Inte alla dagar blir som det är tänkt. I synnerhet inte den här dagen.



Jag är på väg till Tyskland för att titta närmare på husbilsinredd kompaktbil byggd på Fiat Ducato. Så jag börjar på Arlanda där jag förväntasfull skall checka in. Nej skulle ha checkat in. Det visar sig att biljetten inte fanns. Inte i bolagets biljettsystem i varje fall.



Det blev till att ställa sig i kö i den händiga disken för akuta och trista ärenden vilket slutade med ett löst fall. Det blev ny biljett, retur på den gamla och all överskottstid gick åt till att stå i kö och just vänta. Vänta på att den vänliga damen skulle ge mig besked närmare bestämt.



Boardingcard skrevs ut och jag tittade besvärat på den långa kön till bagageinlämningen. Inte en chans tänkte jag och drog iväg till bagage-drop-värdinnan som blev nästa person att se besvärad ut.



Jag kan inte lova att du kommer med sa hon med bestämd min och tittade åt disken för akuta och trista passagerare. Jag tog mig dit för att få reda på att det blivit för sent att lämna ifrån mig väskan. Den besvärade damen sa åt mig att släpa väskan till inlämningen för specialbagage, de skulle kanske hinna.



Mannen såg besvärat på mig när jag kom med en alldeles ordinär väska, men han tog i varje fall emot den medan jag redan rusade vidare förbi kön till säkerhetskontrollen urskuldande att jag blivit lite sen. Men de besvärade passagerarna släppte förbi mig.



Jag sprang igenom metalldeckaren som, även om den bara var en maskin, besvärat påpekade att jag fortfarande hade mobiltelefonen i bröstfickan. Det fick bli en repris som fungerade bättre. Väskan rasslade dock in på specialspåret för undersökning då kameran väckte intresse. Nu var det jag som började se besvärad ut medan väskan nagelfors. Jag försökte lite snällt med att det mesta gått fel efter den försvunna biljetten som skulle ha funnits. Han tittade besvärat på mig medan jag hastigt rafsade ihop grejorna och vräkte ner dem i väskan.



Det gick ganska snabbt till gaten och flyget hanns faktiskt med. Väskan också för den delen. Den dök upp tidigt och jag tog mig med tåget vidare till Centralstationen i Köln där tåget byttes till ett annat tåg som skulle ta mig till Rheda-Wiedenbrück. Det är nämligen där som husbilen jag ska hämta finns.



Nu blev dock tåget något försenat, närmare bestämt olyckliga och ovanliga fem minuter på en tvåtimmarskryssning genom det tyska landskapet. Därför såg jag det anslutande tåget, som tjänstemannen i Reise-zentrum hade bokat, precis stänga dörrarna när jag flåsande stångades med alla passagerare på väg nerför trapporna från den perrong jag skulle upp till.



Jag blev stående på tågbytarperrongen, ringde till representanten som skulle lämna ut husbilen och beklagade det inträffade. Han kom dock och hämtade mig på den plats jag inte skulle varit - närmare bestämt den plats du ser på bilden.



Det finns alltså all anledning att  åka i egen regi. Nu gör jag det äntligen och har dessutom hunnit stanna för natten vid Moseldalen. Jag njuter av den ljumma, för att inte säga sommarvarma, tyska luften. Termometern har inte besvärat sig att sjunka till under 20 grader sedan jag landade i Köln och nu är jag i färd med att avnjuta en öl med diverse smågott jag har här i en korg. Det var vad som fick bli mitt kvällsmål för jag hann dessvärre inte med någon storhandling. Det får bli morgondagens problem.



Ha en trevlig kväll gott folk!

Det är 1a april. Det hör till att bli lurad. Men jag kör runt på egen hand i västra Tyskland söder om Bonn och Köln och känner mig absolut inte lurad. Den som har större anledning att känna sig lurad är Kung Bore. Han trivs inte, tror jag mig ha förstått, när termotern i bilen visar 23 grader. Och jag menar utomhus i fall nu någon undrar med hänsyn till datumet.



Nu har jag förvisso låtit vår testbil, En Westfalia Columbus 640 E, rulla i makligt tempo ända sedan i morse för att redan tidig eftermiddag parkera vid Bernkastel-Keus, på en halvö i Mosel med gångavstånd till den charmiga staden. Jag har riktigt njutit av blomsterprakten, för här blommar körsbärsträden, gints, påskliljor, tupaner och massor av vita träd som jag inte riktigt har kläm på vad det är. Solen skiner och hade det varit i Sverige hade vi kallat det sommar. Men även här är det fortfarande vår, de skira boklöven har precis börjat spricka ut och jag känner mig riktigt nöjd med valet av både väder och årstid.



