Det är 1a april. Det hör till att bli lurad. Men jag kör runt på egen hand i västra Tyskland söder om Bonn och Köln och känner mig absolut inte lurad. Den som har större anledning att känna sig lurad är Kung Bore. Han trivs inte, tror jag mig ha förstått, när termotern i bilen visar 23 grader. Och jag menar utomhus i fall nu någon undrar med hänsyn till datumet.



Nu har jag förvisso låtit vår testbil, En Westfalia Columbus 640 E, rulla i makligt tempo ända sedan i morse för att redan tidig eftermiddag parkera vid Bernkastel-Keus, på en halvö i Mosel med gångavstånd till den charmiga staden. Jag har riktigt njutit av blomsterprakten, för här blommar körsbärsträden, gints, påskliljor, tupaner och massor av vita träd som jag inte riktigt har kläm på vad det är. Solen skiner och hade det varit i Sverige hade vi kallat det sommar. Men även här är det fortfarande vår, de skira boklöven har precis börjat spricka ut och jag känner mig riktigt nöjd med valet av både väder och årstid.



Men jag har även hunnit med en borg, Eltz, nästan uppe vid Koblenz, där Rhen och Mosel möts. Det var där bokskogen sågs efter promenadvägen. Däremot hoppade jag över Deutche Ecke, vilket den som inte varit där tidigare ska akta sig för att göra. Det kan nämligen ge besvär efteråt när man förstår vad man missar om landskapet passeras utan vederbörliga stopp. Vissa mer vederbörliga än andra.



Dagen har även inneburit mer vardagliga sysslor som att handla. Det var visserligen skönt att slippa köra de kanske dryga hundra milen till Breda-Weitenblick där bilen befann sig men då det behövdes både lite frukost och middagsmat så det blev till att fylla kylskåpet med allehanda varor. Det hanns ju irriterande nog inte med igår eftersom jag var i händerna på andra researrangörer. Väl i affären inser man vad hemmablind man är när man går fram till hyllan i affären och snabbt tar det som man är van vid. Här gäller att börja läsa på förpackningen och jag for till synes helt oplanerat runt i butiken. Det kan jag nog säga, jag lurade hela den vetenskap som utvecklats för att öka försäljningen genom hur varor är placerade. Och mjölken, den fanns vid ingången och inte alls längst in. Möjligen var jag trots allt lite oplanerad  för  jag lyckades glömma att köpa en disktrasa även om jag kom ihåg diskborsten.



Men april innebär att campingarna i Tyskland öppnar för säsongen. Det syns att folk börjat röra på sig och på vägarna möter jag hela tiden husbilar. Nu har jag tänkt mig en bit mat innan jag går och pratar med ett par grannar i en Rapido med schweiziska plåtar. De kanske har något lite guldtips om vad som ska ses, jag får väl höra.

Det igår utlovade sommarvädret höll sitt löfte även om det var med en viss fördröjning. Tidigt på morgonen fanns det faktiskt ett molntäcke men det gav med sig efter ett tag. Å andra sidan gjorde det att morgontemperaturen var extra ljum när jag lämnade Bernkastel-Keus.



Medan jag förväntansfullt rullade iväg mot Mosels stora sväng, där Mosel närmast har formen som en hårnål, och vidare mot Trier var Eifels häftiga berg redo att erbjuda mig nya upplevelser. Moseldalen är ju kraftigt V-formad med vinodlingarna som klättrar upp för sidorna och borgar högst upp här och där medan Eifel istället består av otaliga kullar där det på de högsta tronar borgar. Hur många borgar dagen bjudit på har jag inte räkneförmåga till, det är många kan jag lova. Dessutom skimrar lövverket i grönt överallt men den riktiga sommargrönskan har inte visat sig än. Med dagens 23 grader i luften lär inte det dröja många dagar. Det är lika vackert här nu som i den skira sommargrönskan hemmavid i maj.



Jag gillar inte att reprisera vägar men nu var det åtskilliga år sedan jag körde vägen in i Luxemburg och mitt minne sa mig att den vägen var riktigt vacker så det blev Tyska sidan förbi staden Luxemburg och sedan en liten väg mot Esch-sur-Sure. Det visade sig att jag hade minnet i behåll och vägen var just så fin som jag mindes den. Borgarna låg kvar, husen i dalarna likaså. Och solen hade nu kommit fram igen och termometern i Westfalian verkar ha fastnat på 23 utomhusgrader oavsett vilken dag vi hittills pratar om.



Så småningom skall jag berätta om den här vägen från Mosel mer i detalj, just nu känns det nog mest som att jag har haft lite extra tur med sommarvärmen samtidigt som svenska vårvädret har tagit en tillfällig paus enligt redaktionens rapport. Campingarna i norra Europa öppnar i allmänhet den 1a april och på dagens camping är jag den första gästen som kommer för att stanna över som kringfarande gäst, men det finns några permanentboende här. I morgon blir det att fara vidare norrut och Holland är inte långt härifrån förhoppningsvis även där med utslagna tulpaner. Kanske till och med med samma temperatur som här.



