Vid elva igår rusade jag med andan i halsen in på redaktionen. Paniken var nära när mitt arbetsredskap, datorn, inte ville som jag ville. Sådant går inte för sig, inte samma dag som Elmia öppnade sina portar lite försiktigt för branchfolk och VIP-gäster. Det skulle visa sig att det inte alls gick för sig. Inte på långa vägar.



Datorn behövde nämligen lite handpåläggning från vår IT-avdelning. Faktiskt mycket mer än någon kunde ana i förväg. Vår skäggige datordoktor såg först riktigt snäll ut. Men det var innan han visste vad handpåläggningen skulle kräva av honom. Han bestämde sig snabbt för en operation. Vi byter hjärna sa han käckt. Jo, men inte mellan honom och mig så jag kunde andas ut för ett ögonblick. Han plockade kvickt fram de kirurgiska verktygen som bestod av instrumentmejslarna och skruvade ur de där där extra små skruvarna under datorn som är dödskallemärkta. För oss som inte är datakirurger förstås. Jag tvingas åse hur mitt alteregominne datorn faller isär. Jag sväljer djupt.



Det är straxt klart hör jag som ur ett dunkelt töcken. Jag sväljer igen. Det visar sig att ordet strax har mycket olika betydelse för olika individer. Vad den mest berörde, datorn, hade att säga vet jag inte. Den var otroligt tyst. Jag skulle vilja säga att den var helt död.



Den blir till liv igen om tre timmar hörde jag. Jag andades ut för ett ögonblick och gick för att ordna sådant som annars inte skulle ha blivit gjort. Penna, papper och andra ålderdomliga redskap plockades fram. Allt medan klockan gick och det magiska ögonblicket då datorn skulle väckas upp ur de dödas värld närmade sig. Ögonblicket kom och gick medan doktorn hade fullt upp. Vad jag som närmast anhörig tyckte var inte längre viktigt. Inte för doktorn i varje fall. Det tar nog lite längre tid var det kortfattade svaret.



Jag vankade fram och tillbaka. Jag bestämde mig för att kontakta övriga anhöriga. De lade pannan i djupa veck och föreslog att jag skulle fortsätta att vaka. Det kanske skulle lösa sig. Under har ju inträffat tidigare. Sägs det.



Klockan går och snart är doktorns arbetspass till ända. Jag stirrar med tom blick mot horisonten. Tänk om mitt alteregominne inte kommer att följa mig till Elmia. Hemska tanke. Jag slår den ifrån mig men börjar planera för det värsta.



Bilen står och frustar i garaget. Känner sig ruskigt övergiven. Jag hade ju lovat en lite längre rastning. Jag tröstade den med att bära ner väskan med byteskläder och annat spännande som behövs under de dagar mässan pågår. Men det viktigaste saknas, det inser även bilen. Datorn ligger fortfarande på operationsbordet.



Tidsperspektiven flyttas successivt fram. En halvtimme nu, strax nog en halvtimme till. Min mage börjar kurra och kräver påfyllning. Mitt i måltiden plingar det till i telefonen och hjärtat far upp i halsgropen. I töcknet ser jag några nyckelord. Klar, hämta. Jag hastar i mig de sista tuggorna. När jag flåsande kommer in till operationsavdelningen blir jag varse om att det var ett gammalt mail som doktorn sänt igen. Jag lommar iväg.



Men det skulle komma ett mail till. Nu har jag övergivit din dator men det går nog bra ändå får jag veta av IT-doktorn och att han rusat iväg till sitt tåg. Jag tror han ville undvika mina frågor. Ta din dator och stick, skulle jag kunna översätta det hela med. Jag rusar dit, tar datorn under armen och försöker behandla den varsamt. Bilen brummar välkomnande och vi far mot Jönköping. Klockan var dock inte alls nöjd. Den klagade högljutt att den varit alldeles, alldeles för övergiven under alldeles för lång tid.



Vid Vättern hade den blivit så uppgiven att den lät solen gå ner i en blodröd himmel. Alldeles vid Brahehus. Jag struntade i klockan och stannade för att beundra Vättern. Samtidigt började de anhöriga ringa och undra hur det hade gått. För klockan alltså. Datorn hade de tydligen förpassat till en passerad tidsålder. De anhöriga meddelade att de slutat arbeta för dagen och såg fram emot en avkopplande kväll över en bit mat. Jag såg istället fram över en allt mörkare motorväg på min väg mot Elmia.



När jag kommer till hotellet hade försynen utrustat ögonblicket med en medtrafikant som står med tända backlysen precis när jag glider in på parkeringen. Jag avvaktar och bilen tvekar. En p-plats alldeles vid entrén sent en kväll på det fullbelagda hotellet? Jodå, han backar ut och jag knör mig in i det trånga utrymmet. Lyckan börjar återvända.



Vid receptionen försvinner den dock snabbt. Checka in? Nu? Hmmm, reservationen släppte vi till hugade spekulanter eftersom du aldrig dök upp. Jag kämpar med att hålla ansiktsfärgen på en mindre röd nyans än solnedgångens. Det är svårt. Mycket svårt till och med.



