I tider strax innan bilarna börjar köra själva och hjälpsystemen i bilarna blir alltmer avancerade står den mänskliga faktorn ut. Det är den som är den svaga punkten. Vi somnar, spelar Pokemon Go och gör en rad dumma saker, en del riktigt oförlåtliga faktiskt. Dumheterna orsakar krockar så varför ska vi tillåta sådant? Så efterhand byggs det in allt smartare funktioner som gör det svårt att begå misstag och snart är bilen smartare än vad du själv är. Lite som telefonerna.
Jag tillhör den generation som upplevt utvecklingen inom kommunikationen. Från en dum svart bakelittingest som skruvades fast via en sladd i väggen till en platt liten historia som stoppas i byxfickan och med vars hjälp alla blivit fotografer, doktorer, allvetare. Helt enkelt kan vi numer stoppa hela världens kunskap i denna byxficka och har vi ingen sådan finns det otaliga andra förslag på hur den följer oss på så nära håll att vi känner oss nakna utan den. Så var det inte för sådär trettio år sedan. De som hävdade att nittio procent av befolkningen, åtminstone den vuxna, skulle ha en mobiltelefon (då hette det biltelefon) vid milleniumskiftet ansågs som lite crazy. Och den som hävdade att telefonen skulle bli människans bästa vän ansågs än mer apart.
Idag tycker vi det låter apart med självkörande bilar. Det är ju roligt att sitta och rycka i växelspaken, hålla koll på bilen framför, bakom, vid sidan. Se till att den utrusande Pokémonuppslukade gångtrafikanten inte blir påkörd, kolla in någon av de otaliga skyltarna som upplyser oss om vilken hastighet myndigheterna anser är lämplig men absolut inte får överskridas medan vi försöker hitta något att roa oss med i bilens infotainmentsystem. Skriker dessutom barnet något i baksätet om internetuppkopplingen kan det få den mest jovialiska personlighet att börja få en lätt nervös blick. I synnerhet om det blixtrar till i ansiktet från fartkameran för att den där örnkollen på hastigheten inte var så skärpt som den borde varit. Plötsligt steg den lättröda nyansen i ansiktet till mer blodrött och det börjar bli svårt att hålla konversationen på en sådan där artig nivå.
Det är där dagens innovation kommer in. Bilen ska bli din personliga doktor men som med det mesta i övrigt idag innebär det något digitalt. Du kliver in i den nyckellösa bilen, tar på dig hälsoarmbandet och vips är du medicinskt övervakad. Visserligen kommer det säkert lösningar utan armband i framtiden, låter ju ruskigt obekvämt med den föreslagna ålderdomliga tekniken. Lite som med den gamla telefonens onödiga sladd.
Nåväl, övervakad blir du hur som helst men ge dig inte på att du kommer att uppleva det så. Plötsligt vet alltså bilen hur du mår och det kompletteras med sensorn som håller koll på dina ögon. Infotainmentsystemet väljer någon lämplig underhållning, lite uppiggande om det behövs, lite lugnande om det skulle vara bättre. För vad som är bäst väljer datorn åt dig och du kommer oftast att hålla med. Eftersom du klev in i bilen vid en viss tidpunkt vet bilen vart du förmodligen ska, du behöver bara svara "ja" lite lagom sömnigt, inget knappande på någon navigator här inte. Du får reda på att det är lite köigt så du blir föreslagen en alternativ väg. Så kan det då äntligen bära iväg.
Den adaptiva farthållaren håller örnkoll både på hastigheten och bilarna runtomkring. Filmarkeringarna håller koll på sidoriktningen och finns det, vilket Gud förbjude, ett potthål i vägbanan fixar tekniken en nätt liten undanmanöver. Pokemonspelarna kan känna sig trygga. Tekniken panikbromsar för dessa liksom för de totalt oberäknerliga cyklisterna. Och skulle vi prata om den kyligare årstidens halka talar bilarna i omgivningen om det för din bil som genast uppmanar dig att vara på din vakt för halkan. Plogbilen beställs digitalt av systemet så du behöver inte oroa dig för sådant.
Känner du dig lite sömnig, för det vet bilen, sätter den igång massagen i stolen, justerar temperaturen till den medicinskt korrekta, byter till lite mer uppiggande musik och föreslår att du ska stanna och ta en kopp kaffe. Jo den vet var närmaste fik ligger. Varför skulle inte navigatorn hålla reda på sådant i väntan på att kaffeautomaten flyttat in i bilen?
Låter det som en fantasi? Nja, allt det som beskrivits finns redan. Även den digitala doktorn som lanserades i dagarna. Det finns även bilar som rationaliserat bort den oberäknelige föraren. För varför ska vi hela tiden kompensera för den mänskliga faktorn när den inte behövs för körningen, eller kanske, hur länge ska vi acceptera att den får finnas kvar?
I det läget kan vi drömma oss tillbaka till den tid när hunden var vår bäste vän. Eller framåt då husbilen blir det. För varför ska vi någonsin lämna bilen?