Vackra Luxemburg får därför bli lite av extra trevlig transportsträcka och har du ännu inte hunnit fara runt i detta lilleputtland så har du något kvar att upptäcka. Korta avstånd på skyltarna, trevliga vägar och vänlig befolkning. Jo, och så finns här mycket att upptäcka. Väldigt mycket till och med. Och så har de bra väder, inte alls att förakta för oss nordbor.

Det har hunnit bli sommar sedan senaste bloggen. Inte för att det förflutit så lång tid egentligen, men både hägg och syrén har passerat och just nu står gullregnet i full blom. Åtminstone här i sommarvarma Stockholm. Och under tiden har jag hunnit njuta av väldoftande blommor som doftolvon och väntar just nu intensivt på schersmin, speciellt smultronschersminen.



Som sig bör fylls vägarna av semesterfirande husvagnar och husbilar. Men fick jag välja skulle de stora vägarna bannlysas till förmån för en semester som i stället borde befinna sig i en mindre stressig miljö. Semester skall vara avkoppling, badstränder, en trevlig bok och familjen på en armlängds avstånd. Det senare som det oftast är i en husbil eller husvagn.



Förr i tiden campades det oftare under semestern. Och camping innebar att det slogs upp tält i en lummig hage, lagades mat på ett enlågigt Primuskök efter det att råvarorna tagits upp ur en alldeles för varm kylbox och badades i sjön intill hagen. Nu finns bekvämligheten även vid campandet, vi åker omkring i husbil eller husvagn med alla moderniteter som ett komplett kök med kyl och frys, trelågig spis och ugn, dusch med kallt och varmt vatten och busken har bytts ut mot en komfortabel vattenklosett. Inne i det mobila boendet förstås. Det primitiva tältet har bytts ut mot bekvämlighet och ett friluftsliv som få kunde tänka sig då. Men det som är gemensamt är frihetskänslan så vi får nog ändå säga att det som lockade i den tidiga campingens historia finns kvar. Och de som låter den svenska vintern bytas ut mot den sydeuropeiska värmen under vinterhalvåret får dubbel glädje. Nog får vi säga att pensionärslivet kan ha sina poänger.

 

Nu är det tyvärr inte alla som lever pensionärslivets hägrande drömtillvaro. Många jobbar så mycket att de inte orkar med vare sig semester eller familj. Så kommer den krävande perioden när alla drömmar skall förverkligas men många hamnar i stället i milslånga köer och andra stressande vägmiljöer. Den valda vägsträckan är så lång att den avkoppling man förväntat sig är som bortblåst. För allt för många blir semestern inte den trevliga upplevelse som förväntas, för vissa vänds till och med det positiva till dess raka motsats.



Ibland hör man folk skämmas när frågan om vad man gjort på semestern kommer. Svaret "ingenting" känns så banalt att ingen svarar så. Men att bara vara, att bara njuta, ta dagen som den kommer är värt mer än mycket annat. Att våga säga att man lagat mat, njutit av solnedgången, läst en bok och kört några tiotal mil i stället för att sett något exotiskt resmål kan innebära en mycket mer avstressande semester. Varför inte åka de dryga sju milen Retroväg och låta det ta tre dagar? Stanna i hagen och njuta av ett dopp i den lilla sjön. Du har ju alla bekvämligheter med dig. Dessutom slipper du den stressande trafiken.

Så jag önskar dig en bra sommar med husbilen parkerad i den gröna hagen och att du stolt kan säga att du egentligen inte gjorde så mycket på din semester. Jo, förutom att njuta av ditt mobila boende förstås. Och att du fått hämta andan och fyllt på förrådet med en förhoppning om en lika trevlig och avkopplande semester även nästa år.

Vanans makt är stor och efter en närmast snöfri vinter och mild, för att inte säga varm, vår är förväntningarna stora på en härlig sommar. Och så har meterologerna mage att hota med fortsatt normalt svenskt sommarväder i flera veckor till.



Så vi får väl ta på oss en tröja och möjligen en regnjacka och njuta av semesterledigheten ändå. Det finns trots allt mängder med aktiviteter som man kan ägna sig åt och att sura över vädret är inget som tillför något. Trots det sagda så har jag själv lust att ta fram värmaren igen för att åtminstone få upp temperaturen till tvåsiffriga värden. På plussidan skall det kanske tilläggas.



Det hjälper tydligen inte ens att bege sig till kontinenten. Är det någonstans det har regnat i år så är de väl på Balkan. Så vi kanske inte har det så illa ändå när vi kryper in i husbilens stugvärme, slår på tv:n och njuter av lite god mat. Och en sak är jag ganska säker på. När värmen väl kommer så kommer vi att klaga på den med. Och så kallar främlingar oss för landet lagom. Om de bara visste så fel de har.

Sedan är ju frågan om vi ska svänga av redan nu eller fortsätta några avfarter till innan framtiden verkligen är här när almanackan skriver 2014 och fordonstillverkarna 2015. Och om vi svänger av, vad kommer vi att upptäcka? Och om inte, heter även nästa avfart Future?