Det får bli en liten förrätt och en minimal efterrätt medan tiden återigen går och jag börjar undra vad jag gjort för ont för att förarga världen just idag, den idag som nu blivit igår. Efter dagens andra olidliga väntan får jag reda på att hotellet löst det hela temporärt med en tältsäng. Jag nöjer mig med det och skriver en blogg istället.



Möjligen var det värt det, datorn börjar så sakteliga återvända till livet men med en stukad ägare. Hur som så fick jag uppleva en riktigt vacker solnedgång över Vättern. Just vid Brahehus och Visingsö. Hade inte klockan gett upp så hade jag adrig fått se den. Det hade nog varit en ännu större förlust. Jag har tröstat datorn med den som ny bakgrundsbild. Hoppas den är nöjd så.



Senare idag ska jag meddela doktorn det lyckade resultatet med klockan. Datorn behöver dock ytterligare en handpåläggning verkar det som. Men om det får ske undrar jag. Jag är nog lite tveksam till fortsatta operationer. Även om doktorn i grund och botten är snäll, åtminstone mot datorer. Den är nog ganska nöjd med operationen trots allt. Den är ju vid liv igen.

Jag valde att köra E4 norrut med en avstickare till Kusmark nordväst om Skellefteå där Nordlunds Motor huserar i mitt i byn. Skellefteå tillhör ju Västerbotten och inte Norrbotten som de andra handlarna i denna bloggartikel. I Skellefteåområdet med dess inland bör turistvänliga besöksnätverket guldriket nämnas där man hittar massor av aktiviteter och sevärdheter, särskilt sommartid. Till exempel världens längsta linbana eller underjordskyrkan bland mycket annat.



Sedan går färden vidare mot Luleå där Granec huserar nästan mitt i centrum nere vid vattnet då de även säljer båtar. Närmare E4 förbi Luleå har Husvagnscenter och Husvagnsimport sina lokaler på industriområdet och Betongvägen. Från Luleå är det bara några mil till Boden där Bothnia Fritid håller till och slutligen besöktes även Norrkust Caravan i Kalix som precis skulle flytta till nya lokaler som du kan läsa om i en annan artikel.

Mer information om handlarna ovan hittar du i bildspelet här intill eller via denna länk.



Många av de handlare jag har besökt har det gemensamt att de funderar på att utöka/bygga ut/flytta och/eller anställa. Det verkar med andra ord som att affärerna går bra. En annan sak som många har gemensam är ett behov av tekniker/mekaniker. Det råder brist på det i hela landet och att hitta personer som behärskar skilda områden som el, snickerier, motorer och inredning är inte helt lätt.



Kanske vore det något för en driftig person att ordna en utbildning med låt säga 20 platser där ”Husbilstekniker” utbildas under ett år eller två. Arbetsmarknaden ser lovande ut oavsett bostadsort, så det borde inte vara så svårt att hitta sponsorer i form av företagen själva eller stat/kommun. 



För övrigt är min första etapp av vinterresan nu nästan över. Jag ska bara åka och parkera husbilen på säker plats för jag ska flyga t.o.r. till mässan i Kista innan jag återkommer till den rullande redaktionen om några dygn.



När mässan är över fortsätter min vinterresa. Ha en förträfflig dag och hoppas att vi ses på mässan! Vår monter hittar du alldeles vid rulltrapporna och entrén.

// Jimmie Öbom, chefredaktör 

Mässan Caravan Kista är över och det blev en mässa som många är nöjda med i år. Flera utställare talade om rekordförsäljning och antalet besökare var också fler än tidigare. Sist men inte minst har vi på Husbil & Husvagn sålt massor av tidningar (nytt mässrekord på förlaget!) och kan välkomna massor av nya prenumeranter! Intresset för fritidsfordon håller i sig!

 

Redaktionshusbilen har stått ensam vid en elstolpe under mina mässdygn i Stockholm men under måndagen var det åter dags att ta plats bakom ratten.

Jag ska färdas längs ”Konstvägen 7 älvar” som mestadels följer väg 92. Konstvägen är 35 mil lång och passerar 13 spännande konstverk. Vägen börjar vid havet i Holmsund och fortsätter långt in i fjällvärlden till vackra fjällorten Borgafjäll. (Nu ska jag inte åka så långt den här gången utan nöjer mig med delmål i Dorotea.)



Första tre milen av Konstvägen delas med Blå Vägen (som viker höger utanför Vännäs och går vidare mot Norge). Oavsett konstintresse vill jag även rekommendera ett stopp vid Umedalen Skulpturpark i Umeås utkant. Här finns massor av spännande skulpturer som både barn och vuxna uppskattar och det är gratis inträde - året runt.

 

Fem mil från Umeå ligger Sveriges minsta kommun Bjurholm. Där letar jag mig ner mot Öreälvens strand för att beundra den 47 meter höga Öreälvsbron underifrån. Här finns också en lämplig p-plats för ett par husbilar. (Kör in i Bjurholms samhälle och följ vägen ned mot reningsverket.)

