Detta är en krönika skriven av er webbredaktör.
Det ska ju planeras. I varje fall innan semestern. Kartan ska fram, eller möjligen en tillräckligt stor skärm så att hela världen får plats.
Det googlas frenetiskt. Varenda liten detalj ska fixas. Den exakta sträckan för var minut räknas ut. Det ska bokas camping eller bestämmas ställplats. Hinns den här vackra platsen med? Kanske. Kanske inte. Allt som oftast det senare.
Likaså med packningen. Allt sprids ut på någon lämplig plats. Finns alla husgeråd med för att göra den här favoritmaträtten? Har man kläder så det fungerar om det regnar? Om vi får punktering på cykeln? Olja till kedjan? En sådan lista kan göras oändlig. Ofta blir den längre än så.
När jag körde motorcykel hade jag två små packfickor att trycka ner alla önskemål i. Just precis. Det var inte möjligt. Det blev en t-shirt mindre, två till och med. Det var mycket som fick stryka på foten. I stället blev det tvättmedel och en tvättlina. Om jag tältade blev det ingen tvättlina för tältet har ju linor så det räcker och blir över. Vad mer kunde kombineras? Jag lärde mig att en hopfällbar plastdunk var praktisk liksom basala kokredskap. De räcker oändling långt, även för att göra pepparbiff med rösti. Efterhand lärde man sig både packa snålt och vist. Ofta nog kom jag ändå hem med något oanvänt. Nästa resa sorterades det bort.
I husbilen får det mesta plats. Det blir inte den där eftertänksamheten om vad som verkligen är nödvändigt som ibland är så praktisk. Livet blir så mycket lättare när det inte är en oändlig mängd med prylar att hålla reda på. Mitt brist på ordningssinne uppskattar sådant. Det blir mer en fråga om vikt. När saker kombineras blir kilona i slutändan så mycket lättare och det känns bra att inte släpa på en massa i onödan.
Även detaljerna när det gäller kartplanering har blivit lättare. Väldigt mycket lättare till och med. Åker jag långturer sätter jag upp delmål. Efter en vecka bör jag hunnit dit. En vecka till och nästa delmål ska vara nått. I snitt brukar jag räkna 20-25 mil per dag. Det tycker mitt sinne känns lagom. Det blir tid att ligga still där jag hittar någon mysig plats. Blir inga sena kvällskörningar heller. Stannar jag har jag både tid och sinne att skratta i kapp med lokalbefolkningen som bjuder mig värme och ovärderliga tips. Hittar jag ingen camping får det bl fricamping, allt jag har med mig räcker mer än väl för kvällen och natten. Där slutar min planering. Finns inga som kan ge bättre tips om fantastiska platser än lokalbefolkningen. På så vis upptäcker jag nya platser hela tiden. Och platserna jag hittar blir bara bättre med åren, vägarna blir mindre och stressen att hinna se det planerade likaså. Det passar mitt ordningssinne perfekt.
Jag får nog erkänna att jag allt oftare struntar i kartplaneringen. Med det har allt blivit så mycket bättre och upplevelserna större.
Att köra mer på måfå är mitt sätt att organisera. För det ger mig en semester som är helt oförutsägbar. Och bara så härligt avkopplande. Det är en ordning jag inte vill ändra på. För rätt eller fel, jag kommer hem med känslan att jag hunnit se alla vackra platser efter vägen.
Det har min brist på ordningssinne ordnat åt mig. I stället har jag fått ett lugnt sinne. Där gäller att Ordnung muss sein.