Är det verkligen så att allt som är från vår egen tidräkning är uträknat? Tidigare idag läste jag om de första campingbussarna, ja det stod så, från början av 50-talet och hur stolta ägarna till campingbussar som trotjänaren Bulli var. För dig och mig som inte sedan tidigare visste det är Bulli folkabussen som blev något av en ikon för början på campingtrenden. Inte för att den var först utan för att den sammanföll med att bilen blev var mans egendom. Och idag är den riktigt häftig. Nej, den har ingen bekväm ståhöjd, inget lyxigt kök och inget badrum. Ändå skulle många av oss kunna tänka sig att åka runt i en Bulli.



Utvecklingen har gått framåt, sällan med sjumilakliv utan snarare skrider den fram. En lite smartare detaljlösning här, en annan där. Det blir säkert så även vid detta årsskifte. Det stora som händer är alla datorer. Det kommer appar för de mest skiftande önskemål och ingen behöver längre använda sig av omoderniteter som kartor och böcker.

Men i takt med tilltagande krav och utrustningsnivåer har även priserna farit iväg. Ibland till sådana nivåer att det blir svårt för den unga barnfamiljen att kunna uppleva glädjen med det mobila livet. Det var här det hände något för ett par år sedan. "Billighetsfabrikat" dök upp och nu kommer allt fler etablerade fabrikat med något enklare och framför allt billigare husbilar som möjliggör för fler att njuta av campinglivet. Är det här riktigt bra eller skall man se med oro på framtiden? Det kan ju störa andrahandsmarknaden genom att de dyrare husbilarna kanske kostar mer än en ny billig med samma yta?



Personligen tror jag att vinnarna är alla de som hittills inte kunnat ta sig råd. Fler barn kommer att få uppleva campinglivets glädjeämnen och föräldrarna träffa likasinnade och över en grillkorv dryfta trevliga platser att utforska.



När det gäller Elmia så finns så mycket mer än utställningshallarna. Inte för att förringa dessa på något sätt, det skall bli spännande att få klämma och känna på nya smarta lösningar och se vad framtiden har i sitt sköte, men minst lika intressant att möta alla likasinnade. Kanske möta campingvänner från i somras och dricka en kopp kaffe tillsammans. Kanske till och med dricka något stärkande på kvällen. Njuta av den ännu ej anlända oktober som likt förra året bjöd på oktoberfest redan i september.



Blir det några sjumilakliv så lär det nog vara i upplevelserna. Det finns så mycket häftigt att upptäcka så det är bara att ta i som sjutton. Oavsett om du följer mig i spåren i vägförslagen till Düsseldorf eller efter Vättern på väg till Elmia. Det viktiga är upplevelsen i sig och för mig är varje ny upptäckt ett sjumilakliv in i framtiden.

Min resa i Norrland fortsatte ett stycke längre norrut under helgen. I lördags lämnade jag lillbrorsans familj utanför Vindeln och fortsatte längs småvägar mot Burträsk. (Förresten är brors familj inbitna campare och de fyra barnen jublar varje semester när de ger sig ut på husbilstur.) Tack för lånet av ställplats!

 

En bra bonus med husbilen är att jag kan hälsa på släkt och vänner utan att störa alltför mycket. Jag har alltid nära hem när de får nog…

 

Att träffa släktingar var så roligt att jag fortsatte i samma spår genom snöovädret längs måttligt plogade vägar till en morbror. Han bor i Burträsk och fyllde nyligen 70 år men har lite svårt att begripa det själv.

”Jag skrev 70 på en lapp och sen satt jag och glodde på den – jag kan inte fatta att jag är så j-a gammal!”

 

Morbror är egentligen en yngling som bland annat har rest runt i Norden och Europa med sin Hobby husbil de senaste åren. Troligen är det därför han vet hur värdefullt det är med en gnutta 220-volt när man anländer. Han mötte upp på gårdsplanen ihop med sina ulliga hundar och pekade, innan jag stannat, var jag kunde ansluta kontakten.

 

Burträsk är för övrigt ett samhälle som är lika vackert på vintern som på sommaren. <<<< Se bildspelet här intill >>>>  För er som inte har morbröder i byn så finns Burträsk camping vackert vid sjön och hembygdsgården. Platsen är mest världskänd för Västerbottensosten. Gräset som betas av korna som mjölkas till osten som äts i mången Michelinrestaurang kommer uteslutande från Burträskmejeriet och socknens kossor. Osten kom till av ett misstag som urartade till en succé vilket du kan läsa mer om på ostens egen hemsida.

 

Under söndagen fortsatte jag norrut och passerade Rudolf med vänner som gömde sina röda mular (mulor?) i snön i jakten på födoämnen. Renar är ett vanligt inslag så jag tar det lugnt längs småvägarna för att hinna hälsa på dem. Just det här gänget träffar jag i Hjoggböle, en by som är känd för sina författare P-O Enquist, Kurt Salomonsson och Anita Salomonsson.