 

Sedan fortsätter turen till Angsjöns camping där jag träffar campingägare Fahd som ägt campingen i dryga tre år. Campingen är öppen året runt och den ligger naturskönt i skogen invid en liten sjö med badplats, fiske och nu på vintern finns utmärkta snöskoterleder i området. Fahd satsar också hårt på musikuppträdanden och har haft många stora artister på campingen, just nu planeras sommarens artister under Angsjöns musikfestival.

 

Därefter kommer jag till Fredrika där jag tar en tur upp till Buddahstatyn på berget. Här finns en stor vändplan för parkering och en härlig utsikt över de milslånga skogarna. Du hittar en intressant dokumentär om templet på youtube om du söker på ordet "Tempelriddaren".

Efter att ha bugat för statyn tar jag plats bakom ratten igen och fortsätter mot Åsele som för många är välkänt för Åsele marknad som lockar tiotusentals besökare.



Lagom till solen går ned når jag Dorotea där jag lånar ström från campertillverkaren S-Karosser vilka jag besöker under morgondagen.

På återläsande!

Är det någon som minns de bidrag som man kunde få för att köpa en dator i PC:ns barndom? Både staten och arbetsgivarna var inblandade men den inhandlade datorn var omodern redan när man vandrade ut genom butiksdörren. Det var nya processorer, större minnen och mer komplicerade program, inte minst operativsystemen krävde allt mer. Eller så var det tvärtom. Större minneskapacitet möjliggjorde mer omfattande operativsystem.



Jag kommer ihåg de första datorerna. Inte de som tog upp hela rum och krävde ett eget kärnkraftverk för att kunna användas utan de datorer som i praktiken blev de första vanliga människor kom i kontakt med. 1981 köpte min arbetsgivare en minidator, en hiskelig historia med ett minne på 32 GB. Jo, GB. State of the art. Då var den för tiden minnesgigantiska hårddisken stor som ett fristående kylskåp med bänkhöjd, tålde inte vibrationer och med sex monokroma skärmar och en matrisskrivare betingade anläggningen ett pris på en halv miljon starka kronor. Likheterna med dagens smarta telefoner ligger snarast i att man kunde spara information även på minidatorn. Åtminstone en sparsam mängd text. Bilder var inte att tänka på, digitala foton hade inte sett dagens ljus och fotograferna oroade sig för att råvaran till analog film snart skulle ta slut. Sedan vet vi vad som hände, säljs det överhuvudtaget några filmrullar längre? Och en Kodak Instamatic känns som en stenålderspryl. Kodak förresten, en gigant på sin tid som allt för länge höll sig till en föråldrad teknik. Även Facit drabbades av motsvarande öde när datorerna på allvar slog igenom och skrivmaskinerna förpassades till museernas värld.



Kommer historian att upprepa sig i dagens bilvärld? Kanske det. Vi är i lindan av tekniken med självkörande bilar och i år lanserades exempelvis en automatisk husvagnskoppling där inte någon behöver besvära sig med några manuella moment. Och eftersom  dragkraften i elmotorn är för liten då de inte tål att överbelastas har husvagnar i år fått eldrift. Det väjs för potthål, hålls filer, bromsas och gasas och kommuniceras med molnet helt utan mänsklig hjälp. Och utvecklingen går blixtsnabbt, en bil tenderar även den att vara omodern redan när den levereras även om just husbilar har haft en något lugnare utveckling än vanliga personbilar. Men är det något som håller på att förändras? Blir protester som när en mobb anföll en självkörande bil i år bara en parantes liksom när det krävdes en man med en flagga framför bilen i bilismens barndom för mer än hundra år sedan? När det gäller IT-säkerheten har det i varje fall börjat röra på sig och ett samarbete har inletts för att förhindra hackare att kunna påverka bilarna. För vad skulle kunna hända om systemen plötsligt slogs ut och bilarna löpte amok? 



Förr kallades våra då släpbara men ändå mobila telefoner för biltelefon. Inte mobil och absolut inte smartphone. Telefonen krävde i praktiken fast installation i ett fordon. Där fanns ju en strömförsörjning som åtminstone medgav att man hann säga mer än bara "hej" innan telefonens inbyggda batteri på fem kilo eller mer gav upp. Batteritekniken har uppenbarligen blivit väsentligt mer effektiv sedan dess men är det nog? Då var en telefon i bilen lyxigt värre men nu är bilen i sig själv en telefon med SIM-kort och allt. Måste vara så enligt en lag som började gälla i mars eftersom varje bil ska ha eCall, ett system som själv ringer upp larmcentralen om bilen tror att den krockat eller snarare om föraren inte klarat av att hantera fordonet. Inget fordon krockar av sig själv. Än så länge. Skulle oturen ändå vara framme börjar försäkringsbolag att underlätta skadehanteringen med kamerateknik för att göra den administrativa hanteringen enklare. Enklare kanske det också blir att upptäcka mekaniska problem då de under 2018 introducerade mikrorobotarna numer kan undersöka till och med en motor från insidan.



