Detta är en krönika skriven av er webbredaktör.
Jag har just slagit mig ner i paradiset. Det är lagom varmt jag har haft omväxlande regn och sol. Allt borde vara perfekt när jag slår mig ner i stolen med en favoritbok och en kopp kaffe. Det är då det händer. Det börjar surra, gärna runt ansiktet. De tycker också vädret har varit perfekt. Lagom mycket med stillastående vatten i skogen. När jag slår mig ner ser de det som om måltiden är serverad. Jag är inte ett dugg intresserad av att bli deras måltid.
Ännu värre är det om jag tar en promenad i den härligt uppfriskande skogsluften. Dofterna från människor väcker mängder av myggors nyfikenhet för dofter är viktiga händelserna i en stickmyggas liv. Alltför viktig kan tyckas. Både myggor och människor verkar tilltalas av samma dofter, mandel, citrus och grön frukt. Något vi alla doftar i mer eller mindre hög grad. Men min näsa behöver betydligt högre koncentrationer för att få min hjärna att triggas. Jag hoppas innerligt på att nya forskarrön ska lösa gåtan om hur myggornas luktsinne fungerar. Tänk att kunna njuta av sommarens grillkvällar och skogspromenader. Utan myggor.
För mig skulle det räcka om honor kunde bli lite mer som hanar. De nöjer sig ju med att suga honungsdagg, nektar och fruktsaft. Men de där typerna som suger sockervatten direkt från myrors munnar har jag inget till övers för. Smarta är de också. Där sitter honorna bredvid stigen och latar sig. Ända tills jag kommer. Då kommer jag som en doftbomb för dem och räcker inte det känner de av att min utandningsluft är så koldioxidrik, runt hundra gånger mer än luften runtomkring. Jo, de rackarna förlitar sig på små förändringar i luftens halt av koldioxid för att upptäcka ett möjligt byte. Att de flesta myggor jagar i skymningen beror just på att det är lättare för dem att urskilja sitt offer när det omgivande doftbruset är mindre intensivt. Och så är det på kvällen men det är till föga tröst när de attackerar mig. De rackarna fixar doften redan på 80 meters håll när de känner av ökningen på en tiondels promille. Känsliga typer, de där. Man kan tycka att bland de tiotusentals doftämnen som finns i luften så kunde människans ungefär femhundra inte vara så lätta att urskilja för dem.
Dessa stickande rackare lär det finnas 49 olika arter av i Sverige och i världen finns det 3531. Inte undra på att man känner sig underlägsen. Allra, allra minst gäller det översvämningsmyggor. Alltså sådana som trivs som bäst där det blir mycket stillastående vatten. För de som irriterar mig mest är de som är i min närhet, de i andra länder bryr jag mig minst om. Dit är det längre än myggor kan flyga. Dessa aggressiva typer går in för direktangrepp och bryr sig inte om konsekvenserna för dem själva. De fokuserar på just mig och kör sitt race som en Kamekazepilot. Visst gör jag några tafatta försök att skicka min långsamma labb mot dem men ofta nog är de snabba på att hinna undan. Åtminstone om de inte hunnit börja sitt blodsugande och då känns det på något sätt som om det är för sent. Jag vill liksom kunna skicka upp en missil och skjuta ner dem innan de hunnit landa och borrat ner sin snabel i min hud. För mig verkar det som en effektiv metod men snart inser jag att det krävs minst ett missilförsvar jag inte är i besittning av. Det berör dem dessutom inte ett dugg om det är strålande solsken. Inte heller är de rädda för långa avstånd, två mil från kläckningsplatsen måste ju göra slut på bränslet flera gånger om.
Jodå, jag har smörjt in mig. Inte för att lukta gott utan för att slippa surret och då ska man lukta otrevligt, så otrevligt som möjligt till och med för dessa surrande stickande varelser som jag inte riktigt förstår vitsen med. Inte i dessa mängder i varje fall. Jag har prövat de mest bisarra preparat och de enda som verkar fungera är de som istället tar död på mig själv. De finns att köpa i Afrika, men i Sverige är vi mer försiktiga. De preparat som finns tar i varje fall inte död på myggorna. De skrämmer inte ens iväg dessa rackare. Andra människor rynkar dock på näsan och håller sig på avstånd. Jag förstår dem. Kombinationen av en illaluktande medmänniska omgiven av ett moln av myggor verkar inte ett dugg attraktivt. Men då får man exkludera myggans kompisar.
Skogsmyggorna är åtminstone lite mer beskedliga. Kanske. De surrar runt i bästa spionstil och tar tid på sig innan de sätter sig ner sticker. Jag vill att de sticker med en helt annan innebörd i ordet. Att de lämnar mig ifred under dagtid är ytterligare ett beskedligt karaktärsdrag liksom att de flyger måttligt långt, men även två kilometer måste ju vara en helt oöverstiglig sträcka för dem. Borde vara i varje fall.
Att de lever i ungefär två månader är inte heller bra. Jag hade hoppats på att de kunde begränsa sin tid här på jorden lite mer. Med tanke på hur sofistikerat deras luktsinne är misstänker jag att de kanske även minns var jag är. Det är nog därför de redan är på plats när jag kommer nästa kväll.
Visste du förresten att myggans ägg kan överleva i flera år och bara kläcks då de först utsätts för torka och därefter kommer i vatten? Så plötsligt kan flera generationer myggor kläckas samtidigt. Inte alls bra. Riktigt illa till och med. Inte minst med tanke på att det räcker med en enda för att förstöra nattsömnen. Eller den trevliga kvällsgrillningen till exempel.
Den illustrativa skylten finns att köpa här.