam blev jag definitivt inte. Att resa på egen hand ger upplevelser som ingen gruppresa i världen kan ersätta. Som grupp kommer man aldrig lokalbefolkningen in på livet.
Poängen var just att jag i stunden var tvungen att bestämma mig för att resa på egen hand, något jag fortfarande föredrar. Det finns inget bättre sätt att träffa nya människor och skapa nya bekantskaper, i varje fall inte om man vågar bjuda lite på sig själv. Med åren har det blivit kanske 70 000 mil runt om i Europa så det finns numer många upplevelser att gräva i, senast en tur runt Svarta Havet.
De flesta ställs inte inför ett beslut i stunden. Det finns möjlighet att planera, att förbereda. Gott nog så om man inte låter planeringen styra resan till en stressfull upplevelse. Det finns gott om både campingar och ställplatser runt om i hela Europa. Lite färre i Östeuropa men natursköna platser att stanna på finns i överflöd. Bara man vågar ta steget och inte vänder om redan i Danmark på sin väg söderut. Nyttja de otaliga platser där man bor på en bondgård. Eller en vingård. Kanske en konstnär. Träffa innehavare som ofta mer än gärna berättar om sin verksamhet. De vill förstås att du handlar i gårdsbutiken. Det kan knappast betraktas som en uppoffring. Det blir någon lokal delikatess du annars aldrig hade upptäckt, eller kanske en souvernir med extra värde. Men mest värt är nog minnet av gästfriheten, även om man som svensk inte vill tränga sig på för mycket.
Men många av oss som provat på, även jag, har även blivit inbjudna på hemlagad mat. Ett glas vin eller två. Är det trevligt så blir det en sen kväll. Finns ju ingen bestämd tid man måste åka dagen därpå. Den franska versionen kallas France Passion. Visst är det ett passande namn? Passionen för det småskaliga där upplevelserna blir så mycket större. Allt fler tar efter, danskarna har sin Pintrip. Andra länder andra namn men samma idé.
Många av er som läser det här har säkert redan åkt lite längre. Men alltför många har det inte. Det är kanske inte alls brist på mod, ofta nog av vana. Det hemmavid kan ge mer än nog av upplevelser. Ändå skulle jag säga att en längre resa säkert skulle ge semestern en extra krydda. Den som tar sig till Grekland får känna den underbara doften av apelsinträden på våren. Se körsbärsträden blomma framför de snöklädda bergen. Något övärlden inte kommer att bjuda på. I östra Europa finns så mycket att upptäcka. Det som var onåbart förr, det har blivit en källa till upplevelser nu.
Jag har haft förmånen att befinna mig i östliga länder ett tag nu. Det är ofta en märklig känsla att resa i länder som rest sig efter årtionden av isolering. Vänligt. Mjukt. Jungfrueligt. En känsla av det orörda, som oslipade diamanter. Ofta en närmast oemotståndlig blandning av modernt och gammalt. Lite som Sverige på femtiotalet skulle jag kunna tänka mig. En tid när folk som just kunnat köpa en bil kunde ta kaffekorgen och åka ut för att se landsbygden. Bara för att uppleva känslan. Inte något särskilt märkvärdigt. Att bara vara är faktiskt också något eftersträvansvärt.
Jag försöker bjuda på lite olika tips om speciella platser runt om i Europa, under åren har jag samlat på mig några som jag tyckt varit extra minnesvärda. Just nu har det blivit några tips från Rumänien som få har i tankarna inför sommarens semester. Men. De som rest där inser att det är ett fantastiskt semesterland och inte så långt bort som Spanien, Portugal eller Grekland. Varför inte ta mod till dig och resa till en plats få har besökt på egen hand?
Att ta möjligheten att resa är något som inte ska underskattas. I synnerhet om upplevelsen är unik, vilket inte ska misstolkas som exotiskt, bara att inte alltid vara i det invanda. Det handlar mer om att ta mod till sig och inte vända om för tidigt.
Någon skapade en slogan en gång. Hur långt är ett snöre? Nog kan man även säga, hur upplevelserik är en semester?