Det är inte bara om fordonet krockas som tekniken har utvecklats under 2018. Bilar kommunicerar alltmer med varandra, åtminstone i konceptform. Med molnteknik ska bilar varna varandra för halka, utryckningsfordon, trafikstockningar och annat elände och syftet är att både förbättra halkbekämpning och minska olycksrisken. Beslut togs också om att det från 2021 blir lag på att alla nya bilar ska vara utrustade med autobroms, filhållningsassistent samt backkamera eller backradar. Under året började Jaguar Land Rover att testa en metod för att bilisterna ska slippa stanna vid trafikljus. Tekniken går ut på att bilen kommunicerar med trafikljusen via så kallad V2X-teknologi och får då information om vilken hastighet som bör hållas för att träffa omslaget till grönt ljus när bilen kommer fram till trafikljuset, automatiskt eller som rekomendation till föraren.



Att se och synas är förstås viktigt i trafiken och i takt med att krocksäkerheten ökats har också de så kallade A-stolparna som håller upp taket vid vindrutan blivit kraftigare. Redan tidigare har backspeglarna på enstaka modeller ersatts av kamera och skärm men under året kom motsvarande teknik för att trolla bort A-stolpen. Det är inte heller lyckat att köra åt fel håll på motorvägar och där har en ny teknik, Wrong Way Alert, tagits fram för att förhindra att förare kör upp på motorvägen åt fel håll. Annan teknik som visats upp under året är SSZ, en teknik för att få individuella ljudupplevelser där bara en enskild person hör exempelvis musiken.



Utvecklingen av nya förarstödssystem går i en svindlande fart och måste så göra för att självkörande bilar ska kunna bli verklighet. För vem vill inte ha en bil där föraren, eller vad denne nu kommer att kallas i framtiden, kan lapa latte och lyssna på favoritmusiken i en volym som skulle skrämt slag på medpassagerarna innan SSZ blev verklighet. För den utanför fordonet måste det vara en gudagåva att grafen upptäckts kunna ljudisolera bilarna bättre, annars hade de fotgängare som den annars så tyst passerande bilen skrämt slag även på dem om SSZ:n var urkopplad. Plötsligt känns den i oktober skärpta lagen om rattsurfning lika stenåldersmässig som Instamaticen, även om juristerna under året upptäckte att en läsplatta möjligen inte omfattas av lagen. Hur bilen ska kunna hantera en svärm av elcyklister som susar fram i hastigheter som inte är av denna världen mot rött nu när detta blivit tillåtet i Stockholm återstår att se. Kanske tur att hastighetsgränserna under året börjat sänkas till 40 km/t, något som många manuella förare inte riktigt förmår hålla men det blir säkert bättre med automatik. Inte minst om hastighetsgränserna blir variabla, vilket föreslogs under året. Likaså det där med att slå på ljuset vilket menas vara automatiskt men bara för ljuset fram, det i bak är fortfarande manuellt. Möjligen lättare att förstå för automatik än för människor i en tid då andelen som klarar körkortskraven nått en ny bottennivå. Under året visades även en vindruta upp som gör att synskadade kan läsa av omgivningen. Man får i varje fall hoppas att bilen tar de ombordvarande till rätt destination, allt fler manuella förare kör nämligen vilse med GPS visade en undersökning under året. I så fall är det tur att en annan undersökning visade att människor blir lyckligare av att resa och se nya platser och totalt sett har vi aldrig förflyttat oss så mycket som nu i bil.



De första självkörande bilarna finns nu ute på vägarna. Besökte du Caravan Stockholm i våras kunde du åka med en självkörande buss men den stora förändringen just nu ligger i alla förarstödssystem som lanseras på löpande band till alla bilar som ännu inte är hunnit bli självkörande. Lite som det där med operativsystemen jag beskrev i början av texten. Dessutom kan systemen i allt större utsträckning kommunicera med andra system och Trafikverket började därför utreda geofencing och även provat systemet i praktiken.



För att bilarnas teknikskifte ska fungera ska det drivas med elektricitet som lagras i batterier. Tunga historier som är allt annat än miljövänliga och ska laddas med ström som sett ur ett europeiskt perspektiv till nästan 80 procent produceras med fossila bränslen och tillverkarna oroar sig för tillgången på sällsynta jordartsmetaller vilka krävs för att tillverka dagens batterier. Är bilen tung, som en husbil, blir batterierna dessutom lika gigantiska som de till mobiltelefonerna i deras barndom. Kraven på lastvikt går med dagens batteriteknik knappt att uppfylla och EU tog därför ett principbeslut om att öka förarbehörigheten för B-kort till 4 250 kilo från dagens 3 500. Men regeln gäller bara så kallade nollutsläppsfordon som transporterar gods, frågan är bara hur länge det dröjer innan exempelvis en eldriven Ducato dyker upp som husbil. Ganska säkert kommer även en sådan eldriven husbil att i framtiden omfattas av totalviktshöjningen för B-körkortet.