Men jag har även hunnit med en borg, Eltz, nästan uppe vid Koblenz, där Rhen och Mosel möts. Det var där bokskogen sågs efter promenadvägen. Däremot hoppade jag över Deutche Ecke, vilket den som inte varit där tidigare ska akta sig för att göra. Det kan nämligen ge besvär efteråt när man förstår vad man missar om landskapet passeras utan vederbörliga stopp. Vissa mer vederbörliga än andra.



Dagen har även inneburit mer vardagliga sysslor som att handla. Det var visserligen skönt att slippa köra de kanske dryga hundra milen till Breda-Weitenblick där bilen befann sig men då det behövdes både lite frukost och middagsmat så det blev till att fylla kylskåpet med allehanda varor. Det hanns ju irriterande nog inte med igår eftersom jag var i händerna på andra researrangörer. Väl i affären inser man vad hemmablind man är när man går fram till hyllan i affären och snabbt tar det som man är van vid. Här gäller att börja läsa på förpackningen och jag for till synes helt oplanerat runt i butiken. Det kan jag nog säga, jag lurade hela den vetenskap som utvecklats för att öka försäljningen genom hur varor är placerade. Och mjölken, den fanns vid ingången och inte alls längst in. Möjligen var jag trots allt lite oplanerad  för  jag lyckades glömma att köpa en disktrasa även om jag kom ihåg diskborsten.



Men april innebär att campingarna i Tyskland öppnar för säsongen. Det syns att folk börjat röra på sig och på vägarna möter jag hela tiden husbilar. Nu har jag tänkt mig en bit mat innan jag går och pratar med ett par grannar i en Rapido med schweiziska plåtar. De kanske har något lite guldtips om vad som ska ses, jag får väl höra.

Det igår utlovade sommarvädret höll sitt löfte även om det var med en viss fördröjning. Tidigt på morgonen fanns det faktiskt ett molntäcke men det gav med sig efter ett tag. Å andra sidan gjorde det att morgontemperaturen var extra ljum när jag lämnade Bernkastel-Keus.



Medan jag förväntansfullt rullade iväg mot Mosels stora sväng, där Mosel närmast har formen som en hårnål, och vidare mot Trier var Eifels häftiga berg redo att erbjuda mig nya upplevelser. Moseldalen är ju kraftigt V-formad med vinodlingarna som klättrar upp för sidorna och borgar högst upp här och där medan Eifel istället består av otaliga kullar där det på de högsta tronar borgar. Hur många borgar dagen bjudit på har jag inte räkneförmåga till, det är många kan jag lova. Dessutom skimrar lövverket i grönt överallt men den riktiga sommargrönskan har inte visat sig än. Med dagens 23 grader i luften lär inte det dröja många dagar. Det är lika vackert här nu som i den skira sommargrönskan hemmavid i maj.



Jag gillar inte att reprisera vägar men nu var det åtskilliga år sedan jag körde vägen in i Luxemburg och mitt minne sa mig att den vägen var riktigt vacker så det blev Tyska sidan förbi staden Luxemburg och sedan en liten väg mot Esch-sur-Sure. Det visade sig att jag hade minnet i behåll och vägen var just så fin som jag mindes den. Borgarna låg kvar, husen i dalarna likaså. Och solen hade nu kommit fram igen och termometern i Westfalian verkar ha fastnat på 23 utomhusgrader oavsett vilken dag vi hittills pratar om.



Så småningom skall jag berätta om den här vägen från Mosel mer i detalj, just nu känns det nog mest som att jag har haft lite extra tur med sommarvärmen samtidigt som svenska vårvädret har tagit en tillfällig paus enligt redaktionens rapport. Campingarna i norra Europa öppnar i allmänhet den 1a april och på dagens camping är jag den första gästen som kommer för att stanna över som kringfarande gäst, men det finns några permanentboende här. I morgon blir det att fara vidare norrut och Holland är inte långt härifrån förhoppningsvis även där med utslagna tulpaner. Kanske till och med med samma temperatur som här.



Vackra Luxemburg får därför bli lite av extra trevlig transportsträcka och har du ännu inte hunnit fara runt i detta lilleputtland så har du något kvar att upptäcka. Korta avstånd på skyltarna, trevliga vägar och vänlig befolkning. Jo, och så finns här mycket att upptäcka. Väldigt mycket till och med. Och så har de bra väder, inte alls att förakta för oss nordbor.