 

I skrivande stund är det söndag kväll och jag ”fulsover” på en parkering någonstans. De campingar jag har ringt svarar inte i telefonen och allmänna ställplatser är översnöade och på rastplatserna skriker Trafikverkets skyltar: Campingförbud!!! (Okej, det är knappast sovförbud men jag undviker dem helst ändå.)

 

I morgon ska jag hälsa på i fler husbils- och husvagnshallar. Det ser jag fram emot, inte kunde jag ana att det skulle vara så roligt, men är man nörd så är man…

 Ha en bra dag och på återläsande!

 

// Jimmie Öbom, chefredaktör 

Jag har aldrig varit på en tältfabrik förr och därför kändes det naturligt att börja med Svenska Tält när jag kom till Dorotea. Svenska Tält är därmed en industri där mjuka värden prioriteras. Jag möts direkt av en bullerfri miljö och det enda som hörs är ett par symaskiner, men skenet bedrar för det är extra tyst just denna dag…

– Det går magsjuka hos oss och nästan halva styrkan är hemma, säger Stig Berg som driver företaget ihop med hustrun Mirja och döttrarna Leena, Eeva och Anne.

 

Svenska Tält är Sveriges enda tälttillverkare och de har 20 anställda som i första hand gör förtält till husvagnar. Populärast av dem alla är Standby-tältet som är ett självbärande åretrunttält. Det hålls därmed inte uppe av vagnen utan av sitt eget stativ. Andra produkter som tillverkas är husbilstält och markisväggar.

– Vi specialsyr en hel del enligt kundernas önskemål, till exempel gör vi här ett nostalgitält till en veteranvagn. Annars syr vi golvmattor till vagnar och husbilar och kapell till släp eller draperier till carports, säger Mirja och håller upp en illröd tältduk till ett veteranekipage.

Svenska Tält var från början ett dotterbolag till Polarvagnen och hette då Polartält. Men i slutet på 70-talet bestämdes att Polar inte skulle syssla med tillbehör och tältfabriken såldes. Stig och Mia Berg tog över 1983 och har drivit Svenska Tält sedan dess.

 

Vägg i vägg med tältfabriken finns företaget S-Karosser, de är mest kända för Easy Camper till pickupflak. Även S-Karosser startade 1983 och de är ett familjeföretag där andra generationen Sellgren nu styr företaget.

– Det var farsan som startade företaget och nu jobbar min dotter Erika här så hon blir den tredje generationen, säger Ulf Sellgren.



Förutom campers gör S-Karosser många specialbyggen som företagsvagnar och bussar. När jag hälsar på håller de på med ett imponerande bygge på en Volvolastbil med fyrhjulsdrift. Chassit är rent men ska få en bodel och i färdigt skick blir det något utöver det vanliga.

– Vi har många kundbeställningar, de kommer med önskemål och vi ritar och bygger, säger Ulf.



Det står en hel del färdiga campers och väntar på transport vid mitt besök och flera av dem ska till Europas största safaripark(!)

– Det är Serengeti Park i Tyskland som ska ha dem till gäster som vill övernatta bland vilda djur i safariparken, säger Ulf.

Serengeti Park ligger mellan Hannover och Bremen och den är på 220 hektar och är därmed ett besöksmål värt att nämna. Då kan ni hålla utkik efter S-Karossers Easy Camper bland savannens alla djur.



Den tredje fabriken med campinganknytning i lilla Dorotea är välkända Polar. Jag träffar vd Tony Ekström som visar runt i fabriken. För tillfället byggs mest husvagnar men chassin från Fiat har beställts för till hösten ska deras nyutvecklade husbil presenteras.

– Vi har en ny husbil på gång som är tänkt att premiärvisas på Nolia i höst. Det blir några olika planlösningar varav en del är rätt unika, säger Tony Ekström hemlighetsfullt.



Husbil & Husvagn kan bara spekulera men kanske är det samarbetet med Cinderellas förbränningstoaletter som gör att Polar kan experimentera med möbleringen och erbjuda unika layouter? (En förbränningstoalett gör ju att stolen inte behöver placeras vid en yttervägg för kassettluckans skull, utan de har bara en liten skål med aska under själva stolen.)

Precis som tidigare utvecklas den nya husbilen ihop med S-Karosser och den får troligen samma namn, Grizzly, som tidigare årsmodeller.

 

När mina tre fabriksbesök är över lämnar jag Dorotea och kör söderut längs E45 som är rejält spårig, men vädret är vackert och utsikten likaså. Ju närmare Östersund jag kommer desto slaskigare blir vägen och husbilen är snart rejält smutsig. Igen.

På återläsande!

 

Här hittar du fler bilder.

// Jimmie Öbom, chefredaktör på rull

Från Östersund är det nära till Jämtlandsfjällen med Åre, Duved, Storlien mfl. och många campar som bekant vid backarna. Fördelen med husvagn istället för fjällstuga är rätt uppenbar. En stuga vid slalombacken går på miljonen men en campingplats hela säsongen i Duved kostar 12100 kr + el och vagnens inköpspris. En vagn som sedan kan flyttas till en camping vid havet, t.ex. Vaxholm där båtbrygga och bad samt golfbana finns intill. Då talar vi stugpris på flera miljoner!