Ska man vara ärlig så är dagens batteriteknik inte alls så miljövänlig som årets debatt generellt gjort gällande. Det har räknats fram och tillbaka och i denna infekterade fråga framhåller kritikerna att man måste köra en dieseldriven bil mellan 10-20 000 mil innan de utsläpp som dieselbilen orsakar kommit ikapp utsläppen från tillverkningen av batteriet. Ska elbilen bli så ren som väl alla vill krävs helt enkelt ny och förbättrad teknik. Satsningen på detta är massiv och när det nya skattesystemet bonus-malus infördes vid halvårsskiftet tillkom även ett bidrag på 60 000 kronor för att påverka försäljningen i positiv riktning men till och med november var det bara 6 053 av de totala antalet nyregistrerade bilarna på 285 414 stycken som var helt eldrivna. Under året upptäcktes även att var tionde bil som fått supermiljöbidrag exporterades. Kan bidraget jämföras med det för datorerna i deras barndom för att föra utvecklingen framåt? Uppenbart är att det behövs ett tekniksprång för att eldrivna husbilar på allvar ska bli ett alternativ. Dagens situation är att batterierna blir för tunga men det kan ändras snabbt. Toshiba visade hösten 2017 upp ett betydligt lättare och mer snabbladdat batteri och året innan visades ett batteri baserat på grafen upp. Försök har även gjorts för att låta karossen fungera som ett batteri. Allt detta till trots visade en studie att luften i Stockholm inte varit så ren på 50 år.



I december presenterades den första helt eldrivna husbilen som du kan gå in i butiken och köpa. Redan i sommar ska du kunna susa omkring i den. Många menar att räckvidden inte är stor nog, 20 mil bedöms oftast som alldeles för lite. Och det finns väl egentligen bara två sätt att lösa dilemmat, kraftfullare batterier eller annan teknik som gör batterier överflödiga.



Men det sker mycket i det fördolda eftersom dagens diskussion så ensidigt inriktar sig på elbilar som drivs med existerande litium-jon-batterier. Under året har ett israelskt-australiskt företag presenterat en strömproduktion som drivs av vatten, en teknik som kanske blir det där det som får allt som hittills varit att framstå som stenåldersteknik. Kan det bli så att batteridrivna bilar blir lika stenåldersmässiga som Instamaticen om några år? Mercedes presenterade en Sprinter med bränslecellsteknik, likaså Volkswagen som dessutom menar sig vara så klara att de skulle kunna starta produktionen omgående. AL-KO har istället presenterat en plattformsoberoende hybrid-teknik med fyrhjulsdrift. Iveco presenterade redan i slutet av 2017 en serie med renare motorer och för någon månad sedan motorer för biogas i tyngre fordon. När det gäller fossildrivna fordon ökades kraven för att få ner utsläppen ytterligare, både i ett längre perspektiv och genom att utsläppen testas i en ny körcykel som kallas WLTP. EU tog också beslut om att sänka koldioxidutsläppen från bilar.



Dethleffs presenterade inför 2018 en konceptbil som är täckt med solpaneler. Trots mängden av dessa räcker de inte till för att göra bilen helt oberoende av extern laddning vid normal körning men är kanske ett steg i rätt riktning. Modellen visades nog snarare upp för att väcka nyfikenhet.



Att hävda att 2018 inte inneburit ett tekniksprång ser ut att komma på skam. Kanske är trötta förare, som i år började övervakas med teknik, ett övergående problem. Ett problem som undersökts av Ford visar att bara rätt typ av bilkörning ger oss lyckorus och det är ju inte säkert att latten uppväger det, inte ens om vi kan surfa under färden. Kanske kommer 2019 att lösa även den frågan om utvecklingen fortsätter i samma takt som under 2018.



Gott Nytt Fordonsår!

Låten Minns i november den ljuva september har många kända artister framfört. Och visst kan man längta tillbaka när höstmörkret sätter in men på den här sidan årsskiftet har jag nog ändå siktet inställt på framtiden. För framtiden känns betydligt närmare nu än nyss trots att det bara handlar om några dagar.



Visst är det lite märkligt vad ett månadsskifte kan göra för det mentala tillståndet. Ändå är dagarna ännu inte påtagligt längre. Än. Visst några sekunder, kanske till och med någon minut. Inget som betyder något egentligen men ändå jo.



Irriterande granbarr som aldrig verkar ge upp byts ut mot tulpaner, vårens första tecken. Men då inomhus förstås. Redan den 15:e är det dags för tulpanens dag men utomhus brukar de första snödropparna synas i sydligaste Sverige redan om fyra veckor. Fyra veckor. Kanske redan innan dess. Smaka på det. Fyra veckor innan det börjar blomma utomhus! Ytterligare någon vecka och våren har anlänt. Den 22 februari ses som normalt men inte helt ovanligt med den 15:e. Då ska dygnsmedeltemperaturen vara över nollan. Nej, det är inte så långt bort.



