Det är inte särskilt svårt att hitta vandringsleder i England. Det vimlar av dem, liksom cykelleder.
Nu har jag hittat en särdeles fin  led, den heter South West Coast Path och går runt hela sydvästra England, alltså både Devon och Cornwall. Den är drygt 100 mil lång och på många ställen går den precis på kanten av de dramatiska klippbranterna vid kusten.
Så ser det ut längst ute på spetsen, alltså vid Lands End där England slutar. Jag har provgått en bit och det var fantastiskt. Inte minst utsikten ut över Atlanten och de breda sandstränder som finns vid ebb och som lockar massor av surfare även så här års.
Det är ju knappast säsong vare sig för vandring eller surfning, men även England glädjer sig åt fantastiskt väder nu och till påskhelgen. Inte en regndroppe utan mest sol och stilla vindar.
Precis som på många andra håll i Europa behöver den trötte vandraren inte vandra så länge innan det dyker upp ett vattenhål. I England handlar det om en pub. Där till och med brittiskt öl kan smaka riktigt bra efter par timmars svåra strapatser.
Den här vandringsleden har en egen hemsida: www.southwestcoastpath.com.
 

Det blev under engelska kanalen, inte över.
Efter åtskilligt funderande och många jämförelser av priserna så bestämde jag mig för att åka i tunneln under engelska kanalen på vägen hem.
Först om priserna.
Både färjerederierna och tunnelbolaget tillämpar förstås de så kallade flytande priserna numera. Vilket betyder att det inte går att få något pris klart för sig förrän du antingen gör en bindande bokning eller står vid biljettluckan.
Jag fick tipset att göra en bindande bokning dagen före den planerade resan. Annars kunde priset bli bortåt det dubbla.
Min bokade biljett kostade 88 pund, ca 900 kr. Om jag köpt motsvarande biljett direkt i luckan hade den kostat 183 pund! Alltså mer än det dubbla.
Som jämförelse skulle en bokad biljett med PO-färjan Dover-Calais ha kostat 63 pund.
Med bokad biljett betalade jag alltså 25 pund mer via tunneln, men vad gör man inte som undersökande reporter!?
En annan fråga som inte gick att klargöra riktigt i förväg var vilka regler som gäller för de gasflaskor vi har med oss i campingfordon.
Detta visade sig dock inte vara något problem. Jag fick öppna luckan och visa att ventilerna var stängda. Fick en röd lapp att sätta på biljetten och sedan var det bara att köra ner i tunneln. Eller snarare ombord på det tåg som transporterade mig och ett par husbilar till de fem milen genom kalkstenstunneln under kanalens vatten.
På den franska sidan var det bara att styra ut på motorvägarna, pass- och gränskontrollen klarades av i Folkestone i England.