Det har hunnit bli sommar sedan senaste bloggen. Inte för att det förflutit så lång tid egentligen, men både hägg och syrén har passerat och just nu står gullregnet i full blom. Åtminstone här i sommarvarma Stockholm. Och under tiden har jag hunnit njuta av väldoftande blommor som doftolvon och väntar just nu intensivt på schersmin, speciellt smultronschersminen.



Som sig bör fylls vägarna av semesterfirande husvagnar och husbilar. Men fick jag välja skulle de stora vägarna bannlysas till förmån för en semester som i stället borde befinna sig i en mindre stressig miljö. Semester skall vara avkoppling, badstränder, en trevlig bok och familjen på en armlängds avstånd. Det senare som det oftast är i en husbil eller husvagn.



Förr i tiden campades det oftare under semestern. Och camping innebar att det slogs upp tält i en lummig hage, lagades mat på ett enlågigt Primuskök efter det att råvarorna tagits upp ur en alldeles för varm kylbox och badades i sjön intill hagen. Nu finns bekvämligheten även vid campandet, vi åker omkring i husbil eller husvagn med alla moderniteter som ett komplett kök med kyl och frys, trelågig spis och ugn, dusch med kallt och varmt vatten och busken har bytts ut mot en komfortabel vattenklosett. Inne i det mobila boendet förstås. Det primitiva tältet har bytts ut mot bekvämlighet och ett friluftsliv som få kunde tänka sig då. Men det som är gemensamt är frihetskänslan så vi får nog ändå säga att det som lockade i den tidiga campingens historia finns kvar. Och de som låter den svenska vintern bytas ut mot den sydeuropeiska värmen under vinterhalvåret får dubbel glädje. Nog får vi säga att pensionärslivet kan ha sina poänger.

 

Nu är det tyvärr inte alla som lever pensionärslivets hägrande drömtillvaro. Många jobbar så mycket att de inte orkar med vare sig semester eller familj. Så kommer den krävande perioden när alla drömmar skall förverkligas men många hamnar i stället i milslånga köer och andra stressande vägmiljöer. Den valda vägsträckan är så lång att den avkoppling man förväntat sig är som bortblåst. För allt för många blir semestern inte den trevliga upplevelse som förväntas, för vissa vänds till och med det positiva till dess raka motsats.



Ibland hör man folk skämmas när frågan om vad man gjort på semestern kommer. Svaret "ingenting" känns så banalt att ingen svarar så. Men att bara vara, att bara njuta, ta dagen som den kommer är värt mer än mycket annat. Att våga säga att man lagat mat, njutit av solnedgången, läst en bok och kört några tiotal mil i stället för att sett något exotiskt resmål kan innebära en mycket mer avstressande semester. Varför inte åka de dryga sju milen Retroväg och låta det ta tre dagar? Stanna i hagen och njuta av ett dopp i den lilla sjön. Du har ju alla bekvämligheter med dig. Dessutom slipper du den stressande trafiken.

Så jag önskar dig en bra sommar med husbilen parkerad i den gröna hagen och att du stolt kan säga att du egentligen inte gjorde så mycket på din semester. Jo, förutom att njuta av ditt mobila boende förstås. Och att du fått hämta andan och fyllt på förrådet med en förhoppning om en lika trevlig och avkopplande semester även nästa år.

Vanans makt är stor och efter en närmast snöfri vinter och mild, för att inte säga varm, vår är förväntningarna stora på en härlig sommar. Och så har meterologerna mage att hota med fortsatt normalt svenskt sommarväder i flera veckor till.



Så vi får väl ta på oss en tröja och möjligen en regnjacka och njuta av semesterledigheten ändå. Det finns trots allt mängder med aktiviteter som man kan ägna sig åt och att sura över vädret är inget som tillför något. Trots det sagda så har jag själv lust att ta fram värmaren igen för att åtminstone få upp temperaturen till tvåsiffriga värden. På plussidan skall det kanske tilläggas.



Det hjälper tydligen inte ens att bege sig till kontinenten. Är det någonstans det har regnat i år så är de väl på Balkan. Så vi kanske inte har det så illa ändå när vi kryper in i husbilens stugvärme, slår på tv:n och njuter av lite god mat. Och en sak är jag ganska säker på. När värmen väl kommer så kommer vi att klaga på den med. Och så kallar främlingar oss för landet lagom. Om de bara visste så fel de har.