Nåja, möjligen haltar jämförelsen i fråga om boendeyta och andrahandsvärde men det är definitivt lätt att förstå att många lockas av husvagnlivet i fjällen!

 

Att husvagnarna är populära märks som sagt hos Östersundshandlarna. Det gäller särskilt Frösö Husvagnar där jag träffar vd Roger Ramsell. Han är 71 år men jobbar ändå på med försäljningen av Cabby och Hobby husvagnar plus begagnat, verkstad och tillbehör. (Hur det går med Cabbys konkurs får vi för övrigt besked om inom kort.) 



Därefter åker jag över bron till ”fastlandet” och Molunds Fritid som är ett systerföretag till bussåkeriet Molunds Trafik AB. Molunds säljer Kabe och Adria husbilar och husvagnar samt tillbehör från Kama och Holiday Fritid. De håller till på Brosslarvägen 9 som är ett industriområde strax utanför Östersund.

Innan jag drar vidare längs E14 österut hinner jag med ett stopp på företaget Fritidsprodukter också, men i lugna månaden februari stänger de tidigare på dagarna så jag fick nöja mig med en yttre besiktning.

 

Att jag färdas under lågsäsongen märks förstås lite överallt, vilket inte är oväntat. Åtminstone lågsäsong utanför fjällvärlden. Men som vanligt finns ofta skyltar vid ”stora vägen” som visar CAMPING eller KAFÉ men när jag kommer fram är det stängda bommar sedan flera månader. Det är inget jag överraskas av längre då det blivit lite av en vana. Vägskyltar mot camping betyder oftare stängd camping än öppen camping.

 

Ibland frågar jag mig om det är rätt att företag får ha statliga vägskyltar som visar till en företeelse som bara gäller 2-4 månader om året? Eller bör det finnas en tilläggsskylt med datum? Natten tillbringas i detta enskilda fall utanför bommarna - och jag sov gott även där. 



// Jimmie Öbom, chefredaktör 



 

Inte för att de första blommorna har visat sig än även om det troligen bara är några veckor innan de första snödropparna kikar fram i de sydligaste delarna av landet. Och det är då det blir som värst eftersom de är mer köldtåliga än vad jag är. Jag vill åtminstone ha så många plusgrader att jag kan sitta utomhus på kvällen.



Många tar tillfället i akt att lura Kung Bore genom att bege sig till södra Europa. Redan nu är där behagliga tio till femton grader, i solen betydligt mer. På något sätt känns det väldigt behagligt.



Jag minns med glädje när jag begav mig till södra Grekland i slutet av mars för ett par år sedan. 25 grader, mer i solen. Det laddade mina batterier och effekten har inte riktigt försvunnit än. Visst är det märkligt vad lite som krävs för att gå från överleva till att leva. Körsbärsträd som blommade. Apelsinträdens doft. Har du känt den smeka sig runt dig medan du tittar ut över ett snöklätt berg med de rosa körsbärsträden i fonden? Redan i mars?



Oavsett så har du verktyget. Kör genom Tyskland och upplev karnevalerna. Stanna och njut i Mainz på Rosenmontag. Visst låter det. Rosenmåndagen. Upplev Adriatiska kusten innan turisterna har ockuperat alla trevliga platser. Bara vara. Njut.



Än är det kanske inte för sent att bege sig ut redan i år. Du behöver inte planera allt i detalj, livet ger mycket om du vågar vara spontan.



Det är nu det är dags att packa husbilen och börja njuta av ett Europa som så sakteliga gör sig av med Kung Bore. Och han försvinner först längst söderut där han oftast inte ens vågar visa sig.

Så här mitt i julstöket är tanken ofta bland nära och kära. Som det sig bör för vad vore livet utan det sociala livet, det som vi med hjärtat i campinglivet har alla möjligheter att uppleva i överflöd. Trots allt är det essensen i intresset för fritidsfordon.



Nära och kära. Det gäller även våra upplevelser. Nära platser med det lilla extra som kan besökas ofta. Kanske en kär plats vid vattnet där solen blir extra vacker när dagen randas. Kanske rådjuret vid skogsranden som kan avnjutas med samma glädje som morgonkaffet. Visst kittlar det exotiska, det nya och okända men just det måste inte vara det mest minnesvärda. Men jag skulle ljuga om jag inte fascineras av det som inte är vardagligt. Något nytt att lägga till sina upplevelser. En folkdräkt. Annan arkitektur. Blommorna. En utsikt man inte ser varje dag. En folkfest. Men att gradera, det går inte. I min värld ska man inte jämföra på det sättet. Det lugna rådjuret eller vattenfallet, vilket är egentligen det mest minnesvärda?



Känsla är något svårfångat i skriven text. Det blir lätt så platt när man inte har gester och leenden att ta till. Ändå hoppas jag på att du uppskattat mina texter under det år som gått för självklart ligger ni läsare mig varmt om hjärtat. Att känna att man kan förmedla något speciellt. Något jag vill att även du vid något tillfälle ska kunna ta del av.