Enligt kalendern ska dock vi som befinner oss längre norrut då fortfarande ha flera veckors vinter och snöskrapande framför oss. Kanske ha möjligheten att uppleva en trevlig skidvecka lagom till dess dagarna blir märkbart längre och dagsmejan sätter in. Glädjande nog, för en del, råder det ingen snöbrist vid våra skidorter och vintern sägs ju ha sin charm den också men personligen föredrar jag vårens värmande strålar och glädjen av att se våren vakna till med snödroppar, vintergäck och tussilago. Och krokus, även de kan ta sig an kung Bore. Kunna fara runt och upptäcka vårens spröda försök att skrämma iväg kung Bore. Först lite trevande, sedan mer på allvar.



I den vevan brukar en och annan husbilsförare också visa sig på vägarna vilket är ytterligare ett säkert vårtecken.



Visst känns det nästan som om våren redan är här?

Det pratas mycket om utsläpp nuförtiden. Det pratas om skam. Flyger man ska man ha flygskam. Frågan är om vi ska ha husbilsskam?



Det verkar inte råda några tvivel om att det pågår en temperaturhöjning på jorden och alla verkar överens om att någon annan borde ta hand om det hela. Genast börjar de eviga jämförelserna. Frågar du gemene man om vad som värmer upp världen så svarar de förmodligen bilarna eller flygplanen. Faktum är att på en global nivå står hela transportsektorn för endast fjorton procent av utsläppen. Andra sektorer som husbyggen, el och uppvärmning står för dubbelt så mycket. (Källa: IPCC 2014) Kanske ska vi istället tala om hus- och värmeskam? Har du varmare än 16 grader hemma? Skäms på dig!



Hur är det då med husbilar och husvagnar? Hur står de sig i sammanhanget? Om man accepterar att människor reser på sin fritid är de är riktigt skonsamma jämfört med andra semesteralternativ som flygresor eller superboven i sammanhanget kryssnings­fartyg. Inte nog med att husbilar är ett relativt miljövänligt alternativ som främjar semester på hemmaplan, de skapar även arbetstillfällen på köpet. Det är givetvis synd att just husbilar straffas så hårt med det nya skattesystemet bonus-malus.

 

Något som det däremot satsas på är flygtrafiken och Arlanda är ett bra exempel: Till 2040 ska kapaciteten ökas till 40 miljoner passagerare per år jämfört med dagens 26 miljoner. Hur går det ihop egentligen? Är det bättre att folk tar flyget härifrån och spenderar semesterkassan utanför landet? Lyckligt­vis ska bonus-malus-systemet nu ses över. Förhoppningsvis kan de orimligt höga skatterna på husbilar justeras då.



Det var en lite bister krönika kanske, men kom ihåg att husbilar och husvagnar inte behöver skämmas för sig i klimatdebatten.

Det finns körcykler med deklarationer av framför allt utsläpp av koldioxid och kväveoxider. Bilar delas in i euroklasser på ett numer nästan snårigt sätt där väl alla känner till euro 6, euro VI (nej de är inte samma) och nu senast euro 6d. Men det är inte nog menar Gröna Bilister i ett pressmeddelande. De vill ha den välkända dekalen vi exempelvis ser på kylskåp.



Samtidigt offentliggör Volvo att de nu, upp till fyra år efter bilen tillverkats, godkänner HVO100 i vissa av sina modeller. Med det kan koldioxidutsläppen reduceras högst väsentligt för dieselmotorer, det som nämns är 90 procent. Det lanseras teknik för att även reducera kväveoxiderna och det finns partikelfilter för skadligt sot, för att uttrycka det enkelt. Och vem känner inte till AdBlue?



Men jakten på dieseln fortsätter och det införs en rad restriktioner i städernas mest centrala delar. Det finns dock ett par undantag, Oslo ville ha restriktioner på en huvudväg utan alternativ och likaså på en motorväg i Tyskland.



Det råder nog ingen tvekan om att alla vill ha så ren luft som möjligt oavsett om utsläppen kommer från däck, bromsar, bilars avgasrör eller kraftverkens skorstenar.



Idén med varudeklarationen är att få jämförande värden på bilar oavsett drivkälla. En elbil som drar mycket el får ett sämre värde än en elbil som drar lite. En hybridbil ska deklareras dubbelt, ett för vardera drivkällan. Gröna Bilister skriver att de vill veta koldioxidutsläppet från bilens avgassystem men vore det inte intressant att i så fall även få veta batteriets koldioxidutsläpp? Kanske även något av det som SR nyligen uppmärksammat, den gruvverksamhet för att bryta den kobolt som är nödvändig i elbilarnas batterier. Åtminstone nu, annan teknik som grafenbaserade batterier kanske kommer inom en rimlig tid. Ungefär som med HVO100 och Volvo nu i dagarna.



Hoppen i miljödebatten är ibland stora och komplexa produkter som bilar är inte alltid lätta att varudeklarera. Delarna är många och kommer från många underleverantörer. Ska dessa chassi- och inredningsdetaljer också vara med i varudeklarationen? Förväntad livslängd? Elleverantörens koldioxidutsläpp? För det är ju oomtvistligen så att även elproduktion släpper ut koldioxid, därför den nymornade diskussionen om kärnkraft. Frågan är komplex och inte alltid möjlig att reducera till staplar.



