Detta är en krönika skriven av er webbredaktör.
Det var länge sedan jag för första gången besökte Västtyskland. Inte minst för att det är drygt trettio år sedan landet upphörde, om det nu gjort det, allt medan år har lagts till år samtidigt som besök har lagts till besök. Hur många vet jag faktiskt inte men kartan känns numer överflödig. Eftersom GPS inte fanns i forntiden är sådana tingestar förbjudna i min värld. Åtminstone för det mesta.
Man minns alltid sin första förälskelse sägs det Det bygger nog på att den upphört men det har ju inte den här gjort. Har man då ytterligare en förälskelse blir det genast problematiskt och svartsjuka uppstår. Det är nog bäst att inte avslöja vilka andra som vill ha min kärlek.
Första gången jag var på besök åkte jag runt i gränstrakterna mellan forna öst och väst. Där är det charmigt värre, bergigt och frodigt. Det gav mersmak och året efter blev det ett nytt besök men då lite längre söderut, närmare bestämt hittade jag den romantiska vägen och jag föll som en fura. Rothenburg omfamnade mig på ett sätt som gjorde att jag tappade andan.
Rothenburg bedöms vara så tysk som någon stad kan bli. Korsvirkeshusen lutar sig mot varandra, stadsportarna reser sig mot himlen och marknadsplatsen sjuder fortfarande av liv. Även turisterna är hela tiden närvarande. Fantastisk miljö och turism brukar hänga ihop men har sina poänger som vid den rundvandring med guide som jag då kostade på mig. Det var lite som att ge en bukett blommor till sin älskling, en verkligt förlösande gåva. Där stod jag utanför kyrkan med en guide i medeltidskläder och flämtande gruvlykta medan orgelmusiken smet ut genom springorna i de 18 meter höga fönstren. Undrar om jag blir gammal nog att glömma bort det.
Jag stannade till vid dockmuseum, drack vin på den berömda bron i Würzburg men inte minst introducerades jag i sagornas värld med Törnrosaslottet Neuschwanstein. Ett sådant möte går inte ens att beskriva på ett rättvist sätt. Tänk er en tonåring som möter miss Universum. Ungefär så kändes det när jag stod framför denna kejserliga pärla i vitt omgiven av den smaragdfärgade skogen. Att det har hunnit gå femtio år sedan dess har inte gjort att kärleken svalnat.
Numer glider jag runt i landskapet mer på måfå, men allt oftare i de östra delarna som inte var direkt lättillgängligt när romansen inleddes. Den på östra sidan av den forna interna gränsen kalhuggna naturen börjar först nu återhämta sig. Alldeles efter återföreningen reste jag dit för att se det skyltfönster som DDR:s styrande var så stolta över. Jag fick närmast en chock. Hur kunde detta finnas så nära utan att vi i Sverige knappast hade en aning? Skönmålningen hade varit mycket effektiv.
Nej jag kan inte säga att jag omedelbart besvarade landsdelens kärlek men allt eftersom har jag ändrat mig. Nu när den orörda naturen kompletterats med vägar och annan basal verksamhet som restauranger framträder ett litet charmtroll. Den oslipade diamanten har förvånansvärt snabbt börjat glänsa. Jag har hittat mina pärlor som Müritz, en av europas största bokskogar, och så har vi Lübbenau, tysklands Venedig. Sedan förstås de deprimerande platserna som Wünsdorf.
Det är nog få som höjer forna östs ekonomi till skyarna och det är nog en av de viktigaste anledningarna att det idag går att hitta dessa pärlor.
Men både i öst och väst finns fantastiska medeltida städer som bara väntar på att inleda nya förälskelser, ofta inbäddade i en frodigt inbjudande natur. Det är som om landet aldrig kan sluta att erbjuda nya upplevelser oavsett om det handlar om kalkstensklipporna i Jasmund, en stillsam flottfärd i Müritz, dramatiska alpvägar eller mödosamt återuppbyggd förkrigsarkitektur. Ta bara Berlin, denna pulserande storstad som nu bjuder till i sina sammanlagda elegans. Att gå genom Brandenburger Tor som är den enda kvarvarande av de 14 stadsportarna i Berlins tullmur väcker känslor. Vilken monumental avslutning av den berömda boulevarden Unter den Linden som en gång ledde från Berlins stadsslott till Tiergarten. Finns det någon bättre symbol för Berlin och kanske hela Tyskland?
Problemet är snarast att det finns så mycket att lyfta fram, varje plats med sina kvaliteter. Mosel, Alleenstrasse och Oberammergau. Listan kan göras hur lång som helst. Gemensamt är dock att det inte handlar om Autobahn, detta närmast unika motorvägssystem. Det må vara hur effektivt som helst att transportera sig snabbt på men någon charm har det inte. Är det det enda man ser av landet har man i varje fall inte sett mycket av det genuina Tyskland.
Att ta en tur på landsvägararna, Bundesstrasse, utan stress och stanna till för att bara insupa atmosfären ger desto mer. Här och där stannar man till för det kulinariska som även det har mycket läckert att bjuda på. Numer finns det även temavägar att köra. Alleenstrasse, troligen världens längsta allé, är 300 mil lång och varje träd är dokumenterat och har till och med sin egen sjukjournal. Slottsvägen, Ölvägen, Vinvägen är andra temavägar för den som har ett specialintresse. Vulkanlandskapet vid Eiffel har en annan typ av charm för att inte tala om Harz. Nu är det här en krönika som inte kan göras hur lång som helst men efter en livslång romans finns mycket att berätta.
Men, som sagt, begränsar du upplevelsen till Autobahn har du mycket kvar att upptäcka. Och det borde fler ta sig tid till om jag fick bestämma. För ger du landet din kärlek får du mångdubbelt tillbaka.
Hur blir man kär i ett land egentligen? Det är förstås en befängd fråga som lättast besvaras med en motfråga. Har du varit där på riktigt eller bara åkt på Autobahn?