Ett av mina starkaste minnen är en resa i Grekland. Inte under 2018 men minnen kan vara länge. Jag reste på Peloponnesos, den grekiska södra halvön. De böljande vägarna med det klara blå havet på ena sidan och de snöklädda bergen på andra. De rosa körsbärsträden och apelsinträdsdoften. Lugnet som avbröts av mina wow som ingen kunde höra. Jo, det är riktigt svårfångat. Men känslan i den tidiga våren i månadsskiftet mars april är något jag sent ska glömma. Men det finns mer. Mycket mer. Den vackra kustvägen i Kroatien. Šibenik, Dubrovnik, Krka. Svarta havets kust i Turkiet och Georgiens fantastiska bergslandskap. Ukrainas oändliga slätter och Transylvaniens dramatiska natur med en av världens vackraste vägar, Transfăgărășan. Jo det är långt bort men inte så långt som du tror. Har du någon gång möjlighet ska du resa till vårens Grekland. Gärna via kustvägen i Kroatien men annars går det att flyga till Athen och hyra en husbil där.



Att åka runt Vänern kanske inte låter så exotiskt, men inte är det sämre. Håverud, Läckö slott, Kållandsö. Ramslöksdoften på våren eller löjromens dag på hösten. Borgvik, en av Sveriges bäst bevarade bruksmiljöer. Brudfjällsvägen för dig som vågar dig ut på smala, kurviga och backiga vägar. Sveriges godaste räkmackor i Värmskog (så sägs det utan att jag har andra vetenskapliga bevis än att ha ätit en). Den resan har också gett bestående minnen och Dalsland är bedårande på våren.



Våren ja, Forsakar. Österlen när äppelträden blommar. Brösarps backar och Kronovalls slott. Söderåsen. Christinehofs ekopark eller varför inte en gourmetresa till olika gästgiverier? Att resa runt i Skåne på våren väcker känslor. Som så väl sagts, Skåne finns för att visa övriga Sverige hur kontinenten ser ut. Har du hunnit resa runt i detta vackra vårlandskap än eller är det dags att planera in det till 2019?



Vill man uppleva det nära kan man ta en tur runt Östersjön. Jag lovar att du kommer att bli överraskad. Här finns det mesta. Härliga sandstränder. En öken, visste du det? Vildliv med bison och fantastisk natur i Białowieża. Visst är varvet långt men det går ju att dela av. Det nära kan vara längre bort än de flesta tror.



Jag kommer att försöka förmedla känslan av det härliga att resa och uppleva och jag hoppas du följer med även under 2019. En del platser har du kanske själv erfarenhet av, annat kanske är nytt. Oavsett vilket har vi ett nytt år framför oss där minnen kan bli fler och upplevelserna bestående. Det är det som är så fantastiskt med husbilar och husvagnar. Det behöver inte göras så märkvärdigt, det räcker långt med att vara nyfiken. Då kommer upplevelserna oftast av sig själva.



God Jul och Gott Nytt År!

Vissa dagar känns extra viktiga. Midvintersolståndet när det vänder och dagarna börjar bli längre. Lite trevande i början för att ljuset snart ska återkomma i allt raskare takt. När vi når de kortstavade månaderna mars, april och maj. Beroende på var i vårt avlånga land vi befinner oss kommer grönskan olika tidigt. Men på många platser kan i varje fall vårens första tussilago skådas, i södra Sverige har de kanske till och med blommat över och ersatts med andra vårtecken.



Nu är det dags att börja köra runt igen, uppleva allt spännande som finns. I helgen öppnas Löfstad slott, snart är det dags för Trandansen och Sofieros fantastiska trädgårdar. Till påsk har alla campingen haft sin säsongsstart och vi kan till fullo njuta av säsongen. Kanske kan en tur runt om i vackra Skåne med Forsakar vid Österlen locka.



Men visst är vårdagjämningen idag något extra?

Detta är en krönika skriven av er webbredaktör.



Det ska ju planeras. I varje fall innan semestern. Kartan ska fram, eller möjligen en tillräckligt stor skärm så att hela världen får plats.



Det googlas frenetiskt. Varenda liten detalj ska fixas. Den exakta sträckan för var minut räknas ut. Det ska bokas camping eller bestämmas ställplats. Hinns den här vackra platsen med? Kanske. Kanske inte. Allt som oftast det senare.



Likaså med packningen. Allt sprids ut på någon lämplig plats. Finns alla husgeråd med för att göra den här favoritmaträtten? Har man kläder så det fungerar om det regnar? Om vi får punktering på cykeln? Olja till kedjan? En sådan lista kan göras oändlig. Ofta blir den längre än så.



När jag körde motorcykel hade jag två små packfickor att trycka ner alla önskemål i. Just precis. Det var inte möjligt. Det blev en t-shirt mindre, två till och med. Det var mycket som fick stryka på foten. I stället blev det tvättmedel och en tvättlina. Om jag tältade blev det ingen tvättlina för tältet har ju linor så det räcker och blir över. Vad mer kunde kombineras? Jag lärde mig att en hopfällbar plastdunk var praktisk liksom basala kokredskap. De räcker oändling långt, även för att göra pepparbiff med rösti. Efterhand lärde man sig både packa snålt och vist. Ofta nog kom jag ändå hem med något oanvänt. Nästa resa sorterades det bort.



I husbilen får det mesta plats. Det blir inte den där eftertänksamheten om vad som verkligen är nödvändigt som ibland är så praktisk. Livet blir så mycket lättare när det inte är en oändlig mängd med prylar att hålla reda på. Mitt brist på ordningssinne uppskattar sådant. Det blir mer en fråga om vikt. När saker kombineras blir kilona i slutändan så mycket lättare och det känns bra att inte släpa på en massa i onödan.



Även detaljerna när det gäller kartplanering har blivit lättare. Väldigt mycket lättare till och med. Åker jag långturer sätter jag upp delmål. Efter en vecka bör jag hunnit dit. En vecka till och nästa delmål ska vara nått. I snitt brukar jag räkna 20-25 mil per dag. Det tycker mitt sinne känns lagom. Det blir tid att ligga still där jag hittar någon mysig plats. Blir inga sena kvällskörningar heller. Stannar jag har jag både tid och sinne att skratta i kapp med lokalbefolkningen som bjuder mig värme och ovärderliga tips. Hittar jag ingen camping får det bl fricamping, allt jag har med mig räcker mer än väl för kvällen och natten. Där slutar min planering. Finns inga som kan ge bättre tips om fantastiska platser än lokalbefolkningen. På så vis upptäcker jag nya platser hela tiden. Och platserna jag hittar blir bara bättre med åren, vägarna blir mindre och stressen att hinna se det planerade likaså. Det passar mitt ordningssinne perfekt.



Jag får nog erkänna att jag allt oftare struntar i kartplaneringen. Med det har allt blivit så mycket bättre och upplevelserna större.



Att köra mer på måfå är mitt sätt att organisera. För det ger mig en semester som är helt oförutsägbar. Och bara så härligt avkopplande. Det är en ordning jag inte vill ändra på. För rätt eller fel, jag kommer hem med känslan att jag hunnit se alla vackra platser efter vägen.



Det har min brist på ordningssinne ordnat åt mig. I stället har jag fått ett lugnt sinne. Där gäller att Ordnung muss sein.

Med miljöargument går det att framföra rätt långtgående önskemål om andra människors liv och leverne. Det gör signaturen "Medveten" som i en insändare den 22 maj går till storms mot de som är över 50 år. Enligt den medvetne ska endast barnfamiljer upp till denna medelpunkt i livet få inneha körkort. På annat ställe i texten står att åldern nog egentligen borde vara 65, kanske tänker han sig en sänkt pensionsålder i tider när diskussionen går åt andra hållet när det gäller hur länge vi bör arbeta.



Husbilar står inte heller högt i kurs hos denne medvetne medborgare. Vi citerar



– Inte nog med det, många pensionärer skaffar husbil vilket är helt absurt för mig att förstå. Bidra med något istället för att köra bil i onödan....De kan ta cykel eller andra färdmedel.



Nåväl, vågar mig på att säga att jag inte delar hans uppfattning. Kanske dessutom skulle vilja fråga honom om vad han kan tänkas göra som jag tycker är onödigt. Kanske till och med miljömässigt skadligt. Dricker han måhända i plast buteljerat vatten i stället för kranvatten? Åker han buss i onödan när han kunnat bosätta sig på gångavstånd till jobbet?



Han berättar vidare att hans mormor kör jättebra men att hon borde tänka på miljön då det finns mycket annat att upptäcka än att sitta i en bil. I synnerhet i hennes ålder.

Jag får väl sälla mig till de omedvetna, de som betalar dyrt för att inte flyga i onödan, åka på miljöfarliga kryssningsfartyg eller sitta i en för stor bostad. För inte behöver vi väl mer än ytan i en husbil, sisådär tio effektivt utnyttjade kvadratmeter. Allt som är större borde väl vara onödigt, speciellt för de upp till 50 för de är väl ändå bara på jobbet. Det går ju att vara lite ironisk tillbaka i ett sådant här läge.



Här kan du i varje fall läsa den medvetnes insändare i sin helhet.

Det finns alltid något att klaga på och tur är väl det. Då kan man ju göra småttiga saker och ändå få ut något av det.



Det gäller inte minst alla vi som fascineras av camping. Friheten. Inte alltid måste gå på dyra evenemang. Jag tror de flesta av oss kan njuta av en utsikt. Faktum är att naturupplevelser är gratis. Åtminstone om man bortser från glädjedödare som vill ta ens fritidsintresse ifrån en. För på något sätt känns det så när bränslet blir dyrare för att inte nämna skatten på husbilar. Men visst är det ändå värt det? Vad går upp mot en soluppgång över en liten sjö? Det behöver inte vara långt bort. Nuförtiden körs inte heller husbilarna så långt. Senast jag såg någon uppgift om det låg snittet klart under 300 mil. Per år. Med en årsskatt på 30 000 blir det en hundring per mil om man vill köra så milövänligt som möjligt. En väl använd hundring skulle jag vilja påstå. Extra mil kostar inget extra. Jo, förutom bränslet då men för en hundring kommer man en bra bit. Jovisst. Det blir billigare om man väljer något äldre och inte så rent som möjligt. Mycket billigare till och med.



Sedan har jag en löjlig passion för det gamla, nej snarare det antika. En loppis till exempel. Man går in i någon gisten lada och hittar massor av skräp och förhoppningsvis en och annan pärla. Visst kan det kännas småttigt. Ändå kan det förgylla en hel dag och kanske betydligt längre än så om man hittar det där speciella. Det är sådant som husbilslivet kan erbjuda. Det är dessutom enkelt. Bara att stanna till vid en loppis-skylt.



Visst luktar det speciellt i sådana miljöer? Lite unket men ändå gott. Gamla ting luktar på ett speciellt sätt. Långt ifrån fräscht men jag går hellre in där än i den skinande blanka gallerian.



Där står farfars prylar. Tidens tand har många gånger tagit ut sin rätt. Lite lätt anfrätta av damm. En gång stod de och glänste i dåtidens gallerior, lanthandlar kallades de då. Jag minns fortfarande när jag som liten parvel gick in i lanthandeln vid mina morföräldrars hemman. Hus kallades så då. Det var där jag såg den. En porslinskanna. Passade perfekt till min önskan om ett kallt glas hallonsaft som gjorts på våra egna hallon. Jag var övertygad om att det även kunde serveras en bulle i sammanhanget. Jag slog till. Hela veckopengen och mer därtill gick åt. Den vita kannan med en vacker äppelkvist som dekoration var min. Åtminstone på vägen tillbaka. Då gick man. Det tog nog en timme. Sedan var kannan inte längre min men mormor var glad och serverade förstås saften i den. Bullen tog jag direkt i handen. Nu har kannan fått en spricka och glansen är borta. Ingen vill nog ha den, förutom jag då förstås. Och den har hunnit blivit min igen.



Undrar vad för historier som gömmer sig bakom alla prylar jag ser i den gistna ladan. Det finns det ingen som berättar om. Men jag ser samma dricksglas som saften serverades i. Kanske telefonen de var så stolta för att ha råd med men nu springer varenda knatte omkring med en smartphone som om det alltid varit så. Den gamla telefonen öppnade upp världen för dåtidens hemmansägare. Deras cykel gjorde aldrig några semesterresor. Sådant var lyx. För mig känns det som lyx att få ha njutit av deras hemman. Kunna gå ut och vräka i sig hallon. Kanske jordgubbar. Eller krusbär. Ligga i gräset och låta doften av syrener bara omsluta en. Nuförtiden stannar jag gärna till och köper bären vid något stånd efter vägkanten. Både billigare och godare än på gallerian. Visst har även nomad-livet i husbil sina poänger.



Jag går allvarsamt vidare och studerar det jag ser. Ibland dyker jag på något jag inte ens vet vad det är. Då frågar man den vänliga damen, det brukar oftas vara damer i dessa miljöer, och får en förklaring. Ofta är det bruksföremål som sedan länge försvunnit från galleriornas hyllor.



Där hänger en gammal fotogenlampa. Tänk när de kom och gjorde att man fick ledljus i hemmanets rum. Nu är den en pitoresk inredningsdetalj. Jag tänker på den dimbara LED-belysningen i husbilen. Undrar vad morfar skulle sagt om sånt. Och spisen som så enkelt går igång med pietrotändning. Ett kylskåp istället för deras kallkällare. Nog har perspektiven förändrats.



Jag hittar någon onödig pryl som jag förälskar mig i, swishar över lite pengar till den glada damen som fått bevisa sin kunskap för mig. Kontanter, som på farfars tid, finns ju knappt längre. Men att swisha pengar med en telefon med nummerskiva, det går nog inte. Morfar hade nog inte ens förstått poängen med det.



Drar mig så sakta tillbaka till min glänsande husbil. Trycker igång den dimbara belysningen och sätter mig ner och njuter av ett glas hallonsaft. Faktiskt även av en färsk kanelbulle som jag tagit fram ur bilens frys.



Visst är det något speciellt med det lilla. Det som inte var planerat. Bara minutrarna innan jag stannade till vid den handskrivna skylten om loppis hade jag ingen aning om att den fanns. Nu är jag stolt ägare till något som någon annan var lika stolt att ha köpt för länge, länge sedan.



Kan man tänka sig en bättre semesterform än en husbil? Om några mil stannar jag till vid den lilla sjön. Tar mig ett kvällsdopp och njuter av kvällens stillhet.



Det är sommar och dags att njuta av livet. Stanna till vid ett loppis du med. Och glöm inte att det småttiga oftast ger minnen för livet.