Det kanske blir så att dagens situation inte gäller i morgon. Vad händer om det vid en livscykelanalys visar sig att elbilens koldioxidutsläpp är högre än dieselbilens driven med HVO100, AdBlue men även kväveoxidminskande utrustning?



Är det dags att ställa frågan om batteridrivna elbilar är framtiden? Kanske bränslecellsdrivna husbilar, som den exempelvis Mercedes presenterat, är att föredra? Eldrivna bilar i storlekar som husbilar och motsvarande transportbilar kräver stora batterier för att få en rimlig aktionsradie och ännu existerar inga sådana. Resultatet har blivit att årets försäljning av begagnade bilar, med förmodat sämre utsläppsvärden, säljer som aldrig förr.



– Vill politikerna släppa lös konsumentmakten i bilhallen kan de göra det redan idag, säger Martin Prieto Beaulieu i nämnda pressmeddelande, verksamhetsansvarig på Gröna Bilister. Att de ännu inte gjort det kan bara förklaras med att de av någon anledning inte velat göra det.



Kanske är det dagens prioritering av begagnat som visar konsumentmakten.

Det var ju inte så att det blev någon lyxtillvaro, det lockade mig inte ens. Lyxen bestod i stället av att få uppleva något som avvek från det invanda. Oftast blev det en resa utomlands, något som ännu inte hunnit bli vardagsmat när vi skrev 60-tal. Det var motorcykel och tält och då och då unnade jag mig en natt på pensionat, eller Gasthaus som de kallas i Tyskland.



Det dröjde inte många år förrän jag insåg skillnaden mellan att resa själv och resa ensam. Det senare är inte alltid så roligt men att resa på egen hand har gett mig desto mer. Man stannar när man vill och sällan har det saknats umgänge när man slagit läger för natten.



Efterhand blev resmålen mer avlägsna och Grekland blev nästan nästgårds. Jag minns i synnerhet när jag följde kusten i södra Grekland, Peleponesos heter regionen, redan i slutet på mars. Jag bjöds på strålande svenskt högsommarväder och blommande körsbärsträd flankerade av berg med snöklädda toppar. Vackrare vyer är svåra att tänka sig. Problemet är snarast att det är några mil att köra dit och mars är sällan särskilt sommarlikt i norra Europa. Sådant går att lösa med ett hyrfordon som faktiskt är ett alternativ även för den som äger ett själv.



Ytterligare några år senare tog jag mod till mig och körde runt Svarta Havet. Jag hade ingen aning om att Turkiets norra kust var så grön och frodig. Inte heller att Georgien var så otroligt vackert. Så småningom kom jag till södra Europa på vägen tillbaka, eller i varje fall mer näraliggande trakter som Rumänien och fascinerades av både Drakulas slott och gamla charmiga småstäder. Här går även en av världens vackraste vägar om man nu kan gradera sådant.



Nu har ungarna sedan länge flugit ur boet och jag har börjat utforska den östra delen av Europa, gärna under lite längre perioder. Coronan har satt käppar i hjulet för många upplevelsetöstande individer men just nu ser det ut att lätta lite grand. Färjorna börjar snart gå igen och då kan det vara dags att slå ett slag för en resa till Baltikum. Jag vågar påstå att det är nog så exotiskt och något som de flesta svenskar inte sett så mycket av trots att det är nära.



Den charmiga gamla stan i Tallinn har mycket att erbjuda även om den just nu lider av turistbrist. Men pratar vi om resten av Baltikum har inte turismen varit särskilt intensiv efter andra världskriget. Det är synd för här finns mycket gammal historia som skulle kunna intressera svenskar.



Med en rundtripp på ett par hundra mil kan man täcka in vad som känns som varenda kvadratcentimeter av dessa tre länder, njuta av fantastisk skogsluft, badstränder som gör skäl för att kallas norra Europas riviera och njuta av floden Daugovas stundtals forsande flöde, på vikingatiden den viktigaste handels- och transportvägen från Östersjön österut. Tar man sig söderut till Polska gränsen är man i ett av Europas största fågelparadis och utanför Vilnius kan man besöka Europas geografiska mittpunkt. Visste du ens att det är där den är?



Allt på ungefär samma yta som Sverige söder om Mälardalen.



Möjligen kan man skryta mer med resan till Thailand men upplevelserna i Baltikum blir inte färre. Jag som haft förmånen att se området mer på djupet än de flesta, områdena mot ryska gränsen med de lökodlande Old Believers, gränstrakterna mot Belarus och skyltarna som visar avståndet till Minsk hyser en djup vördnad för ländernas öde. Att vandra runt i Haapsalu där folk satte sig i roddbåtar för att fly till Sverige får en annan dimension på plats. Inte minst när man vet att Ilon Wikland, illustratören till Astrid Lindgrens böcker, var en av de som flydde. För är det något vi betraktar som genuint svenskt är det väl hennes rollfigurer tecknade genom Ilons händer.



Visserligen är länderna små men upplevelserna känns stora. Att de dessutom är både nära, exotiska och ovanliga att uppleva gör det hela till något speciellt. Inte minst för att man är ganska ensam om dem. Den typ av ensamma semestrar gillar jag allra mest. Ta chansen du också att uppleva något utöver det vanliga!

 

Detta är en krönika skriven av er webbredaktör.



Det här med semester är inte alls så lätt som det låter när man inte är mitt inne i den. Alltid är det något krav som ska tillfredställas.



Visst visar sig vädret från sin bästa semestersida. Faktum är att vi inte har haft så fruktansvärt hett här i Dalarna, till och med lite för mycket regn just där jag är. Men så är det ofta, mitt lokala regnmoln överger mig sällan. Just nu är jag trots allt glad för att jag inte är i Tyskland.



Det har varit ont om måsten den här semestern. Och det gnager. När mina vänner undrar vad jag har gjort blir jag svaret skyldig. De tittar lite misstänksamt på mig medan jag till slut får fram att jag har njutit av att koppla av.



Koppla av? Så vad gjorde du då?



Ingen kan riktigt förstå mig när jag inte springer runt bland upplevelser hela tiden. Men måste jag verkligen använda tiden till det jag inte vill för att det ska låta bra i andras öron?



De berättar om att de går på meditationsövningar. Men inte under semestern förstås. Då har de inte tid för sådant. De betalar hellre för det som en kvällskurs efter jobbet.



Min meditation kommer utan extra kostnad för jag hittar alltid någon fantastisk plats när jag fricampar. Här i Dalarna finns nämligen otaliga små sjöar där jag kan förlora mig in i drömmarnas värld. Tänk vad en vattenspegel och en sakta sjunkande sol kan göra för sinnet.



När jag tycker det blir dags äntrar jag husbilens säng och kvar på näthinnan finns kvällens solnedgång.



Inte mycket att berätta för andra om.



Men min själ njuter mer än någonsin och visst är det en bra idé med semester. Åtminstone när man slipper alla måsten.

 

Detta är en krönika skriven av er webbredaktör.



Jodå, jag gillar högtryck, i synnerhet under semestern. När jag sitter på kontoret får det däremot gärna regna, längtan ut i naturen blir inte lika intensiv då. Å andra sidan är det ganska lockande att försöka knåpa ihop texter om olika nyheter som dyker upp i flödet. Där är det verkligen högtryck just nu.



Ibland blir man bjuden på pressträffar men nuförcoronatiden hålls mycket digitalt vilket inte ger riktigt samma känsla. Jag är en såndär klämmaochkännatyp. Men trots allt kan det bli lite mycket av det goda när alla ska tala om att just de har uppfunnit hjulet på nytt. Om det är sant eller inte upptäcks vid första bästa provkörning och den blir det oftast inte mycket av på en pressvisning. Rediga provkörningar kommer lite senare och då kan vi ge er läsare ett mer rättvist intryck än när vi trängs i någon utställningsbil.



Ta mässorna till exempel. Då är det högtryck för alla campingfrälsta även om det regnar ute. Tyvärr har det blivit lite tunt med sådana både i år och förra året. Men nu är det som det är och bra nog att de börjar komma igång igen lite smått. Om nu inte coronan ställer till det igen. För visst har det varit lite omväxlande besked. Först skulle det bli en Elmiamässa. Kanske. I varje fall gick det att beställa camping men sedan skulle det inte bli någon. Då blev det lågtryck. Ett riktigt svart moln tornade upp sig ovanför, om inte i, huvudet på många. Men så tog Kabe tag i det och ordnade en mässa ändå. På Elmia med camping och allt. Visst visade sig solen återigen?



Under alla omständigheter blir det nog samma gemenskap på campingen som vanligt. Den är ju viktig nog och så kan man ju sitta och diskutera årets väder med gamla bekanta som man inte har träffat under året.



Då blir det till att ta fram grillen och det goda humöret. Då vill man faktiskt ha högtryck, sol och brittsommar eftersom mässor hålls när det lider mot höst. Precis som vanligt. Då har dessutom alla fabrikanter hunnit skriva om vad som komma skall. Vi har hunnit jämföra och utvärdera de största nyheterna. Sett trenderna. Det är viktigt.



Kontor på fyra hjul låter spännande. Då kan man ju verkligen njuta av att sitta och titta både på tangentbord och utsikt. Samtidigt som man på ett djupare sätt kan informera sig om nyheterna. Det är väl sådant som kallas Vanlife?



Annars säljs det mindre husbilar som aldrig förr. Camparna blir yngre och yngre och släpar med sig mängder med prylar som inte står så högt i kurs hos mig. Det är kanoter, padel, mountainbike och allehanda redskap för att förgylla tillvaron. Det har blivit trendigt med Vanlife och sådant gläder jag mig åt. Det är verkligen högtryck för dessa husbilar som nu allt oftare får ett popup-tak så man kan sova närmare himlen.



Men åter till de ideligen plingande pressmeddelandena. Snart nog står det klart hur nyheterna ska förmedlas. Men inte riktigt än. Just nu står hela vår redaktion på tårna för att redovisa ett rättvist material som vi själva utvärderat.



Så det är bara att stå ut med